I Europa finns flera exempel på rörelser och kampanjer där vad många sett som en självklar utveckling mot ökad jämställdhet och stärkta sexuella och reproduktiva rättigheter på lösa grunder utmålas som hot. Forskarna Jenny Gunnarsson Payne och Elzbieta Korolczuk ser med oro på hur samma typ av anti-genusretorik börjat dyka upp i den svenska debatten.
Under hösten som gick har frågor om genusvetenskap och jämställdhetsintegrering debatterats hett i svenska medier, och lite tyder på att debatterna kommer att avmattas när vi går in i valåret 2018. Mindre uppmärksammat är att den kritik som riktats mot ”genusideologi” är en del av en internationell anti-demokratisk trend där genus och jämställdhet ses som ett hot mot nationen, familjen, ”den vanliga människans levnadssätt”, god vetenskap och sunt förnuft. Flera forskare har beskrivit hur ”genusideologin” fungerar som en gemensam fiendebild för religiösa och sekulära aktörer från olika politiska läger, bland annat i rapporten Gender as symbolic glue. Trots skillnader mellan nationella kontexter finns flera slående likheter – likheter som återfinns också i den svenska debatten.
I nyutgivna forskningsantologin Anti-gender campaigns in Europe – mobilizing against equality diskuteras hur så kallade anti-genuskampanjer i tolv länder organiserar sig mot vad som hittills ofta har ansetts vara en självklar utveckling mot ökad jämställdhet och stärkta sexuella och reproduktiva rättigheter. Dessa kampanjer bedrivs av gräsrotsgrupperingar, politiska partier, kyrkor och religiösa organisationer. De protesterar mot frågor som jämlik äktenskapslagstiftning, jämställdhet, reproduktiva-, sexuella- och transpersoners rättigheter, abort, jämställdhetsintegrering, genusvetenskap, sex- och samlevnadsundervisning och anti-diskrimineringspolicy. De är till och med motståndare till själva ordet ”genus” och motsätter sig idén om att det finns socialt konstruerade könsskillnader.
I Europa finns flera exempel på sådana rörelser och kampanjer. I Polen har rörelsen spårats till 2012, då den dåvarande justitieministern Jaroslaw Gowin kallade Europarådets konvention för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor för ett ideologiskt hot mot traditionella katolska familjevärderingar, då den använde ordet ”genus”. En debatt bröt därefter ut om jämställdhets- och diskrimineringspolicy i skola och förskola. Barnen skulle skyddas från jämställdheten, menade kritikerna som oroade sig för att ”genderismen” skulle göra barnen förvirrade angående sina könsroller och sedan riskera att bli offer för feminister och ”den homosexuella lobbyn”. Hotet som målas upp består inte bara av främmande influenser från det korrupta väst och det liberala EU utan paradoxalt nog också sovjetisk totalitarianism. ”Genusideologin” har beskrivits som ”Ebola från Bryssel” och som ”värre än kommunism och nazism tillsammans”.
Samtidigt fick liknande tongångar ett starkt uppsving i Frankrike. I samband med protesterna mot könsneutrala äktenskapslagar i januari 2013 paraderade motståndare till försvar för den heterosexuella kärnfamiljen med slagord som ”Vi vill ha kön, inte genus”, ”Nej till genusteorin” och ”Lämna våra könsstereotyper ifred”. Ett Observatorium för ”genusteorin” har upprättats och böcker med titlar som Non á la théorie du genre och Gender: La controverse har publicerats. Historikern Camille Robcis har beskrivit hur ”genusideologin” i Frankrike ses som en import från utlandet och ett resultat av antingen ”vild liberalism” eller totalitära strömningar.
Också i Tyskland har jämställdhetsintegrering och genusvetenskap blivit viktiga måltavlor för nationalistister och högerpopulistister, som kallar genusvetenskapen ideologisk, pseudo-religiös, dogmatisk och ”hokus-pokus”. Genusvetenskapen har anklagats för att ”ta över” universiteten – trots att endast 0,4 procent av landets cirka 35 000 professorer och lektorer ägnar sig åt genusfrågor. Högerextrema Alternativ för Tyskland kräver att alla former av statligt styrd jämställdhetsintegrering ska stoppas och menar att sexualundervisning utgör ”ingrepp i barns själar” och orsakar psykisk ohälsa bland unga.
Precis samma retorik angående jämställdhetsintegrering hittar vi hos brittiska Ukip. I deras onlinetidning Ukip daily beskrev de redan 2014, med rubriken ”Gender mainstreaming: The gender war is here” (”Jämställdhetsintegrering: Könskriget är här”) att jämställdhetsintegreringen är en form av social ingenjörskonst som kommer leda till skapandet av ett nytt könsneutralt folk.
Denna kritik mot genusvetenskap och jämställdhetsintegrering görs ofta i den akademiska frihetens och vetenskaplighetens namn, men vi vet från andra länder att anti-genusargument tvärtom använts för att hindra framstående forsknings- och utbildningsinstitutioner från att bedriva sin verksamhet. European university of St Petersburg, vars utbildningslicens drogs in förra året, har falskt anklagats av den ryska parlamentsledamoten Vitaly Milonov – en pådrivande kraft bakom den ryska lagen om ”homosexuell propaganda” – för att göra genusvetenskap obligatorisk för alla studenter.
I Ungern väckte nyligen planerna att starta en masterutbildning i genusvetenskap på Eötvös Loránd-universitetet i Budapest het debatt. Statssekreteraren Bence Rétvári förklarade i en teveintervju att han motsatte sig kursen eftersom genusvetenskap går på tvärs mot traditionella värderingar och har ”tveksamt vetenskapligt värde”.
För de av oss som följt den här utvecklingen är det därför oroande att samma typ av anti-genusretorik börjar dyka upp i den svenska debatten. Även om den redan tidigare florerat på bloggar och i kommentarsfält – ofta i högerextrema sammanhang – är det anmärkningsvärt att den börjat förekomma i etablerade seriösa medier. Ivar Arpis ledarkampanj i Svenska dagbladet från november och december använder sig av en snarlik retorik.
Hans teser om att genusvetenskap blivit en ”överkyrka”, att det pågår en ”tyst revolution” på universiteten och att genusvetenskap är en sorts kreationism, är lika dåligt vetenskapligt och journalistiskt underbyggda som de exempel vi sett på andra håll. Detta har dock inte hindrat andra skribenter från att okritiskt upprepa detta. Det gäller inte enbart debattörer i kristna medier som Gammalkatolsk idédebatt och Kyrkans tidning och högerextrema webbmagasin som Samtiden. Liknande föreställningar sprids nu även på ledarplats i Dalarnas tidningar.
Anti-feminism är förvisso inget nytt. Men det nya med de så kallade anti-genusrörelserna som nu vuxit fram är dels att de är internationellt organiserade på ett sätt de inte varit tidigare, dels att de förenar en mängd olika rörelser och grupperingar som inte nödvändigtvis tidigare haft några kopplingar till varandra. Det här skapar nya utmaningar för alla som arbetar politiskt för ett rättvisare, friare och mer jämställt och jämlikt samhälle – särskilt i ett globalt politiskt klimat där högerpopulism och auktoritära strömningar vinner allt mer mark.
