Vilka historier väljer vi att bevara och arkivera för att därmed bli historia? Amanda Ferrada har intervjuat Jacqueline Hoàng Nguyễn, aktuell med utställningen The making of an archive på Grafikens hus i Södertälje, som digitaliserar minnen och skapar nyanser med familjealbumet som utgångspunkt.
Utställningen The making of an archive visas inte i en typisk konstkontext. Istället träder vi in i Södertälje science park och KTH:s byggnad, en miljö för innovation och forskning som möter konstutställningen där trästrukturer bär upp hängande tygverk med tryckta familjefoton.
Vid entrén reser sig utställningen vid husets höga trappor och där bild får liv genom de inspelade personliga berättelserna som kan lyssnas till på plats. Med familjealbumet som utgångspunkt får vi tillgång till berättelser som berättar om att skapa nya liv på en ny plats och i ny kontext och hur med en gemenskap finna sig rätta i det nya landet.
Under det senaste året har jag följt konstprojektet The making of an archive som initierats av konstnären Jacqueline Hoàng Nguyễn och drivits av Grafikens hus, ett museum för samtida grafisk konst i Södertälje. Under ett år har jag följt hur Grafikens hus tillsammans med Hoàng Nguyễn har digitaliserat minnen och foton av föreningar och människor med en migrationsbakgrund för att skapa ett arkiv över Sveriges mångfacetterade historia.
En bild förmedlar en historia, ett minne som blir en uppgörelse med människans förflutna och samtid. En bilds representation kan kartlägga och definiera ett samhälles medvetande och identitet. Vilka historier väljer vi då att bevara och arkivera för att därmed bli historia?
Jag fick tillfälle att prata med Jacqueline Hoàng Nguyễn kort innan öppningen av utställningen.
Hur ser du att jobba med arkiv som medium – ser du det som en mångfacetterad process eller något linjärt i ditt arbete?
– The making of an archive är ett projekt som började som en frustration över att jag inte hittade mig själv i riksarkivet i Kanada. Samt delvis för att jag stötte på min pappas fotoalbum när han hade precis flyttat till Kanada. Där såg jag hur han var engagerad med sina klasskompisar och organiserade campingresor till skogen men även att han stod utanför riksdagen i Kanada för att manifestera. För mig blev det ett sätt att se min pappa i en mer nyanserad bild av vad en invandrare kan vara och innebär, vilket jag inte tyckte gick att hitta i riksarkivet i Kanada. Samtidigt höll jag på med ett projekt under 2012 som heter Space fiction in the archives där jag undersökte hur mångkulturalism som policy förändrades genom åren sedan 1967 i Kanada. Men eftersom det inte arkiveras om vad mångkulturalism är blir det svårt att se hur det förändras under åren. Detta blev min utgångspunkt när jag sedan började jobba med projektet i Södertälje.
– För mig känns det som att det är upp till platsen och de människor man träffar och det ser jag inte som en linjär process. Mycket beror på de möten och diskussioner som uppkommer samt vilka bilder som framkommer och det är det som bestämmer arkivets utformning.
Jag gillar tanken på ett fritt arkiv där det finns olika ingångar till hur ett arkiv kan utformas. Den fungerar som en öppen struktur just nu.
Hur tänker du kring arbetsprocessen med att samla in berättelser och bilder – före och efter? Med exempelvis urvalet av de bilder som intresserar dig?
– I början hade jag väldigt höga förväntningar på materialet som jag skulle stöta på, men ofta när bilderna kom så blev jag alltid lite småbesviken för att jag hade en idé om att varje bild skulle vara en ovärderlig skatt. Plötsligt utformades en fantastisk samling men det är oftast under intervjuerna som bilden öppnas upp och blommar ut och först då förstår en vikten av bilderna – bilden blir som en del av relationer och bilden fungerar ofta som en mötesplats i sociala relationer.
– Det är otroligt hur en bild kan sammanfatta hur vi människor är så rörliga och att personer som kommer till Sverige ofta har en koppling, eller att det finns en relation med en släkting eller en vän samt möjligheter för jobb och studier. När man pratar om innehållet av det man inte ser i bilden blir det just de här relationerna som öppnas upp och som blir väldigt intressanta. I början hade jag mer inriktade frågor och en specifik idé om hur jag ville att det skulle utformas. Men jag insåg snabbt att jag skulle låta bilderna få sitt eget liv genom att fritt låta personerna ta upp de delar som de tycker är nära dem. Låta berättelsen växa och ta den form som den tar och släppa kontrollen.
Kan du berätta om din konstnärliga gestaltning av arkivet som en utställning. Hur har du tänkt kring gestaltningen av hela projektet?
– Många av de bilder som vi samlar in kommer ifrån en garderob och har varit i hemmet på något sätt, och det som intresserar mig är de fysiska bilderna som har tagits med film och sedan blivit framkallade. Bilderna som finns i en kopia någonstans hemma i en låda är jag ute efter och inte de digitala bilderna och det är just den vikten av att försöka bevara de där bilderna genom att digitalisera dem. I och med att det är personliga och intima bilder kopplar jag det med kläder och det som en har med sig och bär med sig i sin historia och resa. Tyget blev ett intressant extra lager av hud som en har med sig. Det är få tillfällen det tillåts att ha det extremt privata, som kalsonger som hängs ute på tvättlinan på sommaren, utan att det är chockerande. Det är den här övergången från den absolut privata sfären till den offentliga – det är väldigt sällan som en tillåter den här övergången – det är med de tankarna som jag försöker att jobba.
Hur ser du på utvecklingen av projektet av The making of an archive och hur vill du jobba vidare?
– Det finns ett drömscenario att flera personer skulle vara ute och försöka få kontakt med föreningar och människor på en plats. Det är efter ett år i Södertälje som jag känner att jag har fått väldigt starka relationer med vissa föreningar och människor och jag skulle gärna vilja utveckla projektet vidare på samma plats. Om resurserna fanns så skulle jag vilja fortsätta att pusha för projektet i Södertälje då jag känner att vi precis har börjat skrapa på ytan. Kanske kommer det att finnas möjligheter att utveckla projektet i andra städer som är väldigt lika Södertälje, som har en invandrartät befolkning – det är de berättelserna jag vill nå och synliggöra.
Projekt som The making of an archive behövs mer än någonsin. Invandare som begrepp har lyckats få en laddad och negativ klang i dagens politiska kontext i Sverige. I projektet The making of an archive motsägs idén av ”den andre” med fokus på familjealbumet som en betydande faktor i vårt gemensamma historieskapande. I varje bild finns en berättelse, ett liv som berättar en historia om en individ och hur rörelse är något som alltid har varit närvarande och fortfarande är.
Grafikens hus curator Ulrika Flink förstod projektets vikt när hon valde att jobba med det och har genom möten och den konstnärliga tryckprocessen bjudit in Södertäljeborna att delta i formandet av den svenska historieskrivningen genom skapandet av ett arkiv. Det är definitivt värt att åka hela vägen till Södertälje för att bli en del av den pågående dialogen gällande de nyanserande berättelser som inte lyfts upp eller syns.
