Kvarteret Souissi i Rabat är ovanligt grönt för en marockansk storstad. Här samsas pampiga ambassader med privatvillor stora som slott bakom välansade häckar. Författaren Asma Lamrabet har en dryg timme över innan hon börjar sitt skift på Ibn Sina-sjukhuset i Rabat där hon arbetar som biolog. Till dess tar hon emot i det lilla huset längst bak i den stora trädgården. Det fungerar både som poolhus och arbetsrum. Kanske var det här hon tog sin tillflyktsort när det stormade som mest omkring henne för ett halvår sedan.

Asma Lamrabet är framstående författare. Hon har skrivit ett tiotal böcker och är framförallt känd för sina texter om kvinnans roll i islam. Hon var också, fram till mars i år, ordförande för centret för kvinnostudier inom det prestigefulla Rabita Mohammedia des Oulèmas – en slags tankesmedja instiftad av kung Mohammed VI med syfte att sprida en ”tolerant och öppen tolkning av islam”.

Hon förespråkar jämställdhet och progressivitet, samtidigt som hon är praktiserande muslim och bär slöja. Och som stöd för sina teser använder hon samma instrument som sina konservativa meningsmotståndare – koranen.

– Jag är helt övertygad om att det går att hitta stöd för fullständig jämställdhet mellan könen i koranen. Allt handlar om att läsa verserna i sin kontext, säger Asma Lamrabet och serverar mintte i marockansk utsmyckade glas.

I Marocko, precis som i de flesta muslimska länder, vilar lagstiftningen kring arvsfördelning inom familjen på koranens sura an-Nisā’. Där står bland annat att en kvinna har rätt till hälften så stort arv som sina bröder, och att män ärver dubbelt så mycket av sina fruar än det fruar ärver av sina män.

Asma Lamrabet slår ut med händerna. För henne är det enkelt.

– Suran om arvsrätten skrevs i en tid då männen sörjde för sina systrar, fruar och mödrar. I den kontexten är suran om arvsrätten rättvis. I dag ser det inte längre ut så, och då är den orättvis och borde förändras, säger hon.

Tvingades bort från tankesmedja

Hennes ståndpunkt skulle komma att få stora konsekvenser. Efter en konferens i mars i år, där Asma Lamrabet höll en föreläsning med förslag på en ny, jämställd arvslag, försvann hon plötsligt från offentligheten. Kort därefter meddelade hon på sociala medier att hon lämnar sin post som ordförande för centret för kvinnostudier.

Då, när det stormade som mest, duckade hon mediernas frågor. I dag är hon ärligare.

– Jag passerade en röd linje, helt enkelt. Jag tvingades bort.

Händelsen fick sociala medier att agera både hejarklack och domstol. Asma Lamrabet fick stöd från flera håll, men föll också offer för en omfattande hat-, och smutskastningskampanj. Framstående teologer och salafister kallade henne ”fördärvad” och ”depraverad”.

– Jag har fått höra från konservativa håll att jag är ”farligare för Marocko” än de sekulära feministerna. Varför? För jag pekar på samma källa som de själva gör! Vi använder båda koranen för att försvara vår ståndpunkt.

Rädd för repressalier drog sig Asma Lamrabet undan rampljuset. Hon ställde in framträdanden och debatter och hänvisade till ”säkerhetsskäl”.

Svagt folkligt stöd

Debatten om arvsrätten väcktes på allvar till liv i Marocko hösten 2015, då CNDH, det nationella rådet för mänskliga rättigheter, släppte en rapport som uppmanade till en ändring av arvslagen för att främja jämställdheten.

Rapporten fick PJD, det styrande islamistiska partiet, att ryta ifrån. Men från feministiska organisationer applåderades initiativet. Och drygt två år senare, i samband med att Asma Lamrabet tvingades bort från Rabita Mohammedia des Oulémas, samlades ett hundratal intellektuella och kulturella profiler runt ett upprop för att kräva en lagändring, däribland den franskmarockanska författaren Leïla Slimani.

Men deras krav har svagt stöd hos befolkningen. Enligt en undersökning gjord av UN Women 2018 uppger endast fem procent av marockanska män och 33 procent av marockanska kvinnor att de är positivt inställda till en ändrad arvslag.

Tunisien ska inspirera

Tunisiens president Beij Caid Ebsessi har lagt fram ett lagförslag för parlamentet, som godkändes i veckan av landets regering, där jämställd arvsfördelning blir norm. Det historiska tillkännagivandet fick hoppets vindar att blåsa, även utanför Tunisiens gränser.

Asma Lamrabet gläds åt nyheten från grannarna i öst, och hoppas att Tunisiens framsteg kan inspirera andra länder i regionen. Samtidigt understryker hon att varje land har sin unika kontext. I Marocko, menar hon, är religionen starkt kopplad till identitet.

Att ifrågasätta religionen ses som en attack på den marockanska identiteten, och inte sällan misstänks västerländska försök att underminera nationalstaten ligga bakom. Det gör att, menar Asma Lamrabet, ”alla frågor som rör religion automatiskt blir extremt känsliga”.

Samtidigt anser hon att problemet i Marocko till stor del beror på den socioekonomiska verkligheten. Tunisien, som är ett mycket mindre land än Marocko, har trots långa perioder av politiskt förtryck upprätthållit en för regionen hög levnadsstandard och utbildningsnivå. I Marocko är verkligheten en annan.

– Marocko styrs av en elitistisk minoritet som inte förstår människors vardag. Samtidigt lever stora delar av befolkningen i svårmod. Det finns en ekonomisk frustration och en identitetsproblematik där religionen används som slagträ, säger Asma Lamrabet.

”Debatten måste börja i skolan”

För Asma Lamrabet är frågan om arvsrätten i Marocko inte en fråga för politiker att diskutera över folkets huvuden – nej, ytterst är det en samhällsdebatt. Det som krävs är en religiös och värderingsmässig reform, och den måste påbörjas redan i skolåldern.

–  I marockanska skolor lär sig barnen att citera verser ur koranen utantill, utan någon diskussion kring i vilken historisk kontext texterna skrevs. För barn som lär sig texten om arvsrätten blir slutsatsen att kvinnor är mindre värda än män, punkt slut, säger hon.