Frågor kan skapa starkt obehag och vissa får oftare obehagliga frågor än andra. Det hänger samman med maktstrukturer, konstaterar Sandra Dahlén och reflekterar kring intressekonflikter vid kommunikation om och under sex med utgångspunkt från ett kärleksfullt seminarium under Stockholm pride.
Jag satt bänkad för att lyssna på ”Psykologer pratar om BDSM och kommunikation”. (BDSM=Bondage/Disciplin, Dominans/Submission, Sadomasochism) Det var ett av riktigt många bra seminarier under Pride-veckan i Stockholm. Panelen serverade flera bra one-liners, kunskap och klokskap som är relevanta långt utanför BDSM-sammanhang.
Vi fick bland annat höra att ”Ingen tycker det är trevligt med folk som tjatar”, ”Kommunikation är bara rätt om det finns samtycke” och ”Man ska inte blanda ihop kommunikation med intressekonflikt”. Just det här senare, att intressekonflikt belyses i samtal om kommunikation, är något jag ofta saknat inom sexualupplysning.
Att prata kommunikation utan att belysa intressekonflikt kan leda till att vi spär på utsatta personers tankar och känslor om otillräcklighet: Var jag svår att tolka? Vad råkade jag sända ut för signaler? Istället för: Vad taskigt att hen sket i vad jag ville. Tydlighet om intressekonflikter kopplat till sex behövs också i ett större samhälleligt perspektiv. Hur många gånger har vi inte exempelvis i fikarummet eller inom juridiken fått höra att ”han förstod inte att hon inte ville”.
Ni vet, de här förställningarna om att när män vill ha sex så kan de få tillfälliga hjärnskador som gravt försvårar interaktion med särskilt kvinnor. Då blir enkel kommunikation såsom ett uttalat nej, passivitet eller gråt, helt plötsligt alldeles för avancerat för mannen att förstå.
Föreställningarna handlar alltså om att det blir kommunikationsmissar istället för vad det faktiskt är: intressekonflikt. Mannen vill ha sex, kvinnan vill inte det. Mannen skiter i det och har sex med henne ändå. Så här långt in i seminariet var jag med i det som skedde i rummet. Men sedan kom ett inlägg som fick mig att försvinna bort i funderaringar en liten stund. En av psykologerna sade att ”man kan alltid fråga”.
Hen syftade på att fråga om det man vill göra tillsammans under en BDSM-session. Men jag satt och funderade på om man verkligen kan det. I andra sammanhang kan man i alla fall inte det. Eller så här: Man kan såklart fråga men man borde inte alltid göra det då frågor kan vara uttryck för trakasserier och förtryck.
Jag tänker på en nära vän som fick ett litet utbrott över mig för ett tag sedan: ”Du är så naiv Sandra! Du fattar inte hur många män som kollar porr, du fattar inte exakt hur mycket det påverkar!” Min kompis är en medelålders välutbildad kvinna, frånskild sedan några år tillbaka och aktiv med dateande av män.
Hon berättade om fina samtal, möten och ömsesidighet – till en början. Framåt tredje träffen kan hon mitt i en sms-konversation, om säg politik eller hur dagen har varit, få skickade meningar som: Jag drömmer om att spruta dig i ansiktet. Jag vill se hur du suger min kuk. Får jag knulla dig analt? Just det här sista, om analsamlag, kommer också alltid som helt plötsliga frågor mitt i sexet.
Jag frågade ett par andra medelålders kvinnor som datear män om de känner igen det här. Det gjorde dom inte. Jag insåg då att de jag frågat är vita till skillnad från min vän med rötter i Ostasien. En av kvinnorna berättade dock om en tjej hon känner som har intellektuell funktionsnedsättning. Så fort det framgår i en flirtig konversation får hon exakt samma uttalade drömmar och frågor om sprut, sug och analsex.
Och jag satt där på seminariet och tänkte på berättelser om sexuella frågor i boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby – frågor som också är attacker. Och jag tänkte också på det en bekant, en vit man, berättade för mig för flera år sedan. Han var ihop med en svart tjej från södra Afrika, precis nyinflyttad till Sverige. Så fort han lämnade henne en stund på barer, för att gå på toaletten, kom det fram vita män och flirtade och ibland också frågade om sexuella tjänster för pengar.
”Vad märkligt va’ Sandra?” sa min kompis. Näe sa jag, och försökte förklara att det är sammansmält rasism och sexism i ett nötskal. Det är därför lagen om sexuella trakasserier inbegriper frågor. För frågor kan skapa starkt obehag. Och vissa får oftare obehagliga frågor, såsom vad lesbiska gör i sängen, eller hur man som transperson ser ut mellan benen. Och unga tjejer får oftare obehagliga sexuella frågor och kommentarer än äldre, och kvinnor oftare än män – det hela följer helt enkelt maktstrukturer i samhället.
Jag hade alltså i tanken hamnat långt bort från det psykologen i panelen menade om att ställa frågor under en förhandling, då man ska ta reda på vad alla inblandade vill och inte vill göra sexuellt med varandra. Jag fick inte tillbaka fokus förrän panelen gick över till att prata kommunikation under själva sexet.
En deltagare sade att ”Man ska vara medveten om att ordkommunikation har sina begränsningar” och en annan sade att ”Det bästa är att köra kort och långsammare och sedan utvärdera efteråt. Det är inte lika roligt som fullt ös lång tid men det är det bästa så man inte råkar gå över någon gräns.” Så många tankar som kan väckas under ett seminarium och så mycket kärleksfull etik som levereras på så kort tid önskar man ju skulle finnas i många andra sammanhang.
