”Det finns ett tydligt samband mellan den politiska utveckling vi nu ser och oförmågan att inse de verkliga hoten. Konservatism, traditionalism, militarism och nationalism hänger ihop”, skriver Gudrun Schyman (Fi), med anledning av pågående Natoövning och konstaterar att samsynen kring militarismen är monumental i Sveriges riksdag, samtidigt som en framtidsagenda kräver fred.
Just nu pågår en av de största Natoövningarna på decennier. Trident juncture 18 heter den och genomförs i Norge den 25 oktober till den 7 november. Totalt kommer över 50 000 deltagare från ett trettiotal länder att närvara. Det svenska bidraget uppgår till över 2 300 soldater från samtliga stridskrafter. Dessutom deltar Sverige med två korvetter och åtta Jas 39 Gripen.
Försvarsminister Peter Hultqvist kommenterar Sveriges deltagande så här, i ett pressmeddelande från regeringen:
”Ett svenskt deltagande i övningen sänder den signalen att vi är beredda att tillsammans med andra försvara vår suveränitet, vår integritet och de principer som gäller enligt FN-stadgan. Vi förbättrar vår egen militära förmåga samtidigt som vi bygger säkerhet tillsammans med andra.”
Syftet med övningen sägs vara att stärka Sveriges nationella försvarsförmåga och öka Försvarsmaktens samlade förmåga att möta ett väpnat angrepp på Sverige och mot vårt närområde. Alltså – ryssen kommer!
Denna gigantiska övning pågår samtidigt som världen står på klimatkrisens rand. Säkerheten är hotad. Isarna smälter, permafrosten tinar, havsnivån höjs, land ställs under vatten, andra landområden torkar ut till följd av höjda temperaturer, svält driver människor på flykt, de rika länderna beväpnar konflikter globalt samtidigt som man barrikaderar sig med murar och taggtråd i de egna länderna. Man sitter i oändliga möten med det enda syftet att hitta ”mekanismer” som håller människor borta. Humanismen kollapsar. Medmänsklighet definieras som kriminalitet. Skammens tid.
Hela klotet flämtar och västvärldens ledare ägnar sig alltså åt att leka krig! Sällan har väl militarismen framstått som så stenålders som just nu. Ändå fortsätter det. Sömngångaraktigt fortsätter miljardrullningar i en global rustningsspiral som också här i Sverige tycks helt oemotsagd av riksdagens partier.
Hur är detta möjligt? Jo, det finns ett tydligt samband mellan den politiska utveckling vi nu ser och oförmågan att inse de verkliga hoten. Konservatism, traditionalism, militarism och nationalism hänger ihop. Våldet som verktyg går igen i alltifrån nationalisternas självklara inställning att nationen ska försvaras med vapen, till borgerlighetens försvarssatsningar, uttalade i axiomet ”ett land har alltid en arme – sin egen eller någon annans”, till Socialdemokraternas och arbetarrörelsens märkliga uppfattning om att verka för fred med fredliga medel är detsamma som att ”inte göra något”. Tillsammans med uppfattningen att vi självklart måste sätta jobb inom försvarsindustrin före de beväpnade konflikternas mänskliga katastrofer. Samsynen kring militarismen är monumental. Vilket är förödande eftersom forskning just visar att konservatism och nationalism går hand i hand med klimatskepticism.
Konsekvensen blir att Nato-ländernas politiska ledare, och Sveriges regering, föredrar att öva på krig i stället för att diskutera hur alla militära resurser kan ställas om i klimatkrisens tjänst. Pengarna behövs, kunskaperna behövs, erfarenheterna behövs i den gigantiska omställning som samhället nu står inför.
Det svenska försvarets huvuduppgift borde nu vara att klimatsäkra Sverige. EU:s militära samarbete – både trupper och forskning och teknikutveckling – måste ställas om och inrikta sig på samma sak. På samma sätt borde det vara självklart att Nato:s kapacitet ska ställas om till en internationell kraft för att snabbt möta de globala humanitära katastrofer som radar upp sig.
En ny regering, hur den än kommer att se ut, måste få höra hur kraven på omställning växer och det kommande EU-valet måste användas för att formulera en framtids- och fredsagenda för EU. Vi är många som är beredda!
