”Vi måste vara ärliga, civilkurage är ingen paradgren här i Sverige. Vi vill alla tro att vi skulle vara den som säger ifrån, den som inte skulle stå tysta bredvid, som skulle ha mod när det behövs”, skriver Carina Ohlsson (S) och konstaterar att avskaffandet av den tystnadskultur som #metoo synliggjorde kräver att kvinnor kan och vill ta makt i såväl hem som arbetsliv.
Makt är viktigt. Makt är bra. Makt ger oss möjligheten att tycka, att välja, och friheten att ta beslut. Bristen på makt påverkar oss lika mycket och begränsar våra liv. Vårt samhälle har i sekler styrts av en patriarkal ordning, där män har flest ledande positioner och mest makt. Att stärka kvinnors makt är livsviktigt. Att förstå hur olika maktstrukturer samverkar och påverkar varandra är lika viktigt.
Ett av många verktyg som vi S-kvinnor använt för att stärka både oss själva och andra, är Makthandboken. I årtionden har vi avvänt den och för många har den varit ett viktigt och uppskattat stöd i kampen för att komma till rätta med maktobalans såväl i vardagslivet som i politiken. Våra internationella samarbeten är också viktiga och på åtta språk har Makthandboken använts för att också stötta och stärka den feministiska kampen internationellt.
I dagarna lanserade S-kvinnor en ny version av Makthandboken. Inte minst fokuserar den, som den tidigare versionen, på de härskartekniker som togs fram av forskaren Berit Ås. Det handlar om hur de tar sig uttryck och hur vi kan bli bättre på att både identifiera när vi eller någon i vår omgivning blir utsatt för härskartekniker och hur vi gör för att bemöta dem.
Att utsättas för härskartekniker är vanligare än vi tror, ofta märker vi inte ens när det händer. Samtidigt kan det vara förödande. Det är det vapen som de med mer makt använder för att behålla makten över andra. Låt inte det hindra dig från att ta den makt över ditt eget liv som du behöver och förtjänar.
Många härskartekniker, som osynliggörande, kan vara svåra att direkt upptäcka att du utsätts för; personer avbryter dig, börjar bläddra i papper eller läsa i mobilen, lyssnar inte på dig eller går när du pratar. Det är så lätt att tappa självförtroendet, känna sig oviktig och ta på sig skulden för att ingen lyssnar, istället för att säga ifrån. För det är inte alltid lätt att säga ifrån. För oss är det lika viktigt att poängtera att ensam inte alltid är stark – vi behöver varandra. Vi måste markera att vi ser vad som händer, kräva respekt, bekräfta varandra och tillsammans ta tillbaka makten. Det är systerskap.
Två andra härskartekniker som tas upp är objektifiering av kvinnors kroppar samt våld eller hot om våld. Det känns förstås självklart att vi ska ta avstånd från. Ändå görs det ju inte alltid. Vi måste vara ärliga, civilkurage är ingen paradgren här i Sverige. Vi vill alla tro att vi skulle vara den som säger ifrån, den som inte skulle stå tysta bredvid, som skulle ha mod när det behövs. Men vi är alla en del av tystnadskulturen, vi kan alla syna oss själva och ta krafttag och ansvar för att bryta den.
Höstens #metoo-uppror satte strålkastarljuset på frågan, äntligen pratar vi om det här. Så pass mycket att de mer förändringsfientliga börjar muttra om att nu har vi väl ändå tjatat färdigt om #metoo. Det visar bara att det är uppenbart att vi behöver bättre förståelse. Bättre kunskaper. Bättre redskap för att kunna och vilja ta makten. För nej, vi har inte pratar klart om det här, vi har bara börjat.
Jag har arbetat med kvinnofridsfrågor i stora delar av mitt liv, både i min nuvarande roll för S-kvinnor och som ordförande för kvinnojourer i Sverige. För mig kändes det nästan obegripligt – hur kan någon ha gått genom livet och missat vad kvinnor utsätts eller riskerar att utsättas för och förhåller sig till varenda dag?
Men vi har bara börjat säga ifrån. Vi har bara börjat markera. Vi ska vara tydliga med att vi ser och att vi hör. När någon använder sig av en härskarteknik, säg ifrån, ta ingen skit. Lyssna och stötta andra, skratta inte med i dåliga skämt, inkludera alla i beslut. Tillåt varandra att vara mänskliga, att göra fel eller inte hinna med – beröm andra för vad de presterar istället för att peka på vad de inte hinner med, lägg skulden där den hör hemma, hos förövaren.
Att bryta normer är att våga vara jobbig. Att utmana både andra och våra egna värderingar och beteenden. Det ger resultat. Tillsammans fortsätter vi stärka varandra och ta den feministiska kampen.
