I samband med valet 2014 trodde jag att Feministiskt initiativ var samlat och entusiastiskt inför att ta klivet att kunna börja utöva politisk makt på riksplanet på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Mycket tydde på detta. Skuggriksdagsgruppen organiserades på ett mer kraftfullt sätt och införandet av de politiska sekreterarna ökade effektivitet och kvalitet i politikutvecklingen. Nyckelpersoner ledde arbetet kring till exempel pensioner, miljö, landsbygdsutveckling och ekonomi. Arbetet med budgeten leddes och strukturerades på ett förnämligt sätt och åstadkom ett dokument med mycket hög kvalitet i förhållande till partiets resurser.

Men i samband med upptakten till valet 2018 blir det tydligt att detta hårda och långsiktiga arbete verkar ha saknat förankring bland stora grupper av partiets medlemmar. Partiet saknar en gemensam plattform för politisk idédebatt och ideologiska diskussioner. Det finns ingen grundläggande samsyn inom partiet kring hur feministisk politik och representation ska organiseras. Det finns heller inget sätt för de som arbetar med politikutvecklingen att ta tempen på organisationen i olika frågor.

Intervjun i Feministiskt perspektiv med en ledande företrädare för partiets nationella valberedning var plågsam läsning för den som önskar partiet framgångar i allmänna val: diverse osmälta idéer om representation, rasism och tystade röster som landar i slutsatser om att problemet är vita kvinnors makt och privilegier. Man anar selektiva läsningar, fulla av missförstånd, av amerikanska ståndpunktsfeminister. Det är som att sjuttio år av feministisk teoriutveckling aldrig har ägt rum och att hjulet behöver uppfinnas på nytt.

Det finns i själva verket ingen motsättning mellan en bred representation och att tillvarata politisk kompetens. Tvärtom är det just så ett skickligt valberedande hade kunnat göra skillnad. Därtill att valberedaren närmast låter som en folkpartist från Liberalerna som är desperata efter nytt blod och nya ansikten efter att ha gått till val med samma gamla namn år in och år ut. Feministiskt initiativs problem är snarare det rakt motsatta. Ingen utom Gudrun Schyman är särskilt välkänd för väljarna, och flera av de erfarna politiker, och partiets talespersoner i politiska sakfrågor, som hade en möjlighet att fungera som vallokomotiv har effektivt undergrävts av valberedningen.

Samtidigt tror jag att valberedaren nog är hyfsat representativ för delar av organisationen. Partiet verkar i stora delar inte ha kommit längre än en ganska ytlig och klichéartad syn på representation och identitet, och bristen på intern idédebatt konserverar tillståndet.

Om Feministiskt initiativs långa och vindlande väg mot politiskt inflytande ska nå framgång krävs att resurser under nästa mandatperiod satsas på en gemensam plattform för feministisk idédebatt och politikutveckling. Man måste helt enkelt skaffa sig ett partiorgan av något slag som kan leda och organisera en folkbildande insats. Lämpligt vore väl en digital plattform, dit alla partimedlemmar har tillträde, och en grupp av redaktörer som kan se till att många röster får höras, men utan att hela satsningen för den skull blir ett allmänt kommentarsfält där allt drunknar i mängden.

Det är begripligt att det kan finnas en viss nervositet inför att släppa loss en intern idédebatt som kan verka konfliktfylld. Men det är nödvändigt att låta perspektiven brytas under ordnade former och på ett transparent sätt. Utan en sådan satsning är situationen lika konfliktfylld, men då utan att perspektiven artikuleras och utan transparens. Det i sin tur skapar en besvärlig situation i organisationen, som lätt urartar i personkonflikter och syndabockstänkande. Jag önskar Feministiskt initiativ framgång i kommande val, och ska det vara möjligt krävs en satsning på intern feministisk idédebatt. Jag, och många med mig, ser fram emot att delta i den på ett konstruktivt sätt.