Det som började som en rebellisk manifestation för kulturell spridning, kom att leda till att Beirut i dag är utnämnd till arabvärldens danshuvudstad. Ninos Josef reflekterar, med utgångspunkt från Beirut international platform of dance (Bipod), över koloniseringen av den arabiska scenkonsten och vikten av att investera i kulturens Mellanöstern.
Det är en spänd stämning i luften när teatern fylls av publik bestående av en skara lojala människor i alla åldrar som festivalen etablerat. Nyligen var det val i Libanon och kulturens frihet går en osäker framtid till mötes i ett splittrat land, med en historia fylld av krig, korruption och en kulturutveckling som gått mycket sakta framåt. Stängningsakten för Bipod 2018 är Solo av Israel Galván och jag kan ännu en gång konstatera att festivalen utan tvekan är den största kulturella investering som gjorts i Mellanöstern.
För fjorton år sedan startades Bipod av den libanesiska dansaren och koreografen Omar Rajeh. Beirut, en stad där Zaha Hadids arkitektur möter krigsruiner, må kanske inte ha ett operahus och trots att vardagen kantas av oändliga politiska problem så har Bipod burit en stor del av den centrala vikten vad gäller kulturutvecklingen i Mellanöstern, inte minst sagt för regionala utövare. På en plats fylld av geopolitiska oroligheter så har man lyckats etablera en plattform för att gränslöst kunna verka inom och skapa kulturella utbyten.
– Världen blir allt mindre och mänskligheten står mellan två val: antingen så ger vi upp och lyder eller så insisterar vi på att bygga landskap av kreativ inspiration, säger Rajeh.
En plats i rampljuset
Festivalen har agerat som en hub för lokala, regionala och internationella arabiska scenkonstnärer som valt en konstnärlig riktning i vad som annars är en väldigt okonventionell miljö. Scenkonstnärer från Syrien, Palestina, Egypten, Tunisien och Marocko för att nämna några länder, har under åren fått vägledning i sitt konstnärskap och en plattform att verka på. Dessutom har festivalen årligen samlat erkända danskompanier, koreografer och performers från hela världens hörn i Beirut för att kunna erbjuda lokalsamhället föreställningar i världsklass. Ett sätt att göda en fortsatt utveckling av scenkonsten i Mellanöstern.
– Vårt enda hopp är kulturen, det konstnärliga arbetet och konstnärerna som öppnar nya horisonter, visioner och drömmar för oss. Vi investerar i nuet för att vi tror på att det är det enda vägskälet till en bättre framtid, säger Rajeh.
Framtiden, som ofta är oviss, har dock inte hindrat Omar Rajeh från att etablera fler kulturella plattformar i en tid när modern nutida dans varit näst intill obefintlig, såsom Maqamat. Ett modernt nutida danskompani med bas i Choufbergen i Libanon, i vilket flertalet lokala konstnärer påbörjat sin resa vid för att sedan bege sig ut i världen som fulländade scenkonstnärer. Det senaste initiativet, Moultaqa Leymoun, presenterar unga framväxande konstnärer från arabvärlden för internationella och lokala gäster. Syftet med plattformen är att ge plats åt den kommande generationens konstnärer, belysa deras färdigheter och kreativitet samt att synliggöra dessa internationellt.
Bipod och dess organisation hade inte kommit långt om det inte vore för Omar Rajehs drivkraft, men han ställer gärna sig åt sidan för att ge äran till sin fru, Mia Habis, konstnärlig ledare för festivalen. En kvinna vars hängivenhet och uthållighet har tillåtit festivalen att förtjäna sin ackreditering. Mia Habis prestation är tydlig när hon prioriterar kreativitet, modernism och fria uttryck och kombination med stadens hunger för kultur, vilket gör konceptet fulländat.
Västvärlden gör anspråk
Årets festival, som pågick under tre veckor i april, valde hon att kurera och dedicera kvinnliga koreografer och performers ”…som offentligt och privat tar den dagliga kampen för sina rättigheter. Varje kvinna som fortsätter att anmärkningsvärt gå i livet förtjänar en plats i rampljuset”, säger Habis. Det är den gamla nidbilden att kvinnor i Mellanöstern inte tilldelas frihet i offentliga rum som ofta satt västvärlden i förundran. En utdaterad fördom som västvärlden måste släppa ifrån sig för att i sin tur tillåta kvinnliga scenkonstnärer från den arabiska regionen att verka utan att stämplas som offer. Förutom föreställningar har även årets festival arrangerat workshops, masterklasser, utställningar, paneldiskussioner samt föreläsningar av konstnärerna.
I skuggan av festivalens framgångar har flertalet regionala konstnärer vittnat om att kulturutvecklingen i Mellanöstern kantats av en kolonialism där västerländska konstnärer i dag stjäl identitetsuttryck från regionala konstnärer för att tillämpa dessa i en vit normativ kontext. Det är inte ovanligt att se modern nutida dans gestaltas till rytmer från den arabiska regionen (exempelvis Nayrab på Skånes dansteater) och det är ingen hemlighet att scenkonsten i Europa inte inkluderar icke-västerländska konstnärer på samma villkor som nationella konstnärer. Scenkonsten styrs av att specifika uttryck värdesätts mer än andra och det utrymme som lämnas icke-västerländska konstnärer framförs ofta i en ”flykting”-kontext, allt för att göra skillnad på värdet av det konstnärliga arbetet.
Västvärlden – detta som om gränsen mellan väst och öst varit absolut – har tidigare definierat sig genom sitt distanserade ställningstagande från arabisk kultur. När nu den arabiska världen börjat omdefiniera och världen riktat sin uppmärksamhet till regionen, så tar sig vita konstnärer rätten att göra sig anspråk på kulturen och dess identitet. Stulen av vita för att kunna tillfredsställa vita. Historiskt sett är Mellanöstern bärare av civilisationen och arabernas bidrag till mänsklighetens kulturhistoria är imponerande. Det är i framtiden som vi kommer att ångra hur vi passivt sett på när världens mest kulturrika plats splittrats och vi inte tagit vara på den kulturella rikedom som tagit sig till västvärlden.
