”Vi är hemma”, säger general Okoye, medan hon smidigt landar sitt plan i en av öppningsscenerna i Black Panther. Jag ryser av välbehag över betydelsen av det hon just sagt. Som general av Dora Milaye, nationen Wakandas kvinnliga försvarsstyrka, är Okoye titelkaraktären Black Panthers beskyddare, Black Panther som i sin tur snart kommer skydda Wakandas framtid, som kung.

I denna fiktiva nation långt bortom resten av världen, gömd under ett täcke av frodiga lövverk någonstans i Afrika, finns en mytomspunnen och ovärderlig naturresurs, häpnadsväckande högteknologiska innovationer och magi som överträffar alla sinnen. Även nationens skyskrapor är ståtligare och mer iögonfallande än andras. Kort sagt bor medborgarna i Wakanda i en orörd, isolerad och upp-och-nedvänd värld inuti Afrika, där tanken på att de skulle vara något annat än människor ter sig absurd. För Wakandas medborgare är föreställningen om att ha ett hem att återvända till lika självklar som att gå upprätt på två ben.

Som en kvinna från flera afrikanska och europeiska kulturer är diskrepansen mellan min relation till vad som är “hemma” och samhörigheten en person från Wakanda känner tydlig. Men någonstans mellan den första panoramascenen över nationen och introducerandet av en rad av stolta och briljanta svarta karaktärer – där många är svarta kvinnor med utseenden som avviker från populärkulturens vanliga manus – försvinner min hemlöshet och jag låter anspänningen i min kropp smälta bort i det blålila skenet från himlen i Wakanda.

Harmonin och enheten som förmedlas av en film som går emot den västerländska idétraditionen, där vita människor är de enda mänskliga varelserna, är något som den marxistiske tänkaren Cedric J. Robinson beskrev som ”ontologic totality” (ungefär en ontologisk totalitet där man känner en samhörighet med andra svarta) i boken Black Marxism: the Making of the Black Radical Tradition.

Efter att Black Panther, alias Prins T’Challa, landar i Wakanda inför sin kröning till kung introduceras vi för hans lillasyster, geniet Princess Shuri. Hon är så charmig att man dör. Medan scenen pågår hör jag en av de svarta pojkarna som sitter framför mig i biosalongen beskriva henne som ”sexig”. Med sin intelligens, sin kvickhet och sina kopparfärgade flätor är Shuri förvisso sexig, likt resten av karaktärerna i Black Panther (förutom en malplacerad vit CIA-agent vars liv Shuri räddar med en av sina uppfinningar). Men medan hon springer runt i sitt labb och skapar uppfinning efter uppfinning, undrar jag om pojkarnas uppfattning av ”sex appeal” förändrats något av att se en ung, mörk svart afrikansk kvinna som är passionerat besatt av vetenskap i en populärkulturell kontext? De kanske känner banden till sina afrikanska kulturer djupna? Med karaktärer som förändrar hur vi ser på oss själva öppnas kanske en väg som går genom populärkulturens ojämlikheter – definierade av ett västerländskt tänkande som är rasistiskt – och in i ett gemensamt medvetande karakteriserat av stolthet och samverkan?

Filmens antihjälte Erik Killmonger är ett slags misantropisk, svart Messias med alltför många sorger för att kunna åstadkomma en verklig revolt, sin skicklighet och begåvning till trots. När han utbrister att han ska ”bränna allt!” i början av sin attack mot Wakanda, tänker jag på Killmonger som ett slags ideologisk son till Eldridge Cleaver och Kanye West. I Black Marxism framhäver Robinson vikten av att göra uppror som en nödvändighet för svarta marxister och han poängterar att vi måste tänka på ras som en ofrånkomlig aspekt av ett kapitalistiskt samhälle (”racial capitalism”). Rasifieringen av mänskliga varelser står i direkt relation till kapitalismens historia av avhumanisering, som möjliggjordes på grund av det moderna samhället och dess folkmord, slaveri och kolonialism.

”Our story is an African story. What African means is to be human,” säger filmens regissör och manusförfattare Ryan Coogler under en av intervjuerna med filmens ensemble som ligger på Youtube. Skådespelaren Lupita Nyong’o, som spelar en panafrikansk spion, understryker att filmens budskap är vikten av självkärlek och att kunna sitt ursprung. För att landa och ”komma hem” från hemlöshet kan populärkultur bidra genom att, likt Black Panther, definiera afrofobin – så att vi sedan kan fortsätta kodifiera ojämlikhetens effekter, något som pågår med hashtagen #WhatBlackPantherMeansToMe på Twitter. Att likställa svarthet med att vara människa, istället för med allt annat än intelligent liv, är ett sätt för oss att kanalisera en kollektiv kraft för andra ändamål än det västerländska.