Vikten av att få hitta sig själv, vara fri och utvecklas är något som flera av finalisterna på Sverige uniteds gala betonar i sin verksamhet. Feministiskt perspektiv var på plats under en gala för fotbollens eldsjälar och pratade med finalisten Albera Jene, Bronshanden-vinnaren Sara Nadif och Guldhanden-vinnarna Sahar Khalili och Ella Karlsson.
Årets elva finalister, vänner, anhöriga, idrottsprofiler och andra med koppling till idrottsrörelsen har anlänt till Operaterassen för Sverige uniteds gala som hålls för andra året i rad. Under kvällen ska pristagarna till Guldhanden, Silverhanden och Bronshanden presenteras. Finalisterna sitter utspridda i lokalen kring de runda linneduksförsedda borden. Här sitter Rafi Jene och Nor Jene, föräldrar till finalisten Albera Jene, en sextonårig tjej från Södertälje som började spela fotboll för några år sedan och som därefter började träna yngre flickor efter att ha gått en ledarutbildning med organisationen Futebol dá forca. Ofta träffas tjejerna först hemma hos Albera Jene för att sedan tillsammans bege sig iväg till träningen:
– Ibland är de 10-20 stycken där hemma, säger Nor Jene, påtagligt stolt över sin dotter. Nor Jene förklarar att hon först ifrågasatte varför dottern skulle spela fotboll, i stället för basket. Något hon nu får äta upp, säger hon skrattande. Pappa Rafi Jene var däremot med på tåget redan från början, själv tidigare fotbollsspelare och stolt över att dottern följer i hans fotspår.
– Jag kände att jag ville vara tränaren jag själv aldrig hade haft. Jag har saknat kvinnliga tränare och bra tränare som verkligen är där för tjejerna, säger Albera Jene, som läser ekonomi- och juridikprogram på gymnasiet. I framtiden vill hon bli försvarsadvokat. Just nu väntar hon på att få börja spela fotboll igen efter en svår korsbandsskada som hon opererades för i höstas. I april ska hon vara klar för att kliva ut på planen igen.
Kayo fick folk att dansa. Foto: Hanna Ross
Nor och Rafi Jene.
Foto: Bella Frank.
Albera Jene. Foto: Bella Frank
Ella Karlsson och Sahar Khalil från Bollihop i Berga i Linköping. Foto: Bella Frank
Bollihopträning. Foto: Bollihop.
Vinnare av Silverhanden – Mats Falck, Gottne IF. Foto: Hanna Ross
Vid bordet intill sitter två andra nominerade, Sahar Khalili och Ella Karlsson från Bollihop i Linköping.
– Det är nervöst, säger Ella Karlsson.
På stora skärmar visas filmer om var och en av finalisterna. I Bollihop-filmen berättar Ella Karlsson att Berga i Linköping är ett delat område, där finns både villor och radhus med hög medelinkomst, liksom höghus där många med utländsk härkomst bor, och där inkomsterna är lägre. Bollihop jobbar med integration på flera sätt, och uppkomsten av Bollihop är en sammanflätning av två olika föreningar. Dels BK Tinnis som framför allt haft flickfotbollsspelare från villaområden och KFUM Linköping som haft futsalspelare från höghusen. När de båda tränarna Ella Karlsson och Sahar Khalili möttes 2016 blev det början på det samarbete som kom att kallas Bollihop – ett namn som Ella Karlssons mamma myntat. I Bollihop tränar flickor i åldrarna sex till tretton år på öppna träningar. Förutom att få leka, träna och bli del i en gemenskap kommer de också i kontakt med föreningslivet.
– Man kan lita på dem och de är roliga att umgås med, säger en av flickorna som tränar i Bollihop på filmen.
På filmen syns också landslagsspelaren och Linköpingsspelaren Marija Banušić som bland annat har gjort Bollihops logga. Hon är också en del i ledarteamet och en självklar förebild för tjejerna.
– Hos Bollihop kan de hitta sig själva på planen, få gemenskap och utvecklas, säger Marija Banušić.
De elva finalisternas filmer ger en inblick i verksamheterna som sker runt om i landet. David B Larsson, verksamhetsansvarig på Sverige united, har klippt ihop dem och säger att det inte har gått att göra dem kortare, men att inslagen är på några minuter vardera gör att galans fokus vilar på finalisternas gräsrotsarbete. Anders Bengtsson, chefredaktör på tidningen Offside och ordförande i priskommittén, säger från scenen att det är viktigt att lyfta fram de goda exemplen.
– Till vår hjälp för att dela ut priserna har vi har en mycket erfaren person och en fotbollsfantast, säger kvällens konferencier Carolina Klüft och välkomnar tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson som kliver upp på scenen till tonerna av Boney M:s Daddy cool.
– Har du fått en sådan här härlig entré någon gång? undrar Carolina Klüft.
– Aldrig. Det skulle ha varit efter valet 84 då vi fick 45 procent av rösterna, svarar Ingvar Carlsson.
– Vilka är dina viktigaste medskick till unga ledare i dag?
– Om man ska vara ledare, vilket är bland det finaste uppdrag man kan få, i stort och smått, så måste du leva som du lär.
– Hur mycket älskar du fotboll?
– Mycket. Det startade i Borås på Ryavallen under andra världskriget, svarar Ingvar Carlsson, inbiten Elfsborgssupporter sedan 6-årsåldern.
– Nu är det äntligen dags att dela ut Bronshanden, Silverhanden och Guldhanden, fortsätter Carolina Klüft.
Sverige united bildades 2016 på initiativ av Svante Elfving och delar ut både bidrag och stipendier till personer och projekt som använder fotboll som verktyg för att jobba för integration. Stiftelsen verkar för att nyanlända och etablerade svenskar ska få möjlighet att mötas på fotbollsplanen. En priskommitté väljer ut vilka som ska vinna och enligt kommittén går stipendierna ”till personer som gjort beundransvärda insatser för integration med fotbollen som verktyg.”
Anders Bengtsson läser upp priskommitténs motivering till Bronshanden-pristagaren. ”Det kan vara svårt att ta det första steget. Den som bryter mot normer och förväntningar riskerar att mötas av hårda ord och omgivningens ifrågasättande. Men en föregångare kan också bli en förebild. Ibland räcker det att någon visar vägen för att andra ska våga följa efter. Vår Bronshanden-stipendiat har gjort en sådan resa. Som ensam kvinna i en mansdominerad miljö var hennes plats inte självklar från början. Men efter att själv ha klivit in i idrottshallen öppnade hon dörren på vid gavel – för en helt ny målgrupp i sitt område.”
Filmen om den vinnande finalisten visas, publiken jublar och applåderar samtidigt som blickarna riktas mot Sara Nadif från Alby i Stockholm. Hon berättar i filmen att hon kom till Albys sporthall, där hon nu är tränare, en fredagskväll för några år sedan och att allas blickar hamnade på henne då hon var den enda tjejen där. Så är det inte längre. Saleh Karrani, klubbdirektör i Botkyrka Konyaspor KIF, säger att förändring börjar med en människa:
– Och Sara har varit den förändringen. Ni ser mest grabbar men borta vid dörren står tre tjejer och de har vågat sig hit för att Sara har öppnat upp och brutit isen, säger han.
Till Sara Nadifs första träning för tjejer kom det två tjejer. Hon bad dem om hjälp för att få dit fler. Träningen därpå var det tolv tjejer som kom.
– Att se dem från att de ha varit rädda för när en boll kom emot dem till nu när de kör matcher, vinner och förlorar. Det är en stor grej för dem och för deras familjer, säger Sara Nadif i filmen.
Sara Nadif kommer upp på scenen och säger att priset betyder enormt mycket:
– Inte bara för mig utan för hela Botkyrka och hela förorten, svarar hon.
– Hur känns det att vara en sådan förebild?
– Det är stort och ett stort ansvar, svarar hon och tackar bland andra Saleh Karrani samt tar emot en check på 20 000 kronor.
Sara Nadif från Botkyrka Konyaspor KIF vann Bronshanden. Foto: Bella Frank
Janne Andersson, förbundskapten för herrarna, Ella Karlsson, Cecilia Björk, Linda Jansson, och Sahar Khalili från Bollihop, samt Peter Gerhardsson, förbundskapten för damerna. Foto: Bella Frank.
Ella Karlsson, Sahar Khalili och Marija Banušić. Foto: Bella Frank
Sara Nadif. Foto: Bella Frank
Anders Bengtsson, Carolina Klüft och Ingvar Carlsson.
Finalisten Albera Jene tillsammans med Guldhanden-vinnarna Ella Karlsson och Sahar Khalili. Foto: Bella Frank
Prisutdelningen fortsätter och Anders Bengtsson läser upp motiveringen för Silverhanden:
Även i de mörkaste stunderna kan fotbollen bli en källa till hopp. Ett verktyg för förändring som hjälper oss att gå samman och blicka framåt med förnyade krafter.
När årets Silverhanden-stipendiat såg sin förening skakas om av rasism och främlingsfientlighet hade den enklaste utvägen varit att sänka blicken. Att undvika diskussion för att själv slippa ta tag i en obehaglig händelse.
Men reaktionen blev den rakt motsatta. Vår eldsjäl klev fram och valde att stå upp för tolerans och medmänsklighet. Genom såväl civilkurage som ett tydligt ledarskap bevisade han en viktig tes för omvärlden: Ju mer en förening öppnar sig – desto starkare blir den.
Det är Mats Falck, ordförande för fotbollssektionen i Gottne IF, som vinner Silverhanden. Ett Gottne IF som för några år sedan drabbades av en rasistisk händelse som fick föreningen att agera mot rasism och för mångfald. Med Mats Falck i täten bjöd de in nyanlända ungdomar i Örnsköldsvik, startade öppna träningar och spelade i regnbågsfärgade armbindlar. Upp på scenen kommer en märkbart rörd Mats Falck, orden stockar sig i halsen.
– Det är väldigt känslofyllt, säger han.
– Överlag är det civilsamhället som kliver fram och överlag är det civilsamhället som är starkt, fortsätter han.
Så är det dags för Guldhanden. Motiveringen lyder:
Verklig integration handlar inte om att peka på den som är annorlunda och kräva: Du måste förändra dig! Om vi har förmågan att mötas med öppna sinnen kan vi dra nytta av varandras kunskap och utvecklas tillsammans. Först då blir summan av vår gemensamma helhet större än varje enskild beståndsdel. Först då integreras vi på riktigt.
För våra Guldhanden-stipendiater har denna insikt blivit en självklarhet. De kommer från varsin del av idrottsrörelsen och bär med sig olika erfarenheter. Men deras skillnader är ingen svaghet – utan en styrka.
Genom arbeta ihop har våra vinnare nått längre än vad var och en hade klarat av på egen hand. De har byggt en verksamhet som inte bara ger barn och unga en frizon i sin stad – utan som också fört två föreningar samman.
En bit in uppläsningen av motiveringen börjar Ella Karlsson och Sahar Khalili titta på varandra, lite undrande först, leende sedan, och några meningar senare börjar folk runt omkring gratulera dem. Och när filmen sätter igång och visar några sjungande tjejer i ett omklädningsrum i Berga bryter jublet och applåderna ut. Det är de, Ella Karlsson och Sahar Khalili från Bollihop, som har vunnit förstapriset och 50 000 kronor.
– Det går inte ens att beskriva, vi har varit sjukt nervösa innan, säger Ella Karlsson när de har kommit upp på scenen och tar emot sin stora vinstcheck och ska förklara vad priset innebär.
– Vad är det bästa med er verksamhet, undrar Carolina Klüft.
– Det bästa med den är nog att vi bara är tjejer, säger Sahar Khalili till stort jubel.
– Att vi kan använda fotbollen och futsalen och sociala aktiviteter och slår ihop det, det behöver inte vara så komplicerat, fortsätter hon.
Prisutdelningen är klar och Kayo som uppträder på scenen får folk att spontandansa lite mellan borden, till och med Ingvar Carlsson får sig en kort svängom på väg tillbaka till sitt bord. Ute i trappen fotas pristagarna. Sahar Khalili förklarar sedan att priset framför allt betyder mycket för deras tjejer som har hoppats så på att de ska vinna och som har hållit tummar och tår inför galan.
– Vi ska ha en Bollihopgala nästa fredag i skolans matsal där de ska få planera allt, dekorationer inbjudningar, det ska bli kul.
Ella Karlsson, som just är klar med en intervju med Sveriges radio fortsätter:
– Det känns helt ofattbart, jag kunde inte tänka mig att vi skulle vinna, det är så många bra finalister. Så när vi ser vår video spelas upp – det är ofattbart.
Vad betyder det här för er verksamhet?
– Förhoppningsvis att ännu fler känner till vad vi gör, att fler tjejer i Linköping kommer till oss, att det ska få spridning och att fler kan ta efter och inspireras.
Även Sara Nadif från Botkyrka Konyaspor KIF i Alby tror att priset gör stor skillnad:
– Det betyder väldigt mycket att andra ser vad man gör och uppskattar det. Det är stort. Det betyder att man syns och att det här kan leva vidare, att andra kan komma efter och som ser förebilder, säger hon.
– Det var alltid mest grabbar som spelade fotboll, det fanns ingen plats. Jag har kämpat för att få respekt av grabbarna, det var svårt i början men jag slutade aldrig att kämpa. Nu har jag varit där i fem-sex år och har sett ungarna och ungdomarna utvecklas, och jag har definitivt utvecklats som person. Det är något jag kommer att ta med mig resten av mitt liv, alla de erfarenheter jag fått.
Du är en förebild och bär också slöja – hjälper det andra unga tjejer med slöja tror du, att de kan identifiera sig med dig?
– Det betyder mycket för när jag var ung fanns det inte många tjejledare med slöja, de syntes inte och för mig var det viktigt att synas och vara där för unga tjejer.
– Det ska inte spela någon roll, det är inte det som räknas utan det är det som är inuti och det som är i hjärnan som ska räknas. Sporten är fri.
