”Vi behöver inte fler COP utan vi behöver fler Gretor”, skriver Carmen Blanco Valer, som för många år och många COP sedan slutade hoppas på klimatkonferensernas verkan för att bromsa klimatkrisen och finner hopp även om mötet i Katowice blev ytterligare ett förlorat år för planeten.
FN:s klimatpanel, IPCC larmade i sin rapport i oktober i år om att den globala uppvärmningen redan satt ur spel de målet som sattes 2015 i Parisavtalet. Under sommaren, började konsekvenser av klimatförändringarna kännas av även på flera håll i den globala nord. Men trots dessa oroande tecken tycks inte COP 24 i Katowice ha fört oss närmare de nödvändiga lösningarna för att bromsa uppvärmningen och lösa planetens kritiska klimatsituation. Framtiden för livet på planeten tycks befinna sig i en ännu sämre läge än för två år sedan.
Det enda resultatet som åstadkommits av COP 24 en regelbok som kan göra det lättare att verkställa Parisavtalet. Diskussionerna tycks istället för att få fram konkreta löften från regeringarna för att minska utsläppen, ha kretsat kring hur utsläppen skall mätas.
Länderna vars ”rikedom” bygger på sekellång plundring av planeten, tycks även denna gång ha kommit undan kraven på besked om hur de konkret skall bidra till att mildra skadorna deras överkonsumtion orsakar de länderna där majoriteten av befolkningen lever under existensminimum och därmed lämnar minimala klimatavtryck.
På så sätt tycks Trumps och Bolsonaros anda påverkat klimatmötet och bromsat klimatambitionerna. IPCC:s vetenskapliga rapport behandlades nonchalant av USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait och Brasilien lämnade Parisavtalet. Även Europa tycks ha haft en mycket återhållsam profil. Tillsammans innebär allt detta ytterligare ett förlorat år för planeten.
Samtidigt blev omvärlden påmind om att klimatomställningar måste gå hand i hand med social rättvisa, genom protester mot höjda bränslepriser av människor med ”gula västar” som uppmärksammade att klimatomställningarnas börda inte kan läggas på de sektorer som redan under flera decennier drabbats av de nyliberala åtstramningarna. Detta aktualiserar idén om att klimatomställning kräver strukturella systemförändringar.
Själv slutade jag redan 2010, i samband med COP 16 i Mexiko, hoppas på klimatkonferensernas verkan för att bromsa klimatkrisen. Det var inför denna som tusentals folkrörelsedelegater från olika kontinenter samlades i Cochabamba, Bolivia, under Folkens klimatkonferens och utformade förslag att förmedlas vidare till COP. Dessa skulle framföras av Bolivias klimatförhandlingsledare Pablo Solón. Det var ett försök från folkrörelsernas sida formulera förslag att mobilisera kring och påverka världens beslutsfattare så att de som redan då drabbades av klimatkatastrofer inte skulle hamna i apatisk passivitet eller desperation.
Bland förslagen fanns skissen till deklarationen om Moder jords rättigheter, en slags universell ramlag som skulle göra det brottsligt att orsaka klimatrubbningar som hotar planetens livgivande funktioner. Det föreslogs även en oberoende internationell klimattribunal som skulle likna de som dömer krigsbrott och ha juridisk bindande befogenheter med syftet att förebygga, döma och utkräva svar från de stater, företag eller enskilda som oavsiktligt eller avsiktligt bidrog till att förvärra klimatkrisen och därmed till ekocide (massförstörelse av naturen, reds anm).
Ytterligare ett förslag gick ut på att demokratisera klimatansvaret genom att anordna en global klimatomröstning. Tanken var att bredda deltagandet bland de som i dag drabbas direkt av klimatpåverkan och klimatkatastrofer. Till dessa hör världens 370 miljoner som tillhör urfolk och på grund koloniala maktstrukturer inom länderna knappt finns representerade under klimatförhandlingarna, men även de barn och unga vars framtid är avhängig av dagens beslutsfattare och andra grupper som knappt kommer till tals.
Men makteliternas representanter i Mexiko satte under COP16 stopp för folkrörelsernas förslag för att bromsa klimatuppvärmningen. Till slut valde Bolivias representant att vägra skriva under det lama slutdokumentet, men de övriga 193 stater, inklusive representanter för de på den tiden progressiva latinamerikanska regeringarna, skrev under utan större invändningar trots bristen på konsensus. I dag är även Bolivia tillbaka i huvudfåran. Men COP16 var inte ett undantag utan bristen på politisk vilja har kännetecknat COP efter COP.
Betyder det att allt hopp om att påverka situationen för klimatet borta nu? Nej! Hoppet lever vidare hos klimaträttviseinitiativ som växer fram lite här och där runt om i världen. Folkens klimatkonferens i Cochabamba sådde frön som bärs vidare, även om man inte ens känner till att det började där. Hoppets frön finns i #FridaysForFuture som mobiliserar varje fredag, de finns även hos de som sätter naturens rättigheter på dagordningen, de som varje torsdag manifesterar för urfolksrättigheter och mot utvinningsindustrier vid Riksbron i Stockholm, hos de som kräver att våra AP-fonder inte skall investeras i fossila bränslen samt inte minst hos de som kopplade ihop vreden mot katastrofbudgeten med dess klimatkatastrofala följder.
Greta Thunberg påpekade under sitt tal i Katowice att vi har hoppats på förståelse från världens ledare under 25 år och under 25 år har de ignorerat oss så att utsläppen fortsätter öka. Därför bad hon inte om klimatförhandlarnas förståelse längre, utan istället vände hon sig till världen med hopp om att väcka insikt om att det handlar om en existentiell kris för mänskligheten
Hon klargjorde även att hon inte åkt dit för att be världsledarna bry sig om vår framtid. ”De har ignorerat oss tidigare och lär fortsätta ignorera oss i framtiden” sade hon. Hon åkte dit för att annonsera att förändringen kommer vare sig de gillar den eller inte! Folket är nu redo att möta utmaningen. Vi behöver inte fler COP utan vi behöver fler Gretor.
