”Inom några veckor ska jag välja vem som ska få min röst. Förutom aspekter som ambitiös klimatpolitik, human flyktingpolitik och en vilja att bygga upp välfärd, jämlikhet och rättssäkerhet så kommer jag att värdera partiers förmåga att se alla människor som människor”, skriver Clara Lundberg, som lever med en kronisk sjukdom och egentligen heter något annat.
Att vara på sociala medier är ett sätt för mig att leva. Eftersom jag har snålt med kapacitet att hantera att interagera med människor ansikte mot ansikte så har Twitter, Facebook, Instagram och mina bloggar de senaste åren blivit väldigt viktiga delar av mitt liv. Sociala medier är en av de saker som utgör skillnaden mellan att bara överleva och leva för den som spenderar 23,5 timmar i sin säng varje dag, dag ut och dag in, år ut och år in.
Det är på Instagram som jag ser min väns tvååring göra yoga och därför får idén att köpa en barnbok om yoga till barnets födelsedag. Det var via min blogg som jag lärde känna en annan bloggare som idag är en mycket högt värderad bundsförvant. Det är på sociala medier som jag har kunnat skriva om min historia till någonting begripligt och autentiskt, tack vare att jag äntligen fick ett funktionhinderpolitiskt sammanhang för mig själv som den människa med normbrytande funktionalitet jag är.
Det är snart val och jag har beställt hem material för att kunna rösta med bud, eftersom jag inte kan ta mig till en vallokal. I mina funderingar på vilka som ska få min röst så tänker jag på vad mina erfarenheter på sociala medier har lärt mig om politik. På vad som är politik och kanske ännu viktigare – vad som inte ses som politik.
Jag tänker på hur den ”inkluderande” skolans totala ointresse för tillgänglighet inte ses som politisk utan som en naturgiven världsordning. På hur vårdens systematiska osynliggörande av funkisar pågår genom att normfungerande människors tillgång till vård kallas tillgänglighet, medan tillgänglighet i vården för funkisar inte kallas någonting alls. Som om det är en faktor som inte finns. Som om vi som inte får vård på grund av vårdens bristande tillgänglighet inte finns.
Mest slående är hur mina berättelser om systematisk underordning på grund av normbrytande funktionalitet hela tiden avpolitiseras genom att individualiseras och kopplas från sina strukturer, båda i samtal mellan privatpersoner och politiker. Jag berättar att jag på grund av assistansnedskärningarna inte har assistans utan hemtjänst och därför ibland inte får den lagade lunch som min sjuka kropp behöver och möts av ”men kan du inte ta lite fil?”.
En vän berättar om hur hennes barn fortfarande inte får de anpassningar i skolan som barnet behöver till följd av kronisk smärta och därmed minskad ork, trots flera års försök till dialog med skolan, och får svaret ”du ska se att det ordnar sig” medan tystnaden kring de strukturer som gör att skolan brister i tillgänglighet ekar.
Inom några veckor ska jag välja vem som ska få min röst. Förutom aspekter som ambitiös klimatpolitik, human flyktingpolitik och en vilja att bygga upp välfärd, jämlikhet och rättssäkerhet så kommer jag att värdera partiers förmåga att se alla människor som människor. I det ingår att börja se den ableism (nedsättande attityder mot personer med funktionsnedsättning, reds anm) som finns överallt och att politisera den.
Ni – de politiska partierna – har hittills inte visat upp någon större kunskap i er förståelse av ableism. Nu har ni några få veckor på er att visa att ni förstår den funktionsmaktsordning som styr mitt och min familjs liv. Jag hoppas att ni tar den chansen.
