– Jag hoppades få ett arbetspass på SJ i dag, men det kom inget sms. Men annars är det bra med mig, förklarar Nino Mick, bokdebut-aktuell på Norstedts med Tjugofemtusen kilometer nervtrådar.

Bokdebuterande men egentligen ingen debutant; 2013 blev hen svensk mästare i Poetry slam och sedan dess har hens lyriska och politiska poesi tagit plats på demonstrationer, fester och arrangemang över hela Sverige. Tåget, en av Micks arbetsplatser, är också en central bild i boken. En plats mellan platser. Det är i rörelsen; mellan platser, mellan kroppar, mellan formspråk och kollektiviteter, som en otroligt vacker och nyskapande poesi skrivs fram.

Könsutredning och översättning

Ramen är en könsutredningsprocess i vilket jaget måste lämna ut och förklara sig själv för att få bli lämnad ifred. Samtidigt som den våldsamma inträngande processen pågår måste det skrivande bokjaget även granska och översätta sitt språk till bokformat.

– Jag började tänka på översättning när jag gick en universitetskurs. Jag behövde hyra en studentlägenhet i andrahand. Kursen hette Thinking translation, och vi läste översättningsteori som jag aldrig hade hört talats om innan. Det var guld. Då började tänka på hur en översätter det en har inom sig till något slags yttre, till en kropp. Och hur smärtsamt det är i sig hur andra läser av den kroppen. Att vi antar saker om varandra.

På vilket sätt påminner översättning av språk om en könsutredning?

– Som scenpoet hade jag skrivit om så extremt många olika saker, för det måste man göra om man ska ha ett repertoar på scenen. Det har alltid varit en go grej för mig att inte bara ha dikter om att vara trans och må dåligt, utan att kunna växla det med att läsa något om vulkaner, och på sätt bli en helare människa i publiken eller diktens ögon.

– I de första mötena med förlagen och refuseringsbreven upplevde jag att de ville att jag skulle bli mer likriktad och fokusera mer på en sak och den saken som efterfrågades var just transskapet eller kanske smärtan i transskapet. Det har varit en känsla rätt länge hos mig att hbtq-personens smärta kan slås mynt av, på olika sätt och det har varit tydlig i utgivningsprocessen att folk är väldigt intresserade av just det.

Det finns ett motstånd inskrivet i boken mot just begäret efter andras smärta. Och ibland till och med pikar mot själva förlaget.

– Jag övervägde länge om det skulle bli Norstedts eller om jag skulle bilda något nytt förlag med andra scenpoeter. Jag tycker att Dockhaveri har gjort många intressanta texter och har ett häftigt sätt att arbeta. Men sen blev det Norstedts och delvis var det för att jag såg paralleller mellan könsutredning och processen att komma in på ett förlag. Jag tror förlaget tycker det är lite roligt att de får vara med.

Varför kände du att det var viktigt att det skulle bli en tryckt bok överhuvudtaget?

– Jag har livnärt mig på att vara poet, på väldigt låg inkomst, vilket har vart fantastiskt att kunna göra utan att ha skrivit en bok. Men det blev slitigt, att exponera kroppen och rösten så mycket. Att ge ut en bok kändes som en chans att slippa sin kropp och röst för ett tag. Men så fort du släpper en bok så följer du en varulogik och då ska du exponera dig igen. Och varulogiken är också ett annat skäl till att jag ville ge ut en bok, att jag tänkte att det är smart att släppa en bok för då blir man begriplig i en litterär marknad. Du kan få stipendier, du blir erkänd.

– Men jag kände också en nyfikenhet på formatet. Och jag gillar verkligen papper. Den mer bokbaserade litteraturen har så mycket som jag hoppas att scenpoesin kan ta till sig och utforska. Det har varit en glipa mellan dessa genrer som jag tror och hoppas håller på att minska och det mötet ser jag så mycket fram emot.

Helande om sexualitet

Micks dikter skriver fram transfobi, våld och orättvisa, men också om skönhet, andlighet och motstånd. I de sexuella mötet mellan kroppar upphör kategoriernas våld att gälla och mänsklighet görs.

Jag tyckte det var väldigt helande att läsa dikterna som handlade om sex. Som att jag kände mig vacker efteråt. Det är så ovanligt att få läsa om ickenormkroppar som vackra subjekt, inte objekt som genomträngs av läsarens blick.

– När du sa blick ringde något i mig. Det är ju så lätt att se på varandra med blickar som är helt fruktansvärda.

– Texten försöker återvinna kroppen, eller fortsätta att vara kroppen. Både i relation till religionens dualistiska uppfattning om själen och kroppen som extremt separerade. Jag har vuxit upp med en sådan religiös uppfattning. Men också i relation till könsidentitet och tvåkönsnorm. Ideologin som separerar själen från den biologiska könet som då skulle vara kroppen. Jaget i boken håller inte med om den separationen.

– Där kommer sexualiteten in som en metod för att hela jaget ska får vara på plats i möten med andra människor. Och vara kropp. Och inte låta våldet tas in, ibland kanske det blir så ändå, Men att hela tiden försöka återvinna relationen till sin egen kropp och att sexualiteten kan vara en del av det arbetet.

I frikyrkan fick man vara en tönt

Du kom in lite på att du har vuxit upp i ett religiöst hem. På vilket sätt präglar det ditt skrivande?

– Som kristen, men framförallt som troende överlag, möts man ofta av fördomar. Kristendomen är ju i alla fall bekant för många i Sverige. När jag säger att jag har vuxit upp i frikyrkan, kan folk svara ”oj, så hemskt”.

– Jag tänker att jag har fått med mig någon grundkänsla av kollektivitet från frikyrkan. Erfarenheter av kyrkkaffe, av att man hjälps åt, att man har olika ansvar i församlingen. Just frikyrkan har en historia att man var tvungen att slita, till och med bygga upp sina egna hus och kämpa för att få definiera sin tro fritt från makten. Även om det var mycket skit, och är nu med i den miljön, så kan jag vara väldigt tacksam över det rummet.

– Och att man fick vara en tönt, det var ju väldigt bra. Men kanske en tönt på vissa specifika sätt. Jag kom ju inte ut för mig själv förrän jag var 20 år och det tror jag hade kunnat vara annorlunda i en annan miljö.

Jaget i texten håller fast vid andlighet, inte bara som ett minne utan även i textens nu. Tror du på behovet av andlighet i dag?

– Det är inget val riktigt. För oavsett vad jag hade kommit fram till rent intellektuellt så hade det funnits kvar. Jag uppskattar andlighet, kanske för att det finns så många svartvita och ignoranta skildringar av religion och tro. Jag tänker att den svartvitheten är extremt farlig och splittrande. I dag kan människor inte kan titta på ett rum, eller en församling, eller en religion och förstå att där finns mängder av människor som tänker olika saker om sina texter, och sin tro.

– Jag är tacksam för en inifrånsyn genom min församling, och min uppväxt. Jag har fått leva med så många exempel av människor som gör tro på olika sätt, och det är bara inom en religion. För mig blir det självklart att det är så inom till exempel islam och judendom också. Jag har mycket förtroende för att de samtal som sker inom en religion måste få äga rum just där, och få bra förutsättningar som möjligt.

– Det är väldigt basic grejer, människor är människor och människor är olika, fortsätter Mick och skrattar.

Smärta och skratt

Vi slåss för det mest basic i dessa tider. Språket i boken arbetar på många nivåer, med ljudlighet, med romantiska bilder, men också ibland med humor. Jag skrattar till exempel högt när jag läser:

”Mamma har rätt

min ångest är inte mina bröst

den kom nån annanstans ifrån först

den enda kroppsdel som besvärar mig

är andra människors hjärnor

och dom kan jag inte korrigera”

Jag förstår att det finns väldigt mycket smärta i de här styckena, men det finns också ett skratt åt normen, för en gångs skull. Som att skämtandet kommer ifrån en vägran att förstå det våld och fördomar som normaliteten är.

– Den första frågan jag brukar fråga folk som läst boken är ”Skrattar du någonstans?”. Jag längtar efter att läsa roliga saker, men ibland känner jag mig fångad i smärtan. Skämt kan vara det smartaste som finns. När någon kommer och frågar; Vad är du för kön egentligen? vill jag ibland bara svara jag vetefan. Men ofta försöker jag vara pedagogisk istället, förklara.

Precis! Jag tänker att humor kan vara ett sätt att prata i sin egen rationalitet. Som inte är världens förtryckande sanning.

– Vad stark man måste vara för att göra det, jag klarar det så sällan. Man vill ju inte bli avfärdad och obegriplig, men det kanske har något med längtan efter gemenskap att göra. Samtidigt kan humor vara den direkta vägen in i den gemenskapen också.

En av de sakerna som berör mig, som socialist, mest i den här boken är just dess längtan efter gemenskap. Det finns en dialog mellan ett vi – och en spegel som jag tycker är otroligt intressant.

”Spegeln:

Sluta håll fast vid din skada

Vi:

Men vad finns det istället för framtid att hålla sig fast i”

– Hittar du Wendy Brown i den dialogen eller? undrar Nino Mick.

Wendy Brown är en professor i statsvetenskap vid University of California i Berkeley i USA, som arbetar med kritisk och feministisk teori.

Mest tror jag att jag kände igen mig…

– När jag höll på att färdigställa och skulle skriva kontrakt gick jag en studiecirkel och läste Wendy Browns bok Att vinna framtiden åter, och texten blev ganska influerad av tankarna. Att identifikationen med en skada kan bli grunden för ens politiska identitet.

– Man kan såklart tänka olika saker om stycket med vi:et. Jag utforskade behovet av att spegla sig i en annan. Att sökandet efter någon att spegla sig i ibland faktiskt kan leda till att den man speglar sig i faktiskt säger emot en själv.

I vissa dikter upplever jag att det finns en erfarenhet av smärta i relation till kategorin kvinnor. Finns det en kritik mot kvinnor som normkategori i boken?

– Det är svårt. Jag tänker att kvinnor inte är en normkategori, män är ju normen. Och där är jag som poet och diktjaget inte överens. Det är nog inte helt lätt. Det blir väldigt viktigt att ha en dubbel blick; å ena sidan aj vad det kan göra ont, min personliga relation till kvinnor som kollektiv kan vara så svår. Samtidigt är kvinnor som bestridd kategori ett så jävla viktigt kollektiv att få lov att samlas under.

– Här pågår ett stort samtal som jag har mycket förtroende för att man ska lyssna på. Diktjaget kanske inte ska vara en politisk auktoritet i de här området.

Jag känner igen mig i smärtan, fast på andra sätt. Känslan av utanförskap i relation till ”normala” kvinnor för att det är den kroppen man på något sätt borde ha varit.

– Men också den gruppen man vill vara i. För det är ju inte så najs med manskollektivet. Det här är något av det svåraste, samtidigt som det nog löser sig. Det är en smärtsam fråga för mig.

– Vi:et som talar i boken använder konsekvent ordet jag, som de inte var en del av ett vi. Jag tänker att det finns ett potential till en organiserad grupp som kan göra någonting. Men att gruppen kanske inte finns än. Diktjaget längtar till en gemenskap och den längtan speglar hela boken. I en tid när till och med vänstern ibland saknar visioner finns det en stor längtan efter framtid. Men vi kanske inte ens kan formulera den framtiden än.

Ändå är det just det Mick gör.

”Jag längtar efter den himmel där vi kan mötas igen

där vi äter samma mat, talar samma språk

där det inte finns kön och inga tårar.”