”Vi anpassade oss inte efter rasisternas agenda. Vi stod upp och tog fajten. Moderaterna och Socialdemokraterna tävlade i att anpassa sig efter SD:s rasistiska politik. Båda förlorade mest. De förlorade framförallt till just SD.”, skriver Rossana Dinamarca (V).
Första gången jag var med i en valrörelse var 1994. Det var också första gången jag kandiderade till riksdagen. Valet 1998 var vänsterns rekordval då vi nådde 12 procent och sedan dess har drömmen funnits om att återuppleva något lika stort.
Efter flera val i utförsbacke lyckades vi vända trenden och vi har stadigt gått upp i opinionsmätningarna. Medan debatten präglades av hårdare tag, svartmålning och rasism så byggde Vänsterpartiet en rörelse som grundade sig i hopp och en vision om något annat – ett jämlikt samhälle för alla.
Det här var första valrörelsen som jag hade mer av en betraktande position. Jag såg hur rörelsen växte och aktivismen flödade. Vi har nått medlemsantal vi aldrig skådat. Inte ens under glanstiden inför 1998-års val hade vi den här rörelsen (vilket förmodligen förklarar varför vi störtdök i valet 2002).
Det som ändå gjorde det svårt att åka till valvakan och enbart känna berusande förhoppning var hotet om ett växande rasistiskt parti. Folk skäms inte längre för att säga att de röstar på ett rasistiskt parti. Och det märks.
Icke-vita vänner som varit röstmottagare har vittnat om hur väljare antingen inte velat lämna sin röst hos dem på grund av deras hudfärg eller varit angelägna om att lägga rösten hos just dem för att sedan säga: nu kan du packa dina väskor.
På valkvällen var jag med i SVT:s valvaka. Emellanåt hängde jag i ”greenroom” tillsammans med andra som skulle kommentera valet under kvällen. Vid ett tillfälle presenteras valresultat från valdistriktet Hörken där SD får 41 procent. Hanif Bali står bredvid mig och utbrister ”Wow!”, imponerad över resultatet. Till saken hör att hans eget parti i det distriktet hamnar på 6-7 procent och i riket tappar Moderaterna stort, så frågan är: Vad finns att jubla över för hans del?
Vänsterpartiet slutar på 7,9. Bästa resultatet sedan 1998. Vi anpassade oss inte efter rasisternas agenda. Vi stod upp och tog fajten. Moderaterna och Socialdemokraterna tävlade i att anpassa sig efter SD:s rasistiska politik. Båda förlorade mest. De förlorade framförallt till just SD.
Valet visade att de som inte står upp för sina principer förlorar. Det borde vara en läxa – att jaga efter SD är inte en framgångsväg.
På Vänsterpartiets valvaka är det packat med folk och de flesta är helt nya ansikten. Där finns hoppet. Där finns rörelsen. Nu ska vi bygga vidare. Kampen fortsätter.
