”Vi vill inte se en stad där vissa rättighetsaktivister utmålas som paria och stängs ute medan andra välkomnas in i värmen.” Det skriver Tanya Charif och Pia Emanuelsson, med anledning av kontroverserna kring den inställda visningen av Burka songs 2.0.
Under den senaste månaden har en hetsig debatt pågått kring filmen Burka songs 2.0 av Hanna Högstedt. På oklara grunder ställde Göteborgs stads stadsledningskontor plötsligt in ett arrangemang där filmen skulle visas och sedan diskuteras. Anledningen uppgavs vara att paneldeltagarna som skulle diskutera filmen var alltför kontroversiella. Det planerade arrangemanget var en del av stadsledningskontorets MR-satsning på samverkan med civilsamhället inför årets Europride i Göteborg.
Filmen Burka songs 2.0 tar sin utgångspunkt i det franska förbudet mot att bära heltäckande slöja på offentlig plats. Regissören Hanna Högstedt menar att filmen ställer frågor om vilka som får tala och kritisera samhället. Med samtal om filmen vill hon skapa ett rum för dialog om maktstrukturer och undersöka rasistiska och islamofobiska samhällsstrukturer.
Men genom en ledartext i Göteborgsposten av Jenny Sonesson den 27 februari kom debatten att läggas på den fördummande nivån ”för eller emot burka”. Sonesson gick till hårt angrepp mot arrangemanget och dem som skulle medverka i samtalet om filmen och krävde att motståndare till burkan skulle bjudas in. Efter denna ledare kom starka reaktioner från politiskt håll, från företrädare för Liberalerna och Socialdemokraterna. Och stadsledningskontoret gick ut med ett meddelande om att arrangemanget skulle ställas in eftersom de som skulle samtala om filmen, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, ansågs vara för kontroversiella.
Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) har i flera blogginlägg och uttalanden i media utpekat Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som extremister som man inte ska dalta med eller ge utrymme att tala. Och hon har gått till hårt angrepp mot stadsledningskontorets MR-avdelning som enligt henne ”har brustit fatalt i sitt värdegrundsarbete”. Hermanssons utpekanden av paneldeltagarna som extremister har lett till att de har polisanmält kommunstyrelsens ordförande för förtal.
Socialdemokraterna har också gjort ett yrkande till kommunstyrelsen där de blandar ihop stadens arbete mot hedersförtryck, visningen av filmen Burka songs 2.0 och stadens arbete mot
våldsbejakande extremism på ett märkligt sätt. I yrkandet kräver de att stadsledningskontorets MR-avdelning förklarar hur arrangemanget kunnat uppstå och ser över sitt värdegrundsarbete. De två andra röd-gröna partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet har yrkat och yttrat sig starkt kritiskt mot Socialdemokraternas hållning. Frågan kommer att behandlas på kommunstyrelsens möte den 11 april.
Utöver detta har många kritiska röster höjts mot hur stadsledningskontorets ledning och
kommunstyrelsens ordförande har agerat i denna fråga, inte minst från olika kulturaktörer som ser en mycket stor fara med att politiken går in och sätter stopp för enskilda kulturarrangemang.
Ett inlägg i debatten som är värt att lyfta fram kommer från antidiskrimineringsbyrån Göteborgs rättighetscenter. I ett brev till kommunstyrelsen menar de att ”det sätt som staden hanterar den aktuella situationen på kan allvarligt försvåra och kanske t o m omöjliggöra en framtida samverkan mellan staden och civilsamhället. /…/ Om staden misstänkliggör företrädare för det civila samhället och rättighetsbärare med inlägg från media som grund, kommer denna samverkan riskera att raseras.”
Här vill vi hoppa in i debatten. Hur allvarligt har den politiska ledningens och stadsledningskontorets agerande skadat stadens förtroende, vad gäller relationen mellan staden och civilsamhället samt mellan stadens företrädare och dess invånare? Mycket allvarligt, menar vi. Vilka signaler har staden nu sänt ut till stadens muslimska befolkning och till personer som rasifieras och som vill problematisera rasism? ”Ni är inte välkomna att delta i det offentliga samtalet. Vi utdefinierar er som extremister som inte ska få en plattform att tala, som vi inte ska dalta med. Ni är alltför kontroversiella för att få vara med. Vi, den politiska makten, utestänger er.”
Detta får naturligtvis helt förödande konsekvenser för den ”tillit”, ”delaktighet” och ”sociala sammanhållning” som staden säger sig vilja uppnå i arbetet med att skapa ett Jämlikt Göteborg. Agerandet går ju i rakt motsatt riktning och riktar sig direkt mot de grupper som i hög utsträckning befolkar de mest socioekonomiskt missgynnade delarna av staden. Staden sätter verkligen krokben för sig själv när den totalt demoniserar antirasistiska aktivister som extremister.
Delar av civilsamhället har länge ansett att staden måste utveckla ett systematiskt antirasistiskt arbete, att staden måste inkludera en problematisering av strukturell och institutionaliserad rasism i sitt arbete för att uppnå en jämlik stad. Vi har i olika sammanhang framfört att det är anmärkningsvärt att dessa perspektiv inte är en del av hur man förstår de mycket stora klyftorna mellan de rika stadsdelarna och de fattiga stadsdelarna i staden. Den politiska ledningens och stadsledningskontorets chefers agerande har allvarligt underminerat stadens trevande försök att inleda ett systematiskt antirasistiskt arbete.
Förtroendet för staden från civilsamhällets sida blir verkligen inte heller bättre av att Ann-Sofie Hermansson i ett uttalande i media den 28 mars hotar
med att Göteborgs litteraturhus kan få sina bidrag indragna om de genomför ett liknande
arrangemang som det som staden ställde in. Alla föreningar som inte lyder under Hermanssons godtyckliga värdegrund kan bestraffas och bli av med sina pengar. Under det hotet förväntas civilsamhället samverka med staden för jämlikhet och lika rättigheter. Vilket skämt.
Den planerade visningen av filmen Burka songs 2.0 på Blå stället den 14 mars var som sagt en del av stadsledningskontorets MR-avdelnings breda satsning på samverkan med civilsamhället kring jämlikhets- och rättighetsfrågor med anledning av att Europride äger rum i Göteborg under sommaren. Vi som är hbtq-aktivister och ledamöter i Göteborgs stads hbtq-råd såg denna breddade satsning på MR-frågor som något mycket positivt och välkommet. Lika starkt som staden den senaste tiden har satsat på hbtq-personers rättigheter måste man satsa på alla diskriminerade gruppers rättigheter.
Vi vill inte se en stad där vissa rättighetsaktivister utmålas som paria och stängs ute medan andra välkomnas in i värmen. Det finns en uppenbar risk att staden skapar en berättelse om den goda staden där man tar hårda tag mot ”extremister” (läs antirasistiska muslimer) samtidigt som man öppensinnat och härligt viftar med regnbågsflaggor och dansar loss på gatorna. I denna berättelse vill vi inte ingå. Den kan vi aldrig acceptera.
