De senaste femtio åren har det humanvetenskapliga tänkandet omvandlats av feministisk aktivism och teori. Objektivitetsideal har befunnits omedvetet subjektiva. Ontologiska och epistemologiska begrepp har ifrågasatts, vetenskapliga disciplingränser suddats ut. Nya fält och ämnen har lanserats. Attityden som gjort det möjligt kommer till inte liten del från barrikaderna där feminism betyder idéer och metoder för att säga ifrån ur underläge.

Men det är inte alltid revolutioners uppkomsthistoria igenkänns när (och där) de erövrat eller tagit tillbaka terräng. Och med bortglömda historier blir mycket osynligt: Hur kan socialvetenskaperna och humaniora göras medvetna om rollen som brukare av tankar och erfarenheter och innovationer från den forskarmässigt utestängda omvärlden? Hur kan humanvetenskaperna självkritiskt reflektera över sin relation till andra?

”Publish or perish”

I en artikel berättar Valerie Traub och David Halperin om dispyter som uppstod i samband med en akademisk konferens i USA 2009. En av tvistefrågorna var förhållandet mellan de innanför och de utanför akademin. Aktivisternas, skribenternas, författarnas protester mot att inte erkännas som upphovsmakare avfärdades som försök att äga ämnet. Kravet på att referera och förhålla sig till föregående insatser viftades bort som fåfänga när det restes av dem som befann sig utanför universitetsvärlden.

Fastän god forskningssed anvisar att vetenskapliga arbeten så vitt möjligt bör förhålla sig till tidigare kunskapsproduktion och relevant forskning. Och fastän citeringar och referenser är hårdvaluta i den ordning som heter publish or perish, med innebörden ju fler hänvisningar desto större chans till akademisk befordran och karriär. Många aktivister och skriftställare och rörelser lever under jämförelsevis knappa ekonomiska omständigheter samtidigt som deras arbete nyttjas av forskarvärlden och samhället. Att tillstå användning samt även ge ersättning skulle i många fall befordra forskningen.

För problemkomplexet inverkar även på det vetenskapliga resultatet. Ett nyligt relaterat exempel är postdokarbetet i etnologi Ätbara andra (Göransson 2017) om hur icke-mänskliga djur görs till konsumtionsartiklar i den svenska kulturen. Cultural studies (kulturstudier) på svenska om fenomenet kött kan inte sägas växa på trän; studien skriver automatiskt in sig i ett omfångsmässigt embryonalt men existerande område.

Utan att förhålla sig till det. På svenska är litteraturen lätt att överblicka, ändå förblir exempel och analyser odiskuterade i relation till mycket näraliggande föregående verk händelsevis skapade utanför akademin.

Köttnormativitet och köttgörande

Med en forskningsmiljö som betonat dialog med tidigare studier hade Ätbara andra kunnat bidra till den angelägna diskussionen om köttfenomen i det svenska samhället över tid. Arbetet hade kunnat analysera och jämföra karnismbegreppet i Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (Joy 2012) med det tidigare köttnormativitetsbegreppet i Skönheter och odjur, en feministisk kritik av djur – människo-relationen (Gålmark 2005) och därigenom stärkt och vidareutvecklat den teoretiska kunskapsproduktionen. På så vis hade studien gjort sig väsentlig både för forskningen och för frågan om köttnormativitet, karnism och köttgörande.

Samt uppfyllt de förväntningar som ställs på vetenskapligt finansierade verk. På köpet hade den erkänt omvärldsbetydelse och därmed bidragit till en mer korrekt och inkluderande historiografi och historieskrivning. Förhoppningsvis kan forskarens framtida studier reparera i denna riktning. När slutna institutioner likt det bekanta fallet Svenska akademien undgår att sträva efter sina egna ideal uppstår frågor om berättigande. Det torde även gälla på den för kulturen och samhället oumbärliga plats som är den akademiska världen.