Det har gått fyra dagar sedan den irländska aborträttsrörelsen skrev historia när vi hörs över Skype. Aileen O’Carroll, som har jobbat för aborträtt sedan hon var student i början av 1990-talet, är en av de många kampanjarbetare som varit med och jobbat fram jordskredssegern. Hon är sociolog och tog ledigt från sitt jobb på Maynooth institute for social science (Mussi) för att jobba heltid med kampanjen och är utmattad och lycklig efter en intensiv och känslomässigt krävande månad. Hon har länge varit politiskt engagerad i anarkistgruppen Workers solidarity movement och därmed van vid politiskt kampanjarbete och förberedd för en svår kampanj, ändå blev det tuffare än väntat:

– När det stod klart att det skulle bli en folkomröstning visste jag att det skulle bli hårt med många fula och aggressiva metoder från nejsidan, men jag insåg inte hur känslomässigt utmanande det skulle bli. Två veckor in i kampanjen kom tårarna, det var både ens egna känslor kring fertilitetsfrågor men också allas berättelser, säger hon och pekar bland annat på historier från Facebook-gruppen In her shoes där berättelser samlats och postats från de i genomsnitt nio kvinnor som dagligen reser från Irland för att få abort utomlands.

Inför folkomröstningen hade jasidan ett stort försprång i opinionsundersökningarna, men när dagen för folkomröstningen närmade sig hade också gapet mellan ja- och nejsidan närmat sig. Kampanjarbetarna levde med frågan dygnet runt, åt på stående fot, ofta av sådant som donerades av supportrar som mackor, kakor, muffins, godis och frukt. Veckan innan folkomröstningen blev särskilt intensiv, folk sov dåligt och vaknade i panik av oro inför resultatet. Lättnaden blev enorm på fredagskvällen den 25 maj då den första vallokalsundersökningen publicerades av the Irish times och pekade på en storseger för jaisdan. Känslorna har sedan dess fortsatt att vara starka:

– Det har varit mycket tårar sedan vi vann, jag blir nästan tårögd nu bara av att prata om det, säger hon.

Från hemligt till synligt ja

Nejsidan, det vill säga ja till livet-sidan i folkomröstningen, har kritiserats för sin taktik med att bland annat använda sig affischer av foster eller annonser som de stått bakom men som utgett sig för att ge objektiva fakta samt där avsändaren inte redogjorts för. Både Facebook och Google meddelade i början av maj att de vidtog åtgärder för att förhindra otillbörlig påverkan genom annonser, Facebook genom att inte tillåta annonser från utländska grupper, och Google genom att ta bort annonser helt till dagen för folkomröstningen. Men så kallade mörka annonser, dark ads, förekom ändå på Facebook. Tidningen the Vice rapporterade att antalet dark ads dagarna innan folkomröstningen ökade kraftigt, både med bilder på foster och påhittade medicinska fakta mot abort.

Men det har också förekommit mer handgripliga metoder och på vissa platser utanför städerna har det varit svårt att mobilisera för aborträttssidan. I kampanjen kring folkomröstningen som ledde till att det åttonde tillägget infördes 1983 har aktivister beskrivit hur folk inte ens vågade tala till de som då var emot att fostrets rättigheter skulle jämställas med den gravida kvinnans. Så har det inte varit denna gång och jakampanjen har varit aktiv över hela landet. Men det har ändå varit stor skillnad att knacka dörr inne i Dublin än i mindre städer eller på landsbygden.

– Det handlar naturligtvis inte om alla nejröstare, men jag vet folk i Kilkenny som blev omringade av folk från ja till livet-sidan som bad böner och som slängde salt mot dem i något slags bibliskt syfte för att ”fördriva djävulen”, och kallade dem mördare. En annan kvinna som bar ett halsband mot det åttonde tillägget fick det avslitet, så ja till livet-sidan har försökt att hota och trakassera, vilket bland annat synts på sociala medier där kvinnor för aborträtt blivit hotade och utsatta för kampanjer.

– En kvinna jag pratat med berättade att de bara var två som kampanjade för jasidan på hennes ort, och när de knackade dörr och träffade folk som skulle rösta ja frågade de dem om de inte ville vara med och jobba i kampanjen men ingen vågade öppet ta ställning.

Men synligheten har ändå varit stor, inte minst genom t-shirts och tröjor med texten ”Repeal” på, liksom knappar och klistermärken. Knapparna fick allt större åtgång ju längre kampanjen gick, och affischer har synts.

– Det som först var ett tyst ja förvandlades från ett hemligt till ett synligt ja.

Jasidans Together for yes har utgjorts av tre organisationer. Här syns från vänster Kampanjgeneral Deirdre Duffy, Orla O’Connor från National women’s council, Grainne Griffin från Abortion rights campaign och Ailbhe Smyth från Coalition to repeal the eighth amendment och Grainne Griffin och Ailbhe Smyth. Foto: Aileen O’Carroll.

Bönder för ja. Foto: Aileen O’Carroll.

Cup cakes för ja. Foto: Aileen O’Carroll.

Knapparna gick åt i snabb fart. Foto: Aileen O’Carroll.

Likaså tröjorna. Foto: Aileen O’Carroll.

Nu fokus på abortlagstiftning

Aileen O’Carroll berättar att det fanns en viss trygghet i att opinionsundersökningarna hela tiden hade pekat på en seger men att ingen vågade ta ut något i förskott – inte minst med tanke på resultaten i det amerikanska presidentvalet som ledde till att Donald Trump vann eller Brexitomröstningen i Storbritannien.

– Vi blev allt mer nervösa, men sedan började vi tänka ”gud vi kanske kommer att vinna det här” – men aldrig att vi skulle vinna en sådan stor jordskredsseger. Folk hoppades att vi skulle klara det men trodde inte på en sådan segermarginal.

Den segermarginalen kommer också sannolikt att få betydelse framåt. Hälsominister Simon Harris har aviserat att han vill se att regeringens lagförslag om legaliserad abort ska lämnas till parlamentet innan sommaruppehållet, men han understryker också att det är viktigt att få en bred uppgörelse kring lagstiftningen, samt en lagstiftning som ger tydliga kliniska riktlinjer. Planen som aviserats är att lagförslaget ska behandlas tidigt i höst och att lagen ska kunna träda i kraft efter årsskiftet. Aileen O’Carroll tror att det faktum att så många som 66,7 procent röstade ja innebär att det kommande lagförslaget inte kommer att möta så mycket parlamentariskt motstånd.

– Hade vi bara vunnit med nöd och näppe hade de kanske försökt att begränsa det. Det är viktigt att komma ihåg att vi har vunnit striden om det åttonde tillägget men vi har ännu inte vunnit lagstiftningen. Men i samband med valresultatet var det många ledande politiker som tog åt sig äran för jasegern, och vi kommer att se till att de håller sina ord.

Aileen O’Carroll har kämpat för detta i flera årtionden. Men hon säger att det som nu väntas klubbas igenom parlamentet, fri aborträtt upp till tolfte veckan, är mer än hon hade kunnat hoppas på:

– Det är långt mer än jag hade kunnat förvänta mig på Irland. När Citizens’ assembly listade det som ett alternativ kunde jag inte tro det, säger hon och hänvisar till den grupp som bildades i april 2017 för att komma med rekommendationer till landets lagstiftande församling Oirechtas som består av Daíl och senaten.

Tidigare i våras rapporterade Irish times om ett utkast med en rad punkter som sannolikt kommer att finnas med i lagförslaget och där ingår bland annat en samvetsklausul. Aileen O’Carroll är dock inte i nuläget så oroad över en sådan klausul då många läkare i landet ingått i Doctors for choice och att det därmed bör finnas många som kommer att stå för den servicen.

– En majoritet av allmänläkarna fanns med på jasidan i Doctors for choice så en samvetsklausul behöver inte innebära ett problem, men det är viktigt att lagstiftningen blir bra och innebär att aborträtten blir tillgänglig för alla, säger hon.

Savita Halappanvars död en vändpunkt

Det var under X-fallet i början av 1990-talet som Aileen O’Carroll blev aktiv i aborträttsrörelsen. När en 14-årig flicka våldtogs av en granne och blev gravid, samt hindrades från att resa för en abort i England, ledde det till massprotester. Det blev en viktig vändpunkt som resulterade i en folkomröstning med tre frågor kring rätten till information om abort, rätten att resa för abort.

– Då tänkte jag att det var en ingång, och att vi skulle kunna utnyttja det till att bredda det till aborträtt men vi misslyckades med att få till stånd en bredare rörelse.

Omkring två decennier senare kom en annan vändpunkt – tandläkaren Savita Halappanavars död. Hon var 31 år, gravid men började få missfall. Hon och hennes make bad att läkarna skulle genomföra en abort på henne men sjukhuset vägrade. Först när fostrets hjärtslag upphörde fick hon hjälp. Då var det för sent. Savita Halappanavara hade drabbats av blodförgiftning och dog. Hennes död har senare kommit att tillskrivas det åttonde tillägget. Kort efter hennes död 2012 intervjuade Feministiskt perspektiv Aileen O’Carroll som då förklarade att hon var chockad men inte överraskad och att ”det bara var en tidsfråga”. Genast utbröt demonstrationer som samlade ett stort antal människor och folk bytte sina profilbilder till Savita Halappanvars på Facebook. Några månader efter hennes död bildades Abortion rights campaign formellt under just det namnet, en kampanj som influerats av anarkafeminism och som driver aborträtt både i republiken och i norr.

– Min generation klarade inte av att lista ut hur vi skulle driva frågan vidare, trots att stödet för aborträtten växte under hela 1990-talet. Savitas död mobiliserade en helt ny generation av kvinnor, det ledde till att Abortion rights campaign bildades, och de planerade framåt. De bildade lokalgrupper, samlade in pengar, hade utbildningar och genomförde påverkansarbete, jag tror att hennes öde gav ny kraft till frågan, säger Aileen O’Carroll.

Solidaritet från norr återgäldas

Många har pekat på att betydelsen av detta är större än själva frågan om aborträtt och Aileen O’Carroll håller med och pekar på hur kvinnor historiskt behandlats i landet som genom systemet med Magdalenatvätterierna där gravida kvinnor låstes in, och efter att de fött sina barn fick dem bortadopterade mot sin vilja, fallet i Tuam, Galway, där hundratals små barn som dog i den katolska nunneorden Bon Secours hem för ogifta gravida kvinnor begravdes i en omarkerad massgrav, fall som Savita Halappanavar men också andra kända fall som Sheila Hodgers som dog efter att ha nekats cancervård då hon blev gravid 1983, Ann Lovett som dog efter att ensam ha fött barn i en grotta 1984, flickan X 1992, fallet Y – en asylsökande kvinna som 2014 nekades abort efter att ha blivit våldtagen i hemlandet – och alla kvinnor och flickor som under årtionden tvingats resa utomlands för abort. Det handlar helt enkelt om kvinnors hälsa och autonomi.

Inför och under folkomröstningen har många från norr stöttat jakampanjen i republiken, och Aileen O’Carroll betonar vikten att den solidariteten nu återgäldas. När folkomröstningsresultatet offentliggjordes på lördagen den 26 maj vid Dublin castle var det många rörande ögonblick som när församlingen började skandera ”Savita, Savita, Savita” liksom när kameran fokuserade på ett plakat med texten ”Norr är näst på tur”, att nästa kamp blir Nordirland. I gruppen In her shoes betonas vikten att ”stötta våra systrar i norr”. För aborträtten som råder i övriga Storbritannien är undantagen Nordirland, en kvinna som genomgår abort där riskerar livstidsstraff och på senare tid har polisen bland annat beslagtigt abortpiller och lagfört kvinnor som använder dem.

– Aktivister från norr har varit så viktiga för oss under så många år, genom abortpiller bland annat och under kampanjen har busslaster med aktivister rest till gränsstäderna för att knacka dörr och stötta jakampanjen. Nu är det många som vill visa samma solidaritet tillbaka.