I fredags rapporterade SVT om att förslag från den LSS-utredning som ska presenteras i oktober detta år kommit ut. Jag vet precis var jag är när jag läser det. Jag sitter på ett tåg på väg mellan Umeå och Stockholm. På ett ögonblick ser jag hur hela min livsföring slås sönder om förslaget blir verklighet. Jag vet att jag inte är ensam om det. Genom den grupp samhällsmedborgare som hittills eller tidigare omfattats av stöd och service enligt LSS, en av Sveriges få rättighetslagstiftningar, sprider sig paniken inför förslagens konsekvenser.

I praktiken betyder de att väldigt få personer kommer att bedömas ha rätt till personlig assistans överhuvudtaget. Rättighetslagstiftningen, vars syfte är att möjliggöra full delaktighet i samhällslivet, kommer att förändras. Alla vi som i dag omfattas av LSS-insatser, personlig assistans eller andra, kommer ändå att ha behov av någon typ av insats för det mest basala i livsföringen. Som trolig lösning kommer vi att åter-institutionaliseras, på boenden eller i våra hem, precis som vi var under tiden innan LSS-lagens införande 1993.

På nyheterna under fredagen, innan förslagen kommit ut, är det återkommande inslag om att Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter gett Sveriges regering svidande kritik för att de bryter mot de mänskliga rättigheterna som en konsekvens av sin funktionshinderpolitik. Ansvariga ministern Åsa Regnér kommenterar senare utredningens förslag med att de endast är ett förslag. Men hon menar också att hon inte vill backa från den information som framkommit. Ett godkännande lika kraftfullt som något. Om dessa förslag blir verklighet är de slutet på den mänskliga rättighet som regleras i FN:s konvention CRPD, Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och en verkar kunna presentera dem utan att blinka.

Nu händer det. Nu kan det inte längre förnekas. Bladet faller, en gång för alla, från den föraktfulla mun som är den svenska regeringens funktionshinderpolitik i nuläget. Kontenta är detta:

Barn är inte värda att få växa upp i sina hem.

Vuxna personer är inte värda självbestämmande. Inte värda delaktighet i samhället och att kunna utöva medborgarskapet som andra samhällsmedborgare. Det spelar ingen roll att jag betalar skatt till samma välfärd som den med normföljande funktionalitet. Den omfattar inte min möjlighet att kunna sköta mitt arbete för att kunna göra just det. Det som utgör skillnaden är min funktionalitet. Det är istället brottet mot mina mänskliga och medborgerliga rättigheter som ska finansiera den kris som den svenska välfärden tydligen befinner sig i.

I min forskning umgås jag mycket med den utredning som låg till grund för LSS-lagstiftningen. Den består till stor del av djupintervjuer med personer som lever med normbrytande funktionalitet och behov av stöd och service i 80-talets Sverige. Utredningen beskriver dessa personers levnadsvillkor påfallande ofta med ordet vanmakt.

Det var upplevelsen av denna vanmakt som drev personer med normbrytande funktionalitet framåt mot en för tiden utopisk plats. En plats där en själv kunde bestämma, med vad en behövde stöd och service, vem skulle ge det och hur. Den utopiska idén att detta att ha en normbrytande funktionalitet inte behövde betyda segregering, utsatthet och vanmakt. Jag ryser inför det förakt för dessa människors arbete som det är att föreslå att rasera en rättighetslag på detta sätt. Det känns som om tiden vrids tillbaka runt om mig. Jag tänker att jag och många med mig kommer att få leva i 80-talets Sverige medan andra lever i 2010-talets om förslagen blir verklighet.

Det enda som avgör vem som lever i vilken tid är funktionaliteten.

Det kan vi inte tåla som samhälle tänker jag.
Tiden att visa det är nu.
I oktober kan det vara försent.