Uppropet #utanskyddsnät är sprunget ur initiativtagaren Lotten Sunnas vilja att stärka en av samhällets mest utsatta grupper. Genom ett eget tidigare drogberoende och erfarenhet av hemlöshet vet hon hur svårt det kan vara att bli hörd och sedd. Först efter #metoo kändes det möjligt att på allvar lyfta drogberoende kvinnors röster.
– Det är ingen som varit intresserad av ”gamla knarkarbrudar”. De flesta tycker nog mest att vi är ”jobbiga” eller ”obehagliga”, säger hon.
När #metoo-uppropens många vittnesmål skakade Sverige fanns där berättelser som saknades. Till en början. Lotten Sunna, en av kvinnorna bakom #utanskyddsnät tillika socialförsäkringspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ (Fi), noterade att vittnesmål från kvinnor i drogberoende och hemlöshet helt uteblev. Trots att den gruppen i högsta grad har erfarenhet av sexuella övergrepp och utsatthet för våld från män. Efter att ha sett vännen Birgitta Johnson efterlysa just dessa berättelser på Facebook bestämde hon sig för att göra slag i saken och tillsammans med Johnson starta uppropet, som kom att väcka stor uppmärksamhet.
Den som läser #utanskyddsnät blir varse att systerskapet inte alltid är så inkluderande gentemot särskilt utsatta kvinnor:
”Kära systrar! Eller hur var det nu? Är vi det? Systrar? Räknas vi? Vi är de ni inte vill dela rum med på sjukhuset, de ni går förbi på tunnelbanan, som ni slår bort blicken från när vi ber om några kronor till mat”, skriver undertecknarna av uppropet och kräver att ”bli sedda oavsett hur hemska ni tycker våra historier är”.
Det är en upplevelse som många drogberoende kvinnor har, att inte vara sedda i kampen då deras berättelser anses vara för svåra att ta in, menar Lotten Sunna.
– Jag vet inte hur många gånger jag har hört att folk inte orkar läsa våra berättelser, att det blir för mycket. Jag gav en person som jobbar med social utsatthet ett dokument där berättelserna finns samlade och hen sa ”oj, det här är så himla jobbigt, jag kan bara läsa en liten bit i taget”.
Fördomar och rädsla för missbrukare
Att fördomar mot utslagna kvinnor råder inom systerskapet märker Sunna även av i #metoo- uppropens samordningsgrupp på Facebook.
– Gruppen är bra och fortsätter att driva frågan och det finns mycket stöd och hjälp att få. Men jag märker en skillnad. Jag har ju varit drogfri i snart trettio år och har en lång yrkeskarriär bakom mig där jag behandlats med respekt och där min kompetens kommit till användning. Jag är ju van att bli bemött från en privilegierad position som vit, medelklass, ciskvinna. Men inom den här gruppen upplever jag, som representant för #utanskyddsnät, att jag ibland blir sedd på ett annat vis. Jag ges en massa ”goda råd” och det finns en ton av att jag inte riktigt fattar. Jag tror absolut inte det är någons avsikt, men det finns en förskjutning i hur jag betraktas när folk vet att jag har den här bakgrunden.
Men det är inte bara inom feministiska kretsar fördomarna råder. Lotten Sunna menar att det finns en rädsla i hela samhället för människor med erfarenhet av missbruk. Hon tar Fittja-målet, där fem män nyligen friades för våldtäkt på en drogberoende kvinna, som exempel.
– Jag läste hela förundersökningen och domen för att veta vad jag pratar om, och dessa bara dryper av förutfattade meningar om den här kvinnan. De vill få det till att hon frivilligt haft sex med en massa män, i olika portuppgångar, låtit sig bli slagen… Befängt! Det är alltså troligt, menar man, att hon låtit sig bli släpad i trappor, hårt slagen och gruppvåldtagen. Som ett utslag av dålig moral, eller? Det handlar om fördomar, vad man tänker att missbrukande kvinnor gör.
Även inom vården råder starka fördomar, menar Sunna och berättar om en kvinna som vittnat om hur hon blivit utkastad från en akutmottagning, när sökte hjälp efter att ha fått benet uppskuret med en kniv.
– Hon sprang in på mottagningen påtänd, vevade och skrek ”jag har en fitta på benet”. Personalen ringde polisen som eskorterade henne från sjukhuset. Men hon var ju en människa som behövde vård. Det är viktigt att vårdpersonal förstår hur man når de här personerna. Istället för att kasta ut henne skulle de ha sagt ”jag förstår att du har det jobbigt, kom så sätter vi oss”. Då lugnar antagligen den här personen ned sig.
Det saknas alltså kompetens i vården för att ta hand om alla som behöver den?
– Ja, kvinnojourerna till exempel. De tar inte emot drogberoende kvinnor som har blivit misshandlade eller hotade. Det handlar såklart delvis om att det ofta är jättestökigt runt de här kvinnorna, vilka inte så sällan har dubbeldiagnos, och det kan också finnas rätt läskiga män som surrar runt dem. Andra kvinnor som kommer till jourerna behöver lugn och har kanske sina barn med sig och då funkar det inte med någon som är uppe i fullt missbruk. Jourerna själva säger att de saknar kompetens, att de inte har rätt utbildning. Men då måste det finnas andra ställen.
I Sverige finns endast ett fåtal skyddade boenden för drogberoende kvinnor och de är i starkt behov av långsiktig, stabil finansiering. Det gnistrar till i ögonen på Sunna när hon pratar om hur samhälleliga insatser uteblir.
Missbrukare har också rätt till skydd
Lotten Sunnas krav på vad som måste förändras för att nå de drogberoende kvinnorna:
– Vi måste komma förbi den här jävla kommunbegränsningen i socialtjänstlagen, att man ibland vägrar placera kvinnor i andra kommuner än den egna. De som bor i kommuner där det saknas jourer för drogberoende kvinnor kan bli hänvisade att bo på ett vandrarhem istället. Där finns ju såklart inte den kompetens som krävs.
– I Göteborg fick Q-jouren (som tar hand om våldsutsatta kvinnor i drogberoende och/eller prostitution, red anm) inget föreningsbidrag. Motiveringen var att deras verksamhet inte var drogfri, utan man fick vara påtänd där. Men det är ju själva grejen! Det ska inte spela någon roll ifall man är påtänd, man har rätt till skydd från våld ändå. I en bra värld så kanske man blir motiverad att bli drogfri efter att ha tagits in, men det måste ju vara steg två, först måste den utsatta skyddas från det akuta våldet som pågår.
Det är avgörande för tillfrisknandet att möta människor där de befinner sig, poängterar Lotten Sunna. Det går inte att förvänta sig att drogberoende ska fungera som ”alla andra”. All behandling måste anpassas till dem som ska ha vården. #utanskyddsnät kräver därför könsseparerade avgiftningar, eftersom det inte är ovanligt att männen som förgripit sig på kvinnorna också går programmen.
– Då orkar inte kvinnorna vara kvar, de vill ju bara få vara i fred. För män är det oftast bra att kvinnor och icke-binära finns runt dem, det hjälper dem att öppna upp. Men det är inte bra tvärtom. Kvinnor och icke-binära får dra ett tyngre lass i behandlingen.
Vad kan politiken göra för att fånga upp den här gruppen och bättre ta itu med frågorna?
– Politikerna måste se det här som ett stort och komplext problem. De vill gärna förenkla genom att komma med simpla lösningar. Standardsvaret är att de har avsatt en viss symbolisk summa för att motverka prostitution. Det är ju jättebra, men problemet är mycket större än så. Det handlar om incest och övergrepp och våldtäkter och drogberoende och prostitution. Prostitutionen är en del, men man löser inte problemet genom att bara avsätta pengar till en del. Man måste se den större bilden, vilken ju är mer svårlöst. Jag tror den absolut viktigaste nyckelfrågan är ”hitta barnen”. Helst innan det första övergreppet sker. Och hjälpa dem.
Det är också viktigt att vara observant på när de som redan befinner sig i drogberoende vill göra något åt sin situation. Lotten Sunna nämner begreppet ”motivationsfönster”, alltså en period då personen i beroende är beredd att göra en kraftansträngning för att ta sig ur. Dessa ”fönster” varar ofta inte längre än fyrtioåtta timmar, så det gäller att agera medan de är öppna.
– Jag är övertygad om att det inte går att hjälpa någon som inte vill, men jag tror att alla vill ibland. När ett fönster öppnas måste samhället kunna erbjuda bra hjälp. Vi är många olika individer, så jag tror inte det finns en lösning som funkar för alla.
– Jag tror på öppna intag, som de har provat på Vårdförbundet Sörmland. Det betyder att du inte behöver genomgå den ibland ganska förnedrande processen att få ett socialtjänst-beslut på behandling. Den som vill få hjälp ringer bara upp och får vänta max en vecka på att bli intagen.
#utanskyddsnät kräver också att möjligheten till finansierad traumabearbetning öppnas upp på nytt.
Obearbetade trauman måste behandlas
– Vi gamla själar som tagit oss ur beroendet, men fortfarande går omkring med obearbetade trauman skulle behöva det. Kris- och traumacentrum tog emot överlevare av sexuella övergrepp förut, men i en ny ekonomisk prioritering har man enbart riktat in sig på de med posttraumatisk stress från krig. Alla andra hänvisar man till vanliga psykiatrin, men de har ju inte det som den här gruppen behöver. Jag vill inte ställa grupper mot varandra utan anser att man får öka resurserna tills man har betat av alla som behöver hjälpen, säger Lotten Sunna och slår näven i bordet.
