När jag läser Fabian Göransons bok i serieform Drömmen om Europa, utgiven på Galago förlag, slåss jag av en déjà vu-känsla. Samma känsla som jag hade som tonåring när jag läste Jack Kerouacs bok On the road, beat-generationens stora roman, en bilresa genom det väldiga USA.

Kerouac reste runt mellan 1947 och 1950, direkt efter att andra världskriget hade tagit slut. Resan var ett försök att förstå USA och vad drömmen om Amerika handlade om. Fabian Göranson och hans reskamrat Daniel Berg reste runt i Europa under en månad i juni 2018 sökande efter en europeiskt identitet. Men det är också en inre resa, ett ständigt pendlande mellan det lokala och det globala, det personliga och det stora.

”Jag föddes 1978, då styrdes fortfarande hela östra Europa av stenhårda kommunistiska diktaturer”. Fabian Göranson placerar sig själv i centrum av berättelsen, det är hans röst som berättar, det är hans surrealistiska kosmogoni som bjuds. Han är inte dömande men saklig, dagens Europa är också detta: ”Ukraina inbördeskrig, Vitryssland stenhård diktatur, Turkiet inbördeskrig och diktatur, Ryssland diktatur”.

Försöker finna svar

Resan var både ett initiationsresa och en bildningsroman, de träffade människor som gav dem nycklar till städer och länder, de åkte genom yppiga landskap och industriella öknar.

Tyskland är både fragmenterat och skuldtyngt, Italien korrupt och vänligt, glesbygden och avfolkade byar, migranter från Makedonien och Montenegro reser runt i byggarbetslagar. I Ungern presenteras ett Budapest med väggar affischerade med George Soros ansikte. Några var hatiska och andra helgonförklarade honom och hans arbete. Vad vill han, undrar Fabian Göransson? Vad vill denna filantropiske kapitalist som gett sitt stöd till flyktingar som anländer till Europa. I Warszawa som är gjord som en kuliss med byggnader som ser helt identiska ut med de som förstördes under kriget, försöker unga polacker att finna svar.

Bryssel, där Fabian Göranson bodde i två år som ung tonåring, beskrivs på det här sättet: ”Bryssel är som ett Rom utan ruiner, som en Kreuzberg utan subkulturer, som ett postapokalyptiskt Paris”. I Frankrike är det mest Paris som visar mångfald och förfall, ”hela Belleville är som ett stort afrikanskt bröllop”, skriver Göranson. Kvarteret var mest afrikanskt innan, nu är det kineser och vietnameser som har tagit över.

I kvarteret Marais försöker Göranson äta en falafel på l’As du falafel men kön på hundratals turister skrämmer honom. Det är kanske i Marais som gentrifieringsprocessen är mer påtaglig, det gamla judiska kvarteret har nu förvandlats till ett reservat för modebutiker och rika resenärer. Där det förut låg ett gammalt hamam tronar nu en Guccibutik.

Ärrad kontinent

Med hjälp av teckningar i blå och svart tecknar Fabian Göranson ett melankoliskt och kärleksfullt porträtt av en kontinent som lever kvar i det förflutna men som desperat letar efter en gångbar framtid.

Språket är genomgående vackert och barockt, Göransons funderingar är både fyndiga och träffande. ”Jag drömmer om städer jag aldrig varit i”, och Italo Calvinos magnifika De osynliga städerna uppstår som mäktig referens. Som en modern Marco Polo åker Göranson genom en ärrad kontinent som är byggd på slaveri och på kolonialism.

Staden Nantes i Frankrike blev rik på triangelhandel, svarta slavar byttes i staden mot tobak, kakao och socker. Till och med Voltaire som skrev eldiga pamfletter mot slaveriet ägde en del av ett företag som sålde och köpte slavar i Nantes.

Under resan träffar Daniel Berg och Fabian Göranson teoretiker och poeter, smugglare och prostituerade, murare och intellektuella. De bor på enkla hotell och äter snabb mat på kaféer, de försöker smälta in. De åker som moderna backpackers men bär med sig tyngden av en döende Modernitet.

Gränsers skydd

I Belgrad och Makedonien ser Göranson tydliga spår av kriget, ett stamkrig mitt i Europa, som kriget i Jugoslavien kallades. Ett krig där hate speech var betydelsefullt och där grannar slog ihjäl grannar. I Grekland ser han döende tiggare och knarkare, kontrasten mellan rika och fattiga är extrem och flyktingarna som lever i tält gör staden till en smältugn.

Fabian Göransons bok är både personlig och allmängiltig, det börjar med en antydan till skilsmässa och det slutar med en skilsmässa utan dramatik, utan hat. Det trygga Sverige är en del av Europa och dess mystik, men det är också en plats i periferin, i gränsen som romare kallade limitanae, soldaterna som skyddade imperiets yttre gränser och som oftast rekryterades från barbarstammarna som fick en del mark och guld för att bekämpa sina forna landsmäns invasionerna.

Och i dessa samtal som Fabian Göranson och Daniel Berg för med de som de möter längs resan speglas också oron mot flyktingströmmen som vandrar mot Europa och som måste integreras. Romarnas recept var att göra dem till medborgare och anförtro dem gränsernas skydd, det återstår framtiden att se om dagens lösning kan vara en liknande. Drömmen om Europa är onirisk och surrealistisk, smärtsam läsning och vacker och skör som en grekisk kärl.