”Det blir svårt att förmå människor att göra förändringar som ofta uppfattas som uppoffringar i ett samhälle där meningen med livet anses vara njutning och den egna individuella lyckan”, skriver Klara Svensson i en essä som utforskar klimat, handlingsförlamning, orättvisor och framtid mot bakgrund av Marguerite Duras skildringar av havets förödande krafter.
Varje gång jag börjar min arbetsdag tänker jag på Marguerite Duras barndomsskildringar och hennes mammas ständiga kamp mot havet. I mitt arbete med miljöfrågor stöter jag upprepade gånger på rapporter om klimatförändringarna och havsytans stigning.
Duras föddes 1914 i dåvarande franska Indokina i närheten av Saigon av föräldrar som emigrerat från Frankrike. Hon blev tidigt faderlös och hennes mamma blev ensamstående med tre små barn. Efter flera års sparande lyckades de köpa en odlingslott vid havet. Tillsammans odlade de upp marken bara för att i juli månad se högvattnet storma upp mot slätten och dränka skörden.
”Hon hade kastat allt det hon sparat i tio år i Stilla havets vågor”
Citat från En fördämning mot stilla havet av Marguerite Duras
Mamman hade blivit pålurad mark för nära havet eftersom att hon inte visste att man behövde muta tjänstemännen i det koloniala Indokina för att köpa odlingsbar mark. Hon vägrade se sig själv besegrad och lånade pengar för att tillsammans med grannarna bygga fördämningar mot havet. Men i juli månad brast fördämningarna och havets vågor svämmade återigen över deras marker.
Nu står vi liksom Duras inför havets förödande krafter, med modern teknik visserligen, men med hav som i och med isarnas smältning hotar jordens kustnära boplatser och jordbruk.
I Sverige har vi redan börjat märka av klimatförändringarna. På de flesta håll i landet blev årets juli månad den varmaste som någonsin uppmäts och hettan har bidragit till svåra bränder. Havsytans stigning får också konsekvenser och i Kristianstads kommun ligger tusentals bostäder i riskzonen för översvämningar .
I Duras barndomsskildringar symboliserar havet som varje år flödade över deras marker maktlösheten de levde i, fattigdomen, den koloniala korrupta makten och maktlösheten i livet självt. Faderns förtidiga död, mamman som lämnats ensam i ett land och i en världsdel utan släkt med tre små barn.
I ett varmare klimat som bland annat leder till fler översvämningar och bränder är det lätt att känna sig maktlös inför klimatförändringarnas effekter men den känslan är missvisande då det finns mycket vi kan göra för att förbättra situationen.
Däremot finns det mekanismer inom oss själva och i samhället som gör oss handlingsförlamade. Med hjälp av teman ur Duras författarskap ska vi undersöka några av dessa mekanismer för att förstå hur det kommer sig att vi trots ökad kunskap, bättre teknik och större öppenhet inför livsstilsförändringar fortsätter att öka vårt ekologiska fotavtryck .
Alkohol
Duras sa att hon blev alkoholist från och med den första drinken. Alkohol är ett centralt tema i hennes verk och hon förklarade sin alkoholism med att alkoholen för henne representerade ett substitut för gud.
I vår sekulariserade tid sägs det att köpcentren har blivit vår tids kyrkor och konsumtionen vår religion. Faktum är att vi blivit inlärda att konsumera till den grad att vårt belöningssystem triggas igång så att dopamin frigörs i hjärnan varje gång vi köper en vara, vilket lämnar oss med en känsla av lust och välbehag.
En funktion i belöningssystemet är att man vill upprepa beteendet för att få känslan av välbehag igen och att det i sin tur leder till en vana. Belöningssystemet kan bli korrumperat så att det genom dopamin belönar sådant som inte är bra för oss, det är extra starkt för olika typer av kemiska substanser så som alkohol.
Alkohol och shopping är sekundära belöningar eftersom att de måste läras in för att vi ska få känslan av välbehag medan primära belöningar så som sömn, mat och sex finns hos alla människor. Det är positivt eftersom det betyder att vi kan förändra de inlärda beteendena även fast det är svårt.
Duras karaktärer är ofta självdestruktiva och alkoholen med sin berusande och beroendeframkallande effekt blir ett medel för att släppa taget, falla och förlora allt. Det påminner mig om konsumtionssamhällets destruktiva mekanismer där vi riskerar att förlora allt i form av ekosystemtjänster så som rent vatten, reglerat klimat och naturresurser, för den snabba kicken av ett inköp och där vi fyller våra garderober och förråd med saker vi egentligen inte behöver.
Lägg där till en kultur som starkt betonar vikten av njutning, där avhållsamhet från njutning anses avvikande och fel. Filosofen Slavoj Žižek menar att njutning har blivit till en plikt i det västerländska samhället och att människor känner skuld över att inte njuta tillräckligt. Han menar att samtidigt som njutning och lycka alltmer anses vara meningen med livet så ökar depressioner och ångest explosionsartat i västvärlden.
”Maria tar konjaksflaskan och dricker. Hon tar en lång kolossal klunk. Den bränner så att hon måste sluta ögonen av vällust.”
Citat ur Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Det är inte bara vår konsumtion som behöver minska, enligt Världsnaturfondens Living planet report skulle vi behöva 4,2 jordglober om hela jordens befolkning skulle leva så som vi gör i Sverige. Av våra klimatutsläpp består i genomsnitt 28 procent för transporter, 13 procent för uppvärmning och elektricitet till våra bostäder, 19 procent för mat, 22 procent för offentlig konsumtion och 18 procent för privat konsumtion av kläder och prylar.
Det blir svårt att förmå människor att göra förändringar som ofta uppfattas som uppoffringar i ett samhälle där meningen med livet anses vara njutning och den egna individuella lyckan. När vi ständigt möts av reklam som triggar oss att konsumera och hela samhällsstrukturen är beroende av tillväxt. Liksom Duras karaktärer kan vi inte motstå njutningen som samtidigt hotar att förgöra oss.
Förträngning
Karaktärerna som befolkar Duras böcker använder ofta språket som ett sätt att undvika det som är viktigast för dem. Det framträder tydligast i dialogerna där de pratar om vädret, skvallrar om andra människor och parodierar deras känslor under tiden som stora svek, orättvisor och brottsliga handlingar sker runt omkring dem.
I boken What we think about when we try not to think about global warming analyserar psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes vilka psykologiska försvar vi människor tar till för att hålla oro och krav på förändring på avstånd.
Ett av försvaren är förnekelse där människor undviker att ta in information om global uppvärmning eller ifrågasätter forskning inom området. På så sätt slipper de känslor av oro och ångest. Han fördjupar även resonemanget om förnekelse och menar att alla samhällen baseras på kulturella och individuella förnekelser eftersom det är för smärtsamt och svårt att ta in alla aspekter av verkligheten. Han menar att det ofta krävs breda sociala rörelser så som medborgarrättsrörelsen i USA eller den feministiska rörelsen för att bryta kulturella förnekelser.
På senare tid har information om klimatförändringarna varit mer frekvent i medier och vår köttkonsumtion har även minskat vilket kan vara en indikator på en ökad medvetenhet. Men tyvärr leder inte alltid en ökad medvetenhet till beteendeförändringar. I en undersökning gjord av avfall Sverige 2014 visade det sig att 25 procent av de som ansåg sig vara miljömedvetna tillhörde storkonsumenterna och att det framförallt var unga personer som visade på skillnaden mellan attityd och beteende .
Stoknes menar att när vad vi vet går i konflikt med vad vi gör så startar en kognitiv dissonans där avsaknaden av lämpliga handlingar försvagar miljövänliga attityder. Det är smärtsamt att handla mot bättre vetande och därför sätts ofta tvivel igång och vi börjar tona ner det vi vet om klimatförändringarna eller skapar ursäkter för att fortsätta att leva som tidigare .
Förträngningen som Duras karaktärer ägnar sig åt, vare sig den sker genom intag av alkohol eller passionerade kärleksrelationer, skapar en handlingsförlamning där de aldrig riktigt tar tag i de verkliga problemen. Den sortens flykt leder också till en ensamhet då karaktärerna genom att undvika fundamentala aspekter av sina liv inte heller lyckas dela det med andra. Istället växer olyckan i ensamheten och vi påverkas ändå av realiteten i våra liv, i världen eller av de känslor vi försöker förtränga.
Orättvisa
”Det var den totala orättvisan” har Duras sagt om sin barndom. Hon levde i ett samhälle som genomsyrades av kolonialism, korruption, rasism, sexism och skarp ekonomisk orättvisa. Tillhörande en fattig familj med en psykiskt instabil kvinna som överhuvud var familjen i stort sett uteslutna från den vita kolonin i Saigon.
Bönderna som levde på slätterna runtomkring dem bestod framförallt av infödda som likt Duras mamma hade köpt eller blivit tilldelade marker som varje år översvämmades av havet. Många av dem levde i extrem fattigdom.
I sena tonåren lämnade Duras Indokina för att studera i Frankrike. En resa lik den många européer i de forna kolonierna genomförde i och med koloniernas frigörelse tiden kring och efter andra världskriget. Liksom Duras återvände de flesta aldrig.
I de forna koloniserade länderna påbörjades en uppbyggelse av fungerande samhällsfunktioner som fortfarande pågår och som har lyckats i olika grad. Exploateringen av naturtillgångar och arbetskraft från dessa länder har i hög grad byggt upp välståndet i västvärlden i dag. Ett välstånd som har drivit på den globala uppvärmningen, men paradoxalt nog är det länderna på södra halvklotet som drabbas värst när klimatet blir varmare.
I Duras gamla hemtrakter som i dag tillhör Vietnam är jordbruken koncentrerade till kustområdena och med ett varmare klimat drabbas allt fler jordbruk av översvämningar, torka och tyfoner . Kanske är det snarare det som är den ”totala orättvisan” att människor i syd som har blivit utsatta för kolonialism, förtryck och rasism får betala priset för ett välstånd och överflöd den stora majoriteten av dem aldrig fått ta del av.
Klimatförändringarna beror till stor del av ohållbara industrier som tillverkar prylar, livsmedel och material som vi konsumerar. För att gå till grunden av problemet med den globala uppvärmningen krävs det att vi synliggör processer i utvinning av material och tillverkning. Då märker vi fort att industrierna inte bara är ohållbara för miljön utan också för många människor som arbetar där.
De flesta av oss tänker sällan på arbetsförhållandena för sömmerskorna som syr våra kläder, för arbetarna som bryter ut metallerna till vår elektronik eller för bönderna som odlar våra apelsiner. Kanske är det svårare att ta in information om klimatförändringarna eftersom att kunskapen också hotar att avslöja andra kulturella förnekelser så som arbetsförhållandena för de som tillverkar det vi konsumerar och global orättvisa.
Avslutning
Att klimatförändringarna kommer att få stora konsekvenser för jorden och mänskligheten är redan ett faktum. Det vi har möjligheter att påverka är hur omfattande klimatförändringar och dess konsekvenser kommer att bli. Forskning visar att jordens medeltemperatur redan har stigit med en grad och sett till mängden koldioxid i atmosfären är det högst troligt att temperaturen kommer stiga till 1,5 grader.
En uppvärmning på 2 grader kommer att leda till att vissa delar av sydvästra Asien i princip blir obeboeliga och föra med sig negativa konsekvenser för korallreven och för jordbruk i vissa regioner. En ökning på 4 grader innebär bland annat översvämning av många kuststäder, ökad sårbarhet för matproduktionen samt aldrig tidigare skådade värmeböljor och substantiell förvärrad vattenbrist i många regioner. En klimatförändring på 6 grader refereras som ett mardrömsscenario där stora delar av jorden blir obeboelig och grundförutsättningarna för den mänskliga civilisationen hotas.
Espen anser att miljörörelsen misslyckats när det kommer till kommunikationen om klimatförändringarna eftersom att de fokuserat för mycket på beteendeförändringar hos individen. På så sätt har man lagt klimatförändringarnas tyngd på individens axlar. En börda som är tung att bära och som för många mest bidragit till skuldkänslor och handlingsförlamning. Dessutom missar den retoriken att vi har störst möjligheter till förändring genom att påverka vår omgivning och sätta press på politiker och företag.
Jag tror liksom Espen att det krävs en bred social klimatrörelse för att bryta den kulturella förnekelse och handlingsförlamning som finns i samhället. Kanske kommer en sådan rörelse också föra med sig andra positiva aspekter så som en känsla av meningsfullhet och social tillhörighet.
Mina tankar återkommer ofta till maktlösheten inför havet i Duras första roman och hur klimatförändringarna ställer oss mot några av jordens mest kraftfulla element så som vind, vatten och eld. Hur fokus på individen skapar en ensamhet som bidrar till känslan av maktlöshet.
Så låt oss gå samman och skapa en bred social klimatrörelse, skriva insändare, sammankalla till demonstrationer, kräva invånardialog med politiker och skriva brev till företag. Låt påverkansarbete gå hand i hand med minskad konsumtion och miljövänligare val.
För vi kan förändra framtiden. Vi är inte ensamma. Vi gör det tillsammans.
