”Hur skulle en värld se ut där tjejer gapflabbande kastar sina använda trosor i ansiktet på varandra?”, skriver Sandra Dahlén i en krönika som reflekterar över ord, kommentarer och skämt om kroppsdofter, samt hur vi formas av dem.
Härom veckan ville jag koppla av med en film. Jag valde snabbt The women, som är en amerikansk mainstreamfilm med Meg Ryan. Jag tänkte: Det är kvinnor i huvudrollen och det handlar inte om mord eller krig, det här blir okej. Halvvägs in i filmen tänkte jag dock: Jag spyr på de här bortskämda rika kvinnorna som tycker så synd om sig själva.
Hur som helst så förstår man en bit in i filmen hur det gick till när Med Ryans man blev otrogen. Han stötte nämligen på en sådan där snygg brud som sprutar parfym på folk i lyxiga varuhus. Hon frågade vad hans fru doftar (och menade då såklart vilken parfym hon använder) och han svarade: tvål. De två inleder en relation med varandra. Meg Ryan får höra den här storyn om maken och älskarinnan och man skäms med henne. Vilken tråkig fru alltså, som doftar tvål när man ska dofta parfym.
När filmen var slut (ja, jag såg klart den!) kom jag att tänka på den gamla oscarsbelönade filmen En kvinnas doft med Al Pacino i huvudrollen. Den handlar om en exmilitär som är blind och därmed har utvecklat sitt luktsinne. Han är expert på att känna igen kvinnoparfymer, vilket gör honom till en hejare på vackra kvinnor. Det finns mycket att säga om filmens budskap kring klass och vithet, dess förhärligande av manlig överordning och den bärande funkis-synen som går ut på att: ”tänk att han kan lära ut manlighet till den unga assistentkillen och vara en sådan kvinnokarl trots att han är blind!” Men jag tänker nu särskilt på det här med kvinnor och parfymer.
En kvinnas doft är alltid något parfymerat. Men vilken parfymdoft är en kvinnodoft? Jag minns en officiell presentöppning i Indien när jag var där på jobb för över tio år sedan. Jag beundrade vad jag fått av tjejerna, satte på mig halsbandet och öppnade parfymflaskan för att dra in doften. Och då kom jag av mig helt. Den indiska landsbygdskvinnans parfymdoft luktade gubb-aftershave i mina näsborrar.
Jag blev så förbryllad där och då – vem har bestämt vilken parfymdoft som är kvinnlig eller manlig? Bland storstadens aktivistflator i Indien har jag inte noterat någon parfym alls. Men för den lesbiska kvinnan som i Sverige bär parfym tycker jag mig känna att doften rör sig inom två genrer – den som i väst ses som mansparfym, gärna åt det träiga hållet, alltid fräscht, svagt doftande. För femmeflator och några andra queers kan det istället gå åt det myskigare tyngre hållet. I tisdags när jag kom in i fikarummet på myndigheten förnam jag den välkända straighta kvinnans parfymgenre – åt det sötare eller fruktigare hållet.
Så ser en kvinnas parfymdoft ut i min uppdelade enkla värld. Men procentuellt sätt är det väl få kvinnor som doftar parfym. I verkliga livet är nog ”en kvinnas doft” matos eller kanske kroppsdofter som svett eller mens. Men sällan refereras ”en kvinnas doft” till kropp. Mäns doft associeras å andra sidan ofta till kropp. Under puberteten börjar allas våra kroppar att lukta mer men det är ändå bara kopplat till manlighet och manskroppar.
Han doftar som en hel karl och i det unkna omklädningsrummet luktar det man och där kanske en tonårspojke uppsluppet och ogenerat kastar en mycket använd strumpa i ansiktet på sin kompis. Kvinnan ska å andra sidan stå för tuktad kropp – en vaxad, rakad, åtdragen, sminkad, plockad, renskrubbad, blomdoftande, roll- on och bh-kontrollerad kropp. Den otuktade kvinnokroppen är istället äcklig och ger ifrån sig både vätskor och lukt och måste därför tvättas noga. Ordet intimhygien är mycket mer kopplat till kvinnokroppen än till manskroppen.
Jag minns när jag som barn hörde den här korta men så kallat roliga historien: Gomorron tjejer, sa den blinde när han gick förbi fiskfabriken. I tonåren fick jag den här kommentaren av en rolig kille: ”He he, den kan verka liten men den luktar som en stor! ”Två killar på gården sa också till mig: ”Skaru till affären – glöm inte å köpa flensost! He he.”
Sexualupplysaren vill här passa på att berätta att smegma, den kräm som börjar bildas innanför penis förhud under puberteten, är exakt samma kräm som bildas mellan inre och yttre blygdläppar, samt mellan klitoris ollon och förhud. Det finns dock inte något roligt ord för krämen när den befinner sig just där. Den med blygdläppar vill inte att någon ska tänka att krämen alls finns och då skapar man inte roliga ord. Den med blygdläppar vill inte vara en stinkande fiskfabrik. Så visst, ”en kvinnas doft” kan associeras till kropp, men då nedsättande. Lever du med kvinnokropp får du därmed lära dig att dess dofter är skamliga.
De senaste åren har jag tänkt på ord, kommentarer och skämt om kroppsdofter och hur de formar oss. Jag har tänkt på att det inte finns något enda litet nedsättande ord om stark spermadoft. Jag har tänkt på att en självklar kommentar i en järnaffär borde vara: ”Ja men här doftar det kvinna (på grund av menstruationens metalliska doft)!”
Hur skulle en värld se ut där tjejer gapflabbande kastar sina använda trosor i ansiktet på varandra? Och tänk om man någon gång skulle få höra en kaxig kommentar i stil med ”Passa dig, till och med mina musfisar stinker” eller vad sägs om: ”Tror du jag är liten va?! Du skulle bara veta vilken stor och stinkande tampong som får plats i mig!”
