”Han styr landet från sitt skrivbord och visar sig sällan offentligt. Det är hans ministrar som för hans talan”, skriver Ana Valdés om Uruguays president Tabare Vázquez som haft svårt att bli älskad av folket och nu är föremål för starkt missnöje från landets bönder.
Uruguay har en nästan osynlig president. Efter presidenten José Pepe Mujica som syntes överallt, som hade ett eget radioprogram varje vecka, som gick på fotboll, på karnevalståg, på krogen och på kvarterets kaféer är nuvarande president Tabare Vázquez hans raka motsats.
Han är läkare och tar fortfarande emot patienter, trots hans heltidsarbete och hans ålder, 74 år, långt efter pensionsåldern för en läkare. Men han hävdar att det är hans skyldighet och hans plikt och eftersom han behandlar cancerpatienter är hans arbete uppskattat.
Det kan man inte säga om hans arbete som president, han anklagas för att vara svag, arrogant, reserverad, och han har svårt att bli älskad av folket. Medlem av det lilla socialistpartiet, en del av det socialdemokratiska internationella nätet, saknar han Mujicas karisma och glans som hjälte och politisk fånge. Vazquez är en av de få politiker i Uruguay som inte har suttit i fängelse under diktaturen på sjuttiotalet.
Han styr landet från sitt skrivbord och visar sig sällan offentligt. Det är hans ministrar som för hans talan. Därför blev det nästan en chock att se och höra honom bråka och gorma och gräla med Uruguays mjölkbönder nyligen.
De är upprörda över att de har för lite betalt för mjölk och smör. De vill ha ersättning från staten och ett handelsavtal med EU, där smöret just nu är en bristvara. Franska bagare är beredda att betala hutlösa priser för det uruguayska smöret men avtalet dröjer, Argentina och Brasilien vill få lejonparten av det lukrativa avtalet.
Vi är mitt i ett bondeuppror. Men Uruguays bönder är inte vilka bönder som helst. Det odlas lite här och lite där, marken är mest använd för nötkreatur, får, hästar, sojabönor och eukalyptus som ger pappersmassa.
Uruguays största jordegendomar ägs av hundra företag, bland annat det finska UPM, och de betalar nästan inga skatter har få anställda. Deras maskiner gör det mesta av jobbet, det behövs väldigt lite mänsklig kraft för att fälla tusentals träd och förvandla dem till pappersmassa.
I Uruguay är marken högst bördig men nötkreatur har alltid inbringat mer pengar än vete och majs. Dessutom har Monsanto förvandlat nästan all soja och majs till genförändrade grödor som inte är lämpliga som människoföda.
Tyvärr saknas ett organiserat motstånd i landet mot Monsanto och regeringen har öppnat landet för dem. De lär vara inblandade i odlingen av statskontrollerad cannabis, en affär som ger dem monopol och kontroll över det som odlas och säljs.
Uruguayska bönder utmanar staten och anklagar vänsterregeringen för att ha för hög beskattning och för att bedriva utsugning av landets resurser för att betala statens stora förvaltningskostnader. Det är ett gammalt arv från tjugotalet när landets presidenter skapade livstidsanställningar för sina väljare och familjer.
Detta lever kvar i stadshuset. Om en stadsanställd dör kan ett barn till honom eller till henne anställas av staden. Bönderna säger att deras uppror inte är politiskt men att de likväl har krav som berör hur staten sköter landets affärer. De säger att statens socialpolitik kostar för mycket. De menar att de som varje månad får ett kort som ger dem mat, skor och transport inte bör få det, att det skapar parasiter.
Bönderna vill att staten ska gå in och låta dollarn gå upp, en stark dollar gynnar exporten, å andra sidan skulle en hög dollarkurs förlama landets importörer och försämra för konsumenterna. De vill ha billigare olja och de vill ha garantier och stöd mot torkan som just nu drabbar landet.
De hotar att kväsa införsel av färsk mat till Montevideo och till Punta del este, de har redan haft barrikader och brinnande däck på alla motorvägar. Men det är inga småbönder som åker på demonstrationer. Bönderna kör dit i fyrhjulsdrivna bilar som kostar stora pengar och de rider prisbelönta hästar. Stadens journalister och tv-reportrar är inte barmhärtiga mot dem. De förlöjligas och deras krav anses orimliga.
Mina jordägande kusiner höjer på ögonbrynen resignerat: ”det har alltid varit så, Montevideo styr med ryggen mot landet, de vänder aldrig blicken och ser våra behov”.
