Det var Olof Palme som öppnade Sveriges dörrar för oss latinamerikaner. Bilden där han gick i demonstrationståget för Vietnam var världskänd. Dessutom hade han och hans ambassadör Harald Edelstam bokstavligen räddat livet på hundratals uruguayare och chilenare som de hade tagit in i den svenska ambassaden under kuppen i Chile i september 1973.

För oss som hamnade i Sverige och var kvotflyktingar, var det nya landet både likt och olikt våra egna. Språket var nyckeln till integration och till nya möjligheter, vi var unga och ville fortbilda oss och lära känna människor. Vi fick bo i hela det avlånga landet, det fanns snart uruguayare i Kiruna och Haparanda, Säffle och Katrineholm, urbana människor från Montevideo och Buenos Aires lärde sig att mjölka med Alfa Lavals maskiner och att svarva och montera på fabrikerna.

Jag lärde mig allt om Sverige genom mina svenska lärares omsorg. Det var de som introducerade mig till Karin Boye och till Artur Lundqvist. När jag fyllde år många år senare bjöd jag in mina kolleger från Dagens nyheters kulturredaktion och mina svenska lärare, det var deras förtjänst att jag hade blivit en nästan tvåspråkig författare och skribent.

Visst var vi alla medvetna om idyllens mörka sidor, det var den svenska vapenexporten, som vi ifrågasatte ljudligt, några av oss deltog i ickevåldsaktioner mot kärnkraftsreaktorer och mot Bofors. Och som författare blev jag ledsen och illa berörd av hur dåligt Kurt Tucholsky hade behandlats av sina svenska författarkolleger.

Men det fanns ändå en stark solidaritet som präglade hela det svenska samhället, det var kloster och hus där gömda flyktingar bodde, det fanns nätverk som ordnade läkare och lärare för de gömda barn som hade flytt krig och misär.

Vilhelm Mobergs Utvandrarna blev för många av oss en favorit, vi fick läsa hur fattiga och hungriga svenskar hade sökt en bättre framtid för sina barn i USA. De hade inte flytt krig men fattigdom och nöd, det är därför många i Sverige i dag har amerikanska släktingar.

Min kära vän Birgitta Stenberg, som tyvärr är död sedan några år, följde mig till Uruguay några gånger. Vart vi än gick blev hon igenkänd och många berättade nostalgiskt hur mycket de saknade Sverige. Det var de som hade återvänt till Uruguay efter några års exil i Sverige. De prenumererar på Dagens nyheter och bakar kanelbullar, de saknar Kalles kaviar och sill.

Birgitta Stenberg sade då: ”tänk vilken tur vi har haft, ett litet land med ett litet språk, vi har inga kolonier, vi tvingade ingen att lära sig vårt språk och våra seder och nu talas och skrivs vårt språk överallt, tack flyktingarna som vi tog emot!”

Givetvis betydde inte detta att Sverige saknar en kolonial förflutna, ön Saint-Barthélemy och förtrycket mot samerna hör till historien som ofta glöms bort. Birgitta menade att Sverige inte var som England eller Frankrike eller Spanien och Portugal, stora imperier som hade spridit sin kultur genom förtryck och krig.

Och det var detta som vi talade om när vi köade på det svenska konsulatet för att rösta, vi röstade mest på Socialdemokraterna men också Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ fick röster härifrån. Det var de som gav oss skydd och kärlek när vi behövde det mest.

När våra diktaturer fängslade och dödade oss, var det Sverige som välkomnade oss. För mig och för mina kamrater som har levt i Sverige är valmöjligheterna få, en röst för ljus och för öppenhet och en röst mot mörker och stängda dörrar.