”Det har skurats nog med skit från dessa män och denna institution som följer kungens råd. Det finns så oändligt många fler frågor att jobba med och sammanhang att göra det i. Det vet vi alla”, skriver Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och författare, i ett spontant inlägg på Facebook efter beskedet om att Sara Danius lämnar Svenska akademien.
För mindre än ett år sen var Sara Ahmed i Stockholm och talade om Feminist snap. Att få nog. ’Resignation’ är inte att resignera utan att säga upp sig, att gå från bordet. Det är en feministisk fråga.
Få anade väl då exakt hur mycket ’snap’ som skulle komma, hur många som skulle få nog, gå samman, säga nej i det som kallas #metoo. För en sekund lyssnade världen. För ett ögonblick tycktes många övertygade om att gubbslemsavgångar och väckelsekänslor var tecken på patriarkatets undergång. Andra av oss har varit mer skeptiska; sett paradoxerna, hört tystnaderna, känt väggarna.
I förrgår var vi några otippade och ganska många som samlades för att lyssna på Sarorna och pristagarinnan. Några, kanske ganska många av oss, var där utan större vördnad för institutionen i sig och med total brist på längtan att tillhöra en kulturelit med 1700-talsvärderingar.
Vi var där för att visa stöd, som vi så ofta gör för de som visar mod, och för att vi visste att det sannolikt inte skulle hända igen att våra kroppar skulle få ta de rummen i besittning. Att det skulle visa sig ohållbart att ifrågasätta det som fungerat i 200 år, nämligen svensk patriarkal hederskultur. Audre Lorde citerades, flickor fanns i berättelserna och i rummen, smarta feminister bebodde rummen och orden. Gubbslemmet var lågmält. Applåderna var långa.
Så jag citerar Sara Ahmed:
But what if we do this work and the walls stay up? What if we do this work and the same things keep coming up? What if our own work of exposing a problem is used as evidence there is no problem? Then you have to ask yourself: can I keep working here? What if staying employed by an institution means you have to agree to remain silent about what might damage its reputation?
By saying resignation is a feminist issue I am not saying to resign is an inherently feminist act even when you resign in protest because of the failure to deal with the problem sexual harassment. I am saying: to be a feminist at work means holding in suspense the question of where to do our work. The work you do must be what you question. Sometimes, leaving can be staying, with feminism. Sometimes. And not for all feminists: other feminists in the same situation might stay because they cannot afford to leave, or because they have not lost the will to keep chipping away at those walls.
Vi måste gå från det som inte fungerar. Vi måste fortsätta arbeta. Som Sara Danius sa igår, det finns mycket annat att göra i livet. Det har skurats nog med skit från dessa män och denna institution som följer kungens råd. Det finns så oändligt många fler frågor att jobba med och sammanhang att göra det i. Det vet vi alla. Så vi ses på nästa barrikad – ni vet en sån där offentlig plats där vi är med våra kroppar, i protest mot den ordning som råder, ett sådant fenomen som akademins grundare och hans nuvarande lakejer gör allt för att förhindra.
Just nu står människor, feminister, aktivister, kvinnor på barrikader, överallt. Vi kommer inte fortsätta lyda faderns institutionella lag.
