”Hur ofta får man inte höra att ras inte existerar och att folk inte ser färg? Varför klä ut sig till något man inte anser finns?” Maria Fredriksson reflekterar över normer, stereotyper och de dubbla budskapen i Halloweentider.
I dessa halloweentider kommer ofta frågan om blackface, yellowface och redface upp, det vill säga maskeradkostymeringar som föreställer svarta, östasiater och nordamerikanska urfolk. Jag tycker ändå detta är lite intressant. Hur ofta får man inte höra att ras inte existerar och att folk inte ser färg? Varför klä ut sig till något man inte anser finns?
När icke-vita – och nu skriver jag icke-vita och inte synligt rasifierade eftersom det i sammanhanget inte är ett relativt begrepp – vill synliggöra olika uttryck för rasism möts vi inte sällan med avfärdande och förnekelse och när det handlar om rasism vars definition inte är vedertagen av majoritetsbefolkningen är det bom stopp. Inte sällan blir man själv anklagad för att vara rasist, enligt devisen ”Den som sa’t kan va’t!”.
Ännu mer intressant blir det när man påpekar rasism på ställen och i former som majoritetsbefolkningen inte känner igen den – då lyfts intention fram. När vi lyfter rasistiska uttryck i barnböcker, barnprogram eller mainstreamunderhållning möts vi av en kör som skanderar: ”Det var inte illa ment!!!”
Nej, det får man ju verkligen hoppas, annars har vi mycket stora problem. En spark i ansiktet gör lika ont oavsett avsikt. Om du är osäker på var kulan hamnar – avstå från att skjuta.
Det är tydligt vem som får tala om ras – det är förbehållet dem som själva inte utsätts för rasism. Vi som behöver få tala om vad vithet gör med oss blir anklagade för rasism när vi lyfter problem med karikatyrer, nidbilder och stereotyp representation. Ras är bara okej när vita ska klä ut sig eller skämtar. Det faktum att ras spelar roll i fråga om bostäder, arbete, vård och andra livsnödvändiga områden vill man inte kännas vid, trots att stereotyp representation och diskriminering med största sannolikhet hör ihop.
Det är dock intressant hur ofta du bemöts med vulgärargument när du försöker lyfta problemet med att klä ut sig nationaliteter som kopplas till en rasifiering. När folk ska klä ut sig till kines, mexikan, afrikan (vilket brukar betyda svart…) eller urfolk av något slag räcker det sällan med ett klädesplagg utan det ska kletas med skokräm, löshår och masker. Dessutom klumpas inte sällan hela kontinenter/delar av kontinenter ihop till någon form av hopkok av nationalitetsattribut som får agera symbol för ett specifikt land.
Vill man prompt klä ut sig till en specifik person som rasifieras annorlunda än en själv så kan det göras utan att en hänfaller till rasliga karaktärsdrag.
När det handlar om fiktiva karaktärer som Pippi Långstrump eller varelser som vampyrer eller tomtar så är de just fiktiva varelser som vem som helst faktiskt kan klä ut sig till oavsett rasifiering – eventuella protester har bara att göra med den så ifrågasatta vithetsnormen.
Att dessutom jämföra maskeradkostymer föreställande olika folkgrupper med rymdvarelser, tomtar eller monster ur fantasivärlden är djupt problematiskt då det likställer dessa grupper av människor med fantasifoster.
Inte sällan kontrar man med ett ”men när icke-vita klär ut sig till vita karaktärer, då?”. Då missar man målet helt. Det går inte att klä ut sig till vit. Det finns ingen vit stereotyp som inte primärt karaktäriseras av klass, kön, ålder, religion, kroppsform eller andra från en given norm avvikande attribut.
Att klä ut sig till en figur som främst karikerar vithet är som att försöka gestalta ett obrutet ben eller göra narr av rikssvenska. Det karaktäristiska med normer är att de är osynliga, liksom oskrivna lagar och regler. De betraktas helt enkelt som ”normala” och är därmed mycket svåra att karikera.
