Shit! När jag läser Malins Lindroths nya bok Nuckan inser jag att jag kan räkna in mig i nuckekategorien. Har inte tänkt i de banorna.

Nucka är ett förhållandevis omodernt begrepp men tidigare har det använts nedsättande för gammal ogift kvinna. En kvinna som aldrig varit i ett längre parförhållande. I synonymlexikonet Woxikon.se finns även andra termer: fruntimmer, gumma, fröken, mamsell, flicka och ungmö till exempel. Kärt barn har många namn. Eller inte, flera är omskrivningar för sexistiska epitet som ful frigid slappfitta.

Det Malin Lindroth nu gör är att reclaima – återta – Nuckan. Inte ett hyllande, inte med offerkoftan på, inte kaxigt men som ett krav på nuckans existensberättigande. Ett synliggörande av en kategori kvinnor som setts som tragiska och misslyckade. Ju äldre desto osynligare. Ses som asexuella.

Frågor och svar

Är du gift? Har du barn? Frågor som regelbundet ställs till nuckor och vid nejet ser folk medlidsamma ut. Jag kan se hur de tänker: Vad är det för fel på henne? Stackars människa.
Sedan varförfrågan. Då kan en svara: Den långa eller korta versionen?

Faktum är att när jag läser Nuckan associerar jag till svar jag på de här frågorna jag inte tidigare använt. Det går till exempel att ställa motfrågor: Varför är du gift? Varför har du barn? Och: Hur tänker du då? Visserligen en sliten klyscha men i det här sammanhanget kan den komma väl till pass.

Ett kort svar på varför kan också vara: Därför. Eller: Jag vet inte. Ytterligare ett svar: Jag har inte haft tid.

Svar på frågan om barnlöshet: Det finns så många barn redan. Mer provokativt: Jag tycker inte om barn. Det är närmast en dödssynd att säga. Barn är framtiden, barn är så fint spontana, utan barn dör människan ut, barnlösa är olyckliga. Mest ogillar jag när folk säger att barn är livet (ja, de lever ju). Då kan jag bli sur och fråga: tänker du att jag inte har något liv då? Dålig stämning uppstår.

Den här texten handlar inte om mig, vilket en skulle kunna tro så här långt. Det beror på att jag nog tar en rejäl funderare på mig som nucka under läsandet och skrivandet. En kan förstås också säga att jag har bristande distans till verket. Som nybliven nucka tar jag mig friheten att ta plats, tugga i dig det.

På väg tillbaka

I Malin Lindroths tappning handlar Nuckan om ofrivillig ensamhet. En har blivit över. Men måste det vara ofrivilligt? En nucka skammas oavsett skälet till nuckandet. En del människor i parrelationer med barn beskriver sina liv som helveteshistorier. Då kan en undra varför de lever ihop och har barn. Men visst, det finns också fina och goda berättelser om långvarig kärlek, respekt och jämställda förhållanden. Det är väl det alla drömmer om enligt normen.

Men även äldre ogifta kvinnor som är frivilligt ensamma – för det tror jag en del kan vara – kan ha användning för nuckabegreppet. Det är helt enkelt en befolkningskategori som är värd respekt, oavsett skälet till ensamheten.

Malin Lindroth har rätt i att nuckorna bör vara på väg tillbaka. Vi 50-plussare kan inte vara tjejer i all oändlighet. Det är kluvet när vänner och bekanta i min ålder, 59, säger typ: Ska inte vi tjejer gå på aw i dag? Tanken är nog att det ska uppfattas som positivt, det antyder ungdomlighet även när ungdomen är över. Men det kan också kännas som en förminskning av en vuxen, mogen kvinna, särskilt om det är män som använder ordet.

Nuckan kan fungera som en slags instruktionsbok i frigörelse. Slut på skammen för det är skam som förmedlas genom de frågor jag nämnt. Texten är i essästil och stramt skriven. Vrider och vänder på normer, känslor, perspektiv och ensamhet som livstillstånd. Eller belägenhet som Malin Lindroth formulerar det. Feminism som en självklar röd tråd finns i det mesta jag läst av Lindroth, så självklar att den inte behöver basuneras ut.

Dessutom kan Nuckan fungera som en ”coffee table”-bok med sitt fräsiga neongröna omslag med titeln i stor skrift över. Sådana böcker måste inte vara stora och otympliga med vackra bilder i utan små och nätta, passande för små kaffebord men även för en ficka.

Ännu verkar det som om författaren inte är helt bekväm med nuckatillståndet. Det finns en ledsenhet i undertexten trots anspråket på återtagande. ”Självutlämnande” är ett populärt uttryck och det är möjligen det anslaget som bär sorgen genom texten. Det är en självbiografi i miniformat, en livsberättelse om något som har varit tungt att bära.

Väjer inte för obehag

Malin Lindroth har en förmåga att ta upp ämnen som inte så många andra gör. ”Feel good” vilar inte över hennes verk. Tyvärr har jag inte läst hennes diktsamlingar men hon skriver regelbundet på bland annat Göteborgspostens kultursida. Kanske är det bästa skälet till att jag läser tidningen numera. Hon skriver också originella pjäser, bland annat trilogin Godheten, Ansvaret och Erbjudandet – om kollektivism i en tid när Jaget står allt högre i kurs som sänts i Drama i P1.

Vaka natt heter romandebuten från 1999, med temat Münchhausen syndrom by proxy, en ovanlig psykiatrisk diagnos där en vuxen tillfogar barn skador eller framkallar symtom som kräver ständiga läkarbesök. Det är en allvarlig form av barnmisshandel. Vaka natt utspelar sig på en psykiatrisk klinik där berättarjaget är nattvak. Under nattens gång ser hon tillbaka på sin uppväxt med en mor som skadade systern i syfte att framstå som den ömmande modern som gör allt för sitt sjuka barn. Obehaglig.

Lustfyllt var det däremot när jag för många år sedan gick en kurs i litterärt skrivande med Malin Lindroth som kursledare. Lustigt nog hittar jag en egen obehaglig text från den tiden i datorn, inte särskilt litterär, om en man som är husförsäljare och försöker tvinga ett par spekulanter att stanna och dricka kaffe med honom. I sjuk desperation slutar det med att han låser in dem på toaletten.

Malin Lindroths bok är inte en kampskrift men jag tycker att den är en uppmaning: Nu, alla nuckor, tar vi tillbaka oss själva och stiger djärvt ut i verkligheten.