Både män och kvinnor kan bli föräldrar, men det är kvinnor som i alla tider har reducerats till och definierats av sina relationer till andra, varit först och främst mödrar och hustrur. Det finns därför en inbyggd spänning, för att inte säga motsättning, i att som skribenten och författaren Alexandra Pascalidou ge titeln Mammorna åt en bok vars syfte är att låta samhällets kanske mest osynliggjorda grupp kvinnor tala i egen sak, med egna röster.

Det handlar om fattiga, några av dem rasifierade och/eller muslimska kvinnor i Sveriges fattiga förorter. De platser som politiker från höger till vänster i denna valrörelse med bekymrat rynkade pannor kallat ”utanförskapsområden”, och med detta ord subtilt, eller mindre subtilt, placerat skuldbördan på de som befinner sig i detta ”utanförskap” och inte på den politik som har skapat deras ekonomiska utsatthet. Kvinnorna i dessa områden talas det ofta om.

Under en tunn fernissa av omtanke (inte sällan med ”feministiska” förtecken) beskrivs de som förtrycka, konservativa och kostsamma för samhället. Sällan talas det med eller lyssnas på denna grupp.

Lyssnat har däremot Pascalidou gjort i sin nya bok. Där berättar ett stort antal kvinnor med sina egna ord om sina liv. Nästan samtliga av dem har erfarenhet av stor ekonomisk utsatthet. Många har levt som unga och ensamstående föräldrar. Och flera av dem har förlorat sina barn. Men förutom Lavin som blev offer för den rasistiska terroristen Anton Lundin Pettersson, ses de ungdomar som bokens mammor förlorat inte som oskyldiga offer trots att de facto mördats. Deras liv anses mindre värda och mindre sörjbara. Deras är de släckta liven bakom de alltmer alarmistiska rapporterna om ”gängvåldet”. Genom att ge röst åt mammornas sorg ger Alexandra Pascalidou också mänskligheten åter till dessa unga män som det också mest pratas om, även när de är i livet.

På materiell grund

Blir ”mammorna” sålunda ett medel för att berätta den förvisso viktiga historien om dessa män som vuxit upp med den fattigdom och rasism som göder våldet? Nej, Pascalidou behåller hela tiden fokus på kvinnorna. De flesta är, trots att många drabbats av ofattbar sorg, både roliga, intelligenta och skarpa i sina analyser av samhället. Strukturen är enkel utan krusiduller i berättandet. Författaren håller sig själv till stor del i bakgrunden men kommenterar ändå effektivt det så kallade ”utanförskapets” materiella grunder genom att i början av varje kapitel sakligt redovisa genomsnittsinkomsten i det område kvinnan som figurerar i kapitelrubriker ifråga bor i.

Hon gör sig också synlig i varje styckes inledning där hon berättar om vilka känslor mötet väcker hos henne, tillsammans med en del anekdoter från den egna uppväxten, som på många sätt påminde om intervjuföremålens. På så sätt underkänner hon också indirekt såväl önskvärdheten som möjligheten för en berättare att vara helt och hållet upphöjt objektiv.

I detta ingår även att hon inte sticker under stol med att Mammorna i mångt och mycket är ett kärleksporträtt. Och det är i sin enkelhet ett levande och stundtals storslaget sådant.