Startsida - Nyheter

Ett samhälle där kroppens begränsningar drabbar alla lika

”Ingen är skyldig till sin könsidentitet, sina känslor, sina begär. Men ingen är heller helt oskyldig”, skriver forskaren Sara Edenheim i en text som vill diskutera vad kön är och hur ett samhälle skulle kunna kategorisera kön så att ingen människa, oavsett kropp, behöver känna sig obekväm, utpekad, främmande eller oönskad.

Det finns en kropp som går genom livet utan att stöta på alltför mycket motstånd, som inte pekas ut som för mycket eller för litet av någonting, som passerar som neutral och allmänmänsklig: han brukar kallas för den vita, funktionsnormativa cis-mannen. Alla strukturer och normer stödjer denna kropp som därför inte behöver kännas obekväm, utpekad, främmande eller oönskad. Visst vore det ett fint mål om alla kroppar kunde få gå genom livet på det sättet?

Oavsett om kroppen är vit, svart, man, kvinna, intersex eller funktionsvarierad, så borde samhället ha strukturer och normer som stödjer dessa kroppar på samma sätt som för den vita mannen. Jag tänker att det är vad feminister vill att ett samhälle bör sträva mot. Utifrån det uppstår så klart ett antal frågor: om ingen är obekväm med sin kropp, kommer ingen vilja förändra den för att passa med den man egentligen känner sig vara; detta att känna sig som en person vars kropp inte stämmer överens med vad man känner skulle i ett sådant hypotetiskt samhälle inte existera. Och detta förhållningssätt skapar oro i dagens samhälle, som ju är ljusår ifrån detta tillstånd.

I vårt samhälle finns det många människor vars kroppar stöter mot både strukturer och normer, liksom mot de egna psyken som dessa normer och strukturer har gett upphov till. Ja, i princip alla utom de där vita, funktionsnormativa cis-männen. Det handlar således om fler människor än transpersoner, även om det är möjligt att de flesta antar att det är vad denna text handlar om.

Denna text handlar dock främst om vad kön är och hur ett samhälle skulle kunna kategorisera kön för att färre människor ska känna att deras kropp är störande eller destruktiv för dem. Det säger sig självt att detta inte är aktuellt nu och här; men det är något som måste kunna få diskuteras, alla fenomen som har med kön att göra måste kunna få analyseras och sättas in i sin samhälleliga kontext. Det är vad feminister alltid har gjort.

Denna text handlar således inte om att förminska känslan av att den kropp man har inte är den kropp man vill ha – det är en viktig poäng som jag hoppas läsaren tar med sig. Denna text handlar om att förstå att allas känsla av könstillhörighet har samma ursprung oavsett var vi har positionerats av andra eller positionerat oss själva. Det innebär inte att effekterna av denna positionering är desamma, tvärtom så skiljer de sig ofta åt, där exempelvis en del råkar ut för våld för att de ses som kvinnor och en del för att de inte ses som kvinnor. Detta är ett problem som inte löses genom att kategorin kvinna inkluderar vare sig fler eller färre kroppar, det löses genom en annan syn på kön och genom ett samhälle som lägger mindre vikt vid kön, inte mer. Dock inte genom att bli könsblind; det är det liberala samhällets icke-lösning på all ojämlikhet och kommer inte leda oss till något annat än eviga cirklar av inkluderingskrav. Med andra ord, ungefär där vi befinner oss i dag.

Detta är således inte heller en text om att peka ut vem som drabbas mest, eller hur en grupps rätt att definiera sig själva sker på bekostnad av en annan grupps rätt att göra detsamma. Detta är ett feministiskt försök att förstå kön. På så sätt skiljer den sig inte nämnvärt från queerteoretiska försök att förstå sexualitet. Det fanns ett stort motstånd bland många homosexuella till queerteorins och feminismens ifrågasättande av sexualitet som en medfödd egenskap i början av 90-talet. Om man under hela sitt liv hade kämpat för att få finnas med stöd av en medicinvetenskap och ett lagsystem som menade att det man kände var naturligt och därmed inte straffbart eller föränderligt, är det självklart inte roligt när akademiker kommer och påstår motsatsen.

Men det var inte för att straffa homosexuella, eller hävda att de egentligen inte finns, som queerteoretiker framhärdade sin tes. Det var inte för att ifrågasätta den homosexuelles egna, starka och högst verkliga känsla av att ”ha varit sån sen födseln”, som Butler, med flera, satte hetero och homo i en beroenderelation till varandra, där varje sida skapade sin motbild för att kunna definiera sina egna konturer, där både normen och det avvikande ingick i samma system och ingen egentligen kunde sägas stå oberoende utanför.

Självklart finns det transforskare och -personer som inte ser könsidentiteten som medfödd, men det har liten betydelse när vi har ett helt samhälle som gör det, och i det samhället ingår vi alla. Vad gör vi med ett samhälle där könskategorierna inte verkar räcka till och där detta orsakar stora problem för de som hamnar mellan gränserna (inter) eller vill gå över dem (trans) och där lösningen för båda verkar vara att förändra kroppen? Faktum är att det inte är ett nytt problem – i alla fall inte för de som hamnar mellan gränserna.

Det medeltida Europa hade ett annat könssystem än dagens, där en skala mellan manligt och kvinnligt gjorde både mellanformer och överlappningar möjliga. Det som då kallades för hermafrodit passade in i detta system – i verkligheten förmodligen inte helt friktionsfritt, men i människors idévärld var det inte en omöjlig kropp. Denna kropp blev inte omänsklig förrän medicinvetenskapen började utgå från ett annat könssystem, där skalan togs bort och ersattes av två separata sfärer. Då krävdes kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för de som då fått namnet intersexuella. Att tänka kön på en skala är alltså inte omöjligt, vi har gjort det förr. Då var det förvisso en vertikal skala där mannens kropp stod högst upp, hermafroditen i mitten och kvinnan längst ner, men det borde inte vara omöjligt att tänka sig en horisontell version istället. Vilket väl är just det som feminismen har kämpat för ända sedan 1700-talet?

I dag finns det förslag på att införa ett tredje kön i byråkratin istället. Det kan vid första anblicken verka smidigt för de som så önskar, men det är en kategorisering som lika väl riskerar att ytterligare minska vad som får rymmas i kategorierna man respektive kvinna. Det skulle således inte vidga dessa kategorier, enbart fungera som en sorts extra kategori där alla som överlappar kategorierna man och kvinna skulle läggas i en tredje kategori, och på så sätt hålla de andra två ”rena”. En så kallad ”pojkflicka” skulle inte ha möjlighet att få existera inom kategorin kvinna och bidra till att vidga denna kategori, föräldrarna till en feminin pojke skulle kunna lugna sin oro (eller tillfredsställa sitt behov av identitetskategorier) genom att få en kategori som inte kommer förändra deras syn på maskulinitetens gränser. Och det är lika möjligt att både flickan och pojken i mitt exempel själva kommer känna att en extra kategori, utanför de andra två, är en utväg som de själva föredrar. För det är inte kul att utvidga kategorier och testa dess gränser. I synnerhet inte om man dessutom vill kunna stanna kvar i den.

Javisst, den som kan sin radikalfeminism tror sig nog ana ekon därifrån i min text: transmän är förrädare som hittar en lätt väg ut, transkvinnor är män med en omnipotent fantasi om att vara den Andra, och så vidare. Men, åter, syftet här är inte att kalla någon för någonting eller att försvåra för de människor som i dag lever med känslan att kroppen behöver ändras. Vilket, som sagt, gäller många fler än transpersoner. Ingen är skyldig till sin könsidentitet, sina känslor, sina begär. Men ingen är heller helt oskyldig.

Samhällets strukturer verkar på vårt omedvetna minst lika mycket som på vårt medvetna. Att tro att det omedvetna skulle uppstått fristående från allt annat kan man enbart göra om man tror på en själ, en inre essens, en gud eller en natur som laborerar med två separata sfärer. Det trodde man inte ens under medeltiden, men i dag är det enbart utifrån villkoret att kön och sexualitet är medfött som lagen har gått med på de rättigheter som så många kämpat för och är beroende av.

Går det att fortsatt argumentera för dessa rättigheter utan detta villkor? Vill vi ha alla dessa rättigheter utan detta villkor? Det är svåra frågor, men de kräver svar om det är förändring vi önskar. Öppnas kanske en annan möjlighet upp om man ser kön som en ideologi vi alla stöps in i? Lika skyldiga och lika oskyldiga, lika medvetna och lika omedvetna. Kommer fokus istället hamna på det samhälle som ger upphov till att kön skaver för så många och att insatser då kan läggas på att vi kan beköna annorlunda: att den som bekönas som kvinna inte ständigt straffas för det, inte får inpräntat att bara för att hennes kropp (oftast) kan producera barn så är det meningen med hennes liv, att den kropp som hon har går att använda till mycket, men även att den kroppen – liksom alla andra – har begränsningar.

För det som gett upphov till att det enbart är den manliga vita kroppen som får passera obemärkt är att denna man även har lärt sig att den inte har några begränsningar. Och det är detta högmod som begränsar alla andras kroppar, det är detta högmod vi kallar för patriarkat. Om alla ska kunna leva med de kroppar de har, krävs således inte enbart att vad män och kvinnor anses kunna göra och känna vidgas så att de till slut överlappar varandra i mitten på skalan – där intersexuella kan få återta sin plats utan att längre ses som obegripliga kroppar som måste skäras i; det krävs även att vi alla förstår att kroppen även har begränsningar och att en del av dessa begränsningar skiljer sig åt.

Ett samhälle som kan se till att inga av dessa olika begränsningar drabbar en grupp mer än en annan, det är ett samhälle som kan kallas för feministiskt. Finns det transpersoner i det samhället? Möjligen inte, men det finns å andra sidan inte heller lidande på grund av kön i det samhället – oavsett hur detta kön ser ut.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV