”Det är nu vi behöver representera oss själva, inte glömmas bort i ett brunt Europa”, skriver Elena Wolay och vägrar låta sig exkluderas i en samtid där ättlingar till jazzens föregångare måste bevisa sin styrka både på och utanför scenen, men inte främst musikaliskt.
Här sitter jag utmattad. Undrar om priviligierade också blir trötta. Jag menar så här trötta, precis som jag är just nu. Vet inte vart jag ska börja, men börjar här.
För några veckor sedan satt jag på tåget från Köpenhamn till Malmö efter en helg i jazzens tecken i Norge. När jag hamnar utanför dessa jazzsällskap eller jazzrum så är jag oftast rädd. I verkliga livet och inte i utopin är jag en afrosvenska, som vilken som helst.
Kulturarbetaren ”Jazz är farligt-Elena”, som jag kallas, existerar inte där och normen är skyddad från orättvisan. Jag försöker att inte tänka på det men det är ju såklart svårt, för när jag går ut möts jag av detta, jag blir påmind om min färg och vad den står för.
Tillbaka till tåget som jag sitter på från Köpenhamn mot Sverige och där turister börjar fotografera vattnet utanför. Jag själv är inte lika road utan sitter mest och inväntar, livrädd inför stoppet i Hyllie där passkontrollanterna kommer in för att kontrollera svenskheten på sådana som mig, med en så kallad annan färg.
Jag slipper undan den här gången för att någon bakom mig inte har en giltig biljett.
Jag tar upp telefonen för att sätta på musiken igen. Seger-musik. Denna gång blir det Art Blakeys Ping pong. Det känns som att tåget åker fortare och framåt och mot en bättre värld.
Då ser jag att jag fått ett sms om en nyhet med rubriken ”Montreal jazz festival cancels show with white actors performing slave songs. Vidare står det ”World’s largest jazz festival cancelled the stage show Slav after two performances in wake of protests”.
Det handlar alltså om att en av världens största jazzfestivaler, The Montreal international jazz festival, har ställt in en föreställning med titeln Slav där vita skådespelare klär ut sig till bomullsplockare och fältarbetare som sjunger afrikansk-amerikanska slavsånger. Rent ut sagt en skandal. En skandal som beskrivits som ”en teatralisk odyssé baserad på slavsånger”.
Föreställningen är skriven av regissören Robert Lepage, med endast två svarta skådespelare involverade och hade premiär under förra veckan. Snart fick protester produktionen nerlagd enligt nyheten i tidningen The Guardian.
Stjärnan i föreställningen heter Betty Bonifassi, en vit fransyska vars debut Chill’em var baserad på arbetarsånger (chain gang-songs) från den amerikanska södern. Chain gang är en grupp fångar sammansatta med kedjor för att utföra enformigt eller fysiskt utmattande arbete som en typ av straffarbete.
Med andra ord, slavar och slavsånger som sjungs ut av en vit fransyska. Problematiken kan jämföras med A tribute to Nina Simone med Viktoria Tolstoy, Karin Hammar och Ida Sand. Svenska musiker. Vita musiker. På nätet står det: ”Sex fantastiska musiker, alla på sitt eget sätt influerade och inspirerade av den ikoniska, legendariska, egensinniga och ständigt aktuella Nina Simone, samlas i en hyllning med personliga tolkningar av hennes älskade och odödliga låtskatt!” Oerhört problematiskt.
Nina Simone är inte bara en musiker med en låtskatt utan en aktivist. En dröm. En utopi. Där allt är möjligt för oss svarta. Hon skapade först och främst för oss, svarta, och detta ska tolkas av vita kvinnliga musiker. Man måste ta sig en enorm frihet för att tro att detta är oproblematiskt. Jazzen är en utopi för så många.
Likaså Art ensemble of Chicago och Sun Ra Arkestra, vars musik handlade om att färdas till planeten Saturnus när vi svarta minoriteter blir utplånade på jorden. Lite av det ser vi i dag i alla möjliga hörn av världen, bruna högervindar. Det är ju i en sådan tid det är som viktigast att vi får utrymme att tolka denna utopi. Vi som drabbas av de vindarna, och inte främst musikaliskt. Det är nu vi behöver representera oss själva, inte glömmas bort i ett brunt Europa.
Dock är det en viss skillnad mellan afrikan-amerikaner som togs med våld som slavar över bland annat Atlanten och afrikaner som blivit utjagade av krig och elände som från början skapats av kolonisatörerna. Det är inte så svårt att förklara för vita musiker varför man inte ska ta en roll i en musikal som en svart slav även om det är lockande musik att utöva.
Vi lever med en historia. En historia som de priviligierade måste ta ansvar för och inte köra över oss genom att ta den finaste filten vi har, vår kultur. En hemsk struktur där den priviligierade alltid försöker dra nytta av minoriteten och där minoriteten i mångt och mycket har varit en slav.
I dag har jag makt över strukturen med hjälp av min penna. Ibland kommer maktlösheten till uttryck, som när jag till exempel från dj-båset just denna helg i Norge spelade Art ensemble of Chicago på skiva för publik som snart ackompanjerades av ap-läten från förfriskade typer framför dj-båset.
Mina hjältar blev hånade där och då. Hjältar som skapat förutsättningar för andra genom att skapa läten som får oss att orka. Vi som tillhör minoriteter. Det kanske inte betyder något för dig som läsare. Men då söker jag din empati. Tänk efter innan du väljer vem du ska representera.
Återigen i Sverige har vi flera exempel. Som när jag var på jam häromveckan och det spelades Monk. En afrosvensk frågade om han fick gå upp på scen och blev mottagen av ”afrikanska” läten från en musiker som efter ett tag svarade bestämt ”nej”. Det hade ju räckt med ett ”nej” från början, men detta skulle förtydligas med apläten, som för att bestämt visa vart musikern skulle åka tillbaka och därefter gå över till jazzens ursprung USA.
När jag besökte Minton’s i New York i våras, där husbandet en gång i tiden bestod av Monk och andra afroamerikanska jazzmusiker, var musikerna på dagens scen av gentrifieringens hjältars färg, vit. Men på dörren skyltades det med just Monk.
Det här är fruktansvärt bra musik som har skapats ur frustration, svett, tårar och av just ättlingar till slavar. Vilka, om inte just ättlingarna till dessa, ska få lov att berätta om denna historia först och främst?
Ni måste sluta att försöka att tränga bort oss genom att spela upp vår historia och utöva jazzen för och åt oss. Vi vill inte bli exkluderade från vår historia i denna hemska samtid där vi måste bevisa att vi är annat än just timida varelser och där de starka bara är föregångare.
