Tiotusen flyktingar lever i dag i ett slags limbo på den grekiska ön Lesbos. De befinner sig i limbo mellan det fasansfulla de har lämnat bakom sig och en väldigt oklar framtid. Lesbos geografiska läge har gjort att de människor på flykt som vill ta sig till Europa, som flytt bland annat från Syrien, Irak, Afghanistan men även från den afrikanska kontinenten, hamnar där.

Lesbos ligger så nära Turkiet så att det under klara nätter går att se från kust till kust med en kikare. Den korta resan kan ändå vara livsfarlig en stormig natt, speciellt på överfulla båtar med alldeles för lite bränsle. Resan blir dessutom svårare av alla patrullerande båtar som ska hindra flyktingarna att nå Europa, och de farliga omvägar som måste tas för att nå fram.

2015, året då den stora flyktingströmmen ägde rum, fick fotografen och konstnären Angelica Harms via sociala medier se och läsa, att man kunde åka till Lesbos som volontär och hjälpa till. Sedan dess har hon varit där fyra gånger och hjälpt till via olika NGO:er som verkar där.

I nyutkomna boken Lesbos – ett slags limbo berättar hennes berörande bilder om en annan verklighet, en verklighet som återspeglar resorna till Lesbos, resor som i sin tur är förnimmelser av tusentals andra människors resor. Hon har även skrivit texterna i boken, om människorna och deras kamp på ön men också om det hon kallar för fotoaktivism, som för henne är ett sätt att närma sig människorna och deras situation.

Boken har getts ut av Mångkulturellt centrum (MKC) som också utsett Angelica Harms till 2018 års Annick Sjögrens arbets- och resestipendiat. Det är förståeligt för med den här boken väcker Harms åter liv i en mänsklig katastrof som det efter en tid blev tyst om i medierna. Hon ger oss ansikten på några av de människor som kom till Lesbos 2015 och 2016 för att kunna ta sig vidare i Europa men som nu har fastnat på ön. Människor som lever där år efter år, men varken får arbeta eller resa vidare på grund av att de är papperslösa och tagit sig dit illegalt, och inte har en aning om vad det ska bli av dem.

Birgit. Bild: Angelica Harms

Anländer med hopp

Det är bland dessa människor som Angelica har rört sig och dokumenterat. På bokreleasen berättar hon om sin tillvaro som volontär, om att stå på stranden natt efter natt och veva med självlysande flytvästar för att båtarna skulle styra rätt, till den strand där det var lättare att ta sig i land. Hon berättar om människor som kom in frusna, i dåligt skick, men också om många som ville bli fotograferade när de kom i land.

De frågar aldrig efter bilderna men de ställer upp sig för fotgrafering som om det symboliserar att de har nått i land. Nu var de i Europa, nu var den farliga resan över. Nu väntade framtiden, den framtid som de drömt om. Just då när de anländer så finns det fortfarande hopp.

En sak som alla dessa personer har gemensamt, oavsett vart de kommer ifrån, är att de flesta har mobiler och mobilen är väldigt viktigt för dessa flyktingar, berättar Angelica Harms. Mobilen är kompass, den är kartor, larm och telefonnummer till alla kontakterna i Europa. Mobilen är också många gånger den enda möjligheten att återförenas med familjen när man kommer bort från varandra. En viktig del av volontärernas arbete är att se till att familjen inte splittras vid ankomsten och kolla till barnen så de har någon.

Visuell antropologi

Angelica Harms, som även är socialarbetare utöver sitt konstnärskap, är van vid att jobba med familjer i utsatta situationer. Vi ses några dagar efter releasen och pratar vidare om boken. Harms berättar att hon några år tidigare studerade estetik på Södertörns högskola och skrev då sin magisteruppsats En estetisk studie vid Dödens hav. Uppsatsen behandlar fotografin i tre delar: fotografen, kameran och scenen.

Vid dödens hav blev scenen stränderna där de första akterna av dramat utspelade sig. Natt efter natt stod hon där och fick ta emot människor. Osäkra liv och utsatta kroppar, det är titeln på ett av kapitlen i hennes bok. Boken skrev hon för att hon tyckte att uppsatsen hade ett budskap men den behövde göras mera lättillgänglig och då blev det en fotobok. Fotograferandet blev en visuell antropologi i hennes studier.

Första gången Angelica Harms åkte till Lesbos 2015, var det en något spontan resa och då åkte hon med den norska organisationen En droppe i havet. När hon kom fram möttes hon av en charmig blandning av organisationer som alla bidrog på sitt sätt.

– En organisation kallade sig för Vi gör vad vi kan, berättar hon och ler.

De flesta organisationer bidrar främst med torra kläder och andra livsnödvändigheter men det finns även medicinska organisationer med sjuksköterskor, barnmorskor och läkare från hela världen som hjälper till och bidrar med medicinska nödvändigheter.

Flytvästar. Bild: Angelica Harms

Bakom skynket. Bild: Angelica Harms

Liten ö

Angelica var inte bara där som volontär. Hon gjorde samtidigt en fältstudie och skrev en uppsats om hur människor på flykt skildras. Hon bodde själv på hotell och berättar det ofta står greker och erbjuder hotellboende med volontärerbjudande för längre vistelse och något billigare priser.

De lokala grekerna hjälpte till mycket och ställde upp en hel del för flyktingarna i början. Det var inte ovanligt att de kom till lägren med flak lastade med meloner, gav bort frukt, mat och kläder, men nu har många tröttna. På en relativt liten ö med 90 000 invånare så märks de 10 000 flyktingarna som inte har möjlighet att bli en del av samhället.

Lesbos har olivodlingarna och fåren som de livnär sig på, men turismen är en av de största inkomstkällorna och i takt med att antalet flyktingar på ön har ökat och ryktet om det stora flyktinglägret Moria spridits, så har turismen minskat och den ekonomiska förlusten är nu kännbar för öborna. Lesbosborna är delvis förstående men också delvis frustrerade över situationen, de vill bara att allt ska bli som vanligt igen.

Att ta bilder

På omslaget till Angelicas bok finns en bild tagen i mars 2016, natten då överenskommelsen mellan Turkiet och Grekland skulle träda i kraft, en överenskommelse som skulle göra det svårare att ta sig till Grekland.

– Det var en dramatisk natt och närmare 20 överfulla båtar kom till Lesbos den natten. En av båtarna var så packad med människor att två personer hade kvävts till döds på vägen. Det var jättetungt, berättar Angelica.

– Å så ta bilder på det här? Vad ska jag ta bilder på? Jag började servera te istället, det kändes mer konkret. Men det krävs att någon är där och dokumenterar också, dokumenterar det svåraste. Jag blev väldigt bra på att läsa kroppsspråk och vilka som ville bli fotograferade när de kom i land.

Angelica Harms tänker att något måste hända snart. Situationen på Lesbos har uppkommit på fler öar, som till exempel närliggande Samos och Cheos. Hon tycker hela frågan om migration är ganska komplex, men att folk måste förmås fundera ett varv till. Det går inte att stänga gränserna.

Flicka. Bild: Angelica Harms

Kvinnor i rött. Bild: Angelica Harms

Hålla värmen

De flesta av Lesbos migranter bor på det omtalade lägret Moria. Här släpps inte många volontärarbetare och medicinare in. Det sker bara i nödfall. Lägret byggdes från början för några hundra flyktingar och har en maxkapacitet på 3 000 personer. I dag bor 8 000 flyktingar där. Dessutom bor ytterligare närmare 2 000 flyktingar utanför lägret där de många gånger känner sig tryggare.

Maten som kommer in till lägret räcker knappt och ofta uppstår konflikter kring maten. Ett annat problem är kylan. Anläggningen är byggd på betong vilket inte underlättar de nätter temperaturen närmar sig nollgradigt. Många blir desperata och börjar elda men det har lett till flera olyckor där människor har omkommit till följd av bränder.

En bild som jag minns tydligt bland de som Angelica visade den där kvällen på sin bokrelease, är bilden av en man som står med flera hundar och hundvalpar omkring sig. Hur orkar människorna i lägret föda upp hundar och ta hand om dem mitt i allt elände och desperation? Angelica Harms berättar att hundarna hjälper dem att hålla värmen. Det är vanligt att ha en eller flera hundar i tälten, hundar som man sover med.

Inget drömland

Det är ofta i de mest desperata situationer som människor trots känslan av hopplöshet inte ger upp, hittar alternativa lösningar för att få vardagen att gå ihop och bygger upp något liv. Utöver alternativa läger så har de även startat aktiviteter som ska hålla dem sysselsatta. The hope project och One happy family är aktiviteter som har startats av och med flyktingarna själva. De har genom projekten startat undervisning för barnen i lägren och studiegrupper för vuxna. De har byggt ett gym och anlagt ett grönsaksland. Dessutom studerar de grekiska, då de vet att de troligen blir kvar i Grekland ett bra tag till. Fast helst vill de ta sig vidare.

Angelica Harms vill samtidigt komma bort från föreställningen att Sverige och Tyskland är många människors drömland.

– Det är det inte, de har flytt. Och väljer vi att ta emot dem så ska de få ett värdigt mottagande. Det är det som bland annat Grekland och många andra länder misslyckats med.

Hon berättar hur en flykting själv beskrev det: ”Brinner det i ditt hus så springer du.”
Många av de som springer från elden drunknar i havet. En stor andel hamnar i limbo. Det är få människor som når slutdestinationen. Många vet inte ens var slutdestinationen är.

Triptyk. Bild: Angelica Harms

Moria. Bild: Angelica Harms