”Om filmfestivalen historiskt har behandlat kvinnorna som vackra skulpturer som hyllats för graciös skönhet snarare än konstnärlig ådra, är 2018 året då skulpturen definitivt skalar av sig musans skinn och talar tillbaka”, skriver Kaly Halkawt i en rapport från helgens filmfestival i Cannes.
Den 12 maj 2018 kliver 82 kvinnliga filmskapare upp för trapporna till festivalpalatset i Cannes och markerar att de fått nog av filmvärldens mansdominans. Skådespelerskan Cate Blanchett som är juryordförande för årets festival leder en manifestation och får sällskap av bland annat Ava DuVernay, Kristen Stewart, Khadja Nin och Léa Seydoux som också är med i årets jury. Med på trappan finns dessutom Agnès Varda, som 2015 fick hederpriset på festivalen. Men hon är ett undantag som bekräftar regeln för vilka som får priser.
De använder sin kollektiva kraft för att ta kommando över röda mattan och meddela att framtidens Cannes också ska tillhöra kvinnliga filmskapare. Att det är just 82 kvinnor som står på trappan har att göra med att det är så många kvinnliga regissörer som har valts ut till huvudtävlingen sedan festivalens begynnelse 1946. Antalet manliga regissörer? 1688. Det är ett faktum att Cannes filmfestival alltid har vurmat för manliga auteurer och hänvisat kvinnorna (ofta i egenskap av skådespelare) till rollen som sensuella, förföriska och oåtkomliga objekt.
Att festivalen äger rum på franska rivieran när vädret är som skönast är ingen slump. Lättklädda unga kvinnor på stranden användes i festivalens barndom för att locka den amerikanska filmbranschen till den paradisiska croisetten. Googla bara ”Brigitte Bardot + Cannes” så får du själv se antalet pressbilder på den franska sångerskan och skådespelerskan som poserar på stranden. Mer sällan har kvinnorna i Cannes uppskattats för sina konstnärliga insatser.
Redan vid festivalens första upplaga 1946 medverkade visserligen danska Bodil Ipsen i tävlan som medregissör till Den röda jorden (gjord tillsammans med Lau Lauritzen). Men det dröjde nästan 50 år innan Jane Campion blev den första kvinnan att vinna guldpalmen med Pianot år 1993. Det är en bedrift som inte har upprepats sedan dess.
2013 fick visserligen skådespelarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux dela priset med regissören Abdellatif Kechiche för de gemensamma insatserna i Blå är den varmaste färgen. Och 2015 invigdes festivalen för första gången med en film regisserad av en kvinna, Malony av Emanuelle Bercot.
Debatten om kvinnors representation på festivalen har tagit fart det senaste årtiondet. Om filmfestivalen historiskt har behandlat kvinnorna som vackra skulpturer som hyllats för graciös skönhet snarare än konstnärlig ådra, är 2018 året då skulpturen definitivt skalar av sig musans skinn och talar tillbaka.
Manifestationens budskap är nästan sorgligt i sin självklarhet: Women are not a minority in the world, yet the current state of our industry says otherwise.
De begär helt enkelt att bli behandlade som professionella filmarbetare, som ska få erkännanden för sina insatser. Cate Blanchett, som framförde kvinnornas krav, bar en brosch där det stod 5050×2020. Festivalledningen har skrivit under ett löfte om att vara mer transparenta med statistik på antalet inskickade filmer av kvinnliga regissörer och tydliga med hur programsättningen går till. Om de lever upp till kravet på jämställd representation redan till tävlingen 2020 återstår dock att se – på årets festival är bara tre av 21 tävlingsfilmer regisserade av kvinnor.
När jag ser manifestationen och alla kvinnor som tar plats väcks paradoxala känslor inombords. En del av mig tycker att hela konceptet är ovärdigt. En röst ekar i huvudet: röda mattan är ändå en löjlig konstruktion som tenderar att reducera kvinnliga konstnärer till vackra skal. Jag önskar att de 82 kvinnorna skulle bränna den röda mattan och använda askan som bränsle för att skapa filmmagi av alla historier som nekats tillträde till palatset.
Jag önskar att Cate Blanchett skulle avsätta festivalchefen Thierry Fremaux och skriva nya stadgar om att inga konstnärliga ledare de kommande 71 åren får vara män, som en rimlig kompensation för gubbväldets historiska dominans. Men det här är ju Cannes filmfestival och den här festivalens logik är grundad i att röda mattans retroglamour förvandlar skådespelare till odödliga ikoner. Och ingen skugga ska falla över de 82 kvinnor som tagit plats och kräver förändring, det är ascoolt att se så många kvinnor på röda mattan samtidigt. Men än så länge är det bara en hoppfull symbolhandling.
Manifestationens fabulösa skrik är kanske relevant för att få den här festivalens gubbledning att lyssna – för att väcka reaktioner i Cannes måste kvinnor typ linda in kritiken i silke eller haute couture, presentera den inom institutionens trygga ramar och hoppas på att det planterar ett revolutionerande frö. Symboliska handlingar och uppfordrande fantasier ska inte underskattas och med hjälp av påtryckningar arbetar festivalen förhoppningsvis vidare med frågan. Förhoppningsvis reduceras inte den här historiska dagen till en populistisk eftergift i efterdyningarna av metoo-uppropen.
Att de 82 kvinnorna valt att ta plats just 12 maj är nog ingen en slump. Cate Blanchett håller brandtalet strax innan premiären av Girls of the sun som följer en trupp kvinnliga kurdiska gerillasoldater i kampen mot Daesh. Filmen är regisserad av franska Eva Husson och tävlar om guldpalmen.
När alla har satt sig ner i den stora salongen, och ljuset har släckts, lyser bioduken av en feministisk krigsfilm. Manifestationer i all ära, men allra mest tror jag på filmens förlösande förmåga att ge kraft.
