Pjäsen Exil Bergman har premiär och är utsåld. Jag sätter mig allra längst fram, framför de vackra stolarna som är uppställda i en halvcirkel på scenen. America Vera-Zavala har inte bara regisserat pjäsen, utan även stått för scenografin. Mellan publiken och stolarna, på scengolvet, ligger ett litet modellhus likt en prototyp för en bergmansk inspelningsplats, kanske föreställer det huset i Bergmans Fanny och Alexander.

Föreställningen börjar överraskande och glädjande; de sex skådespelarna hörs sjunga ”Nu är det jul igen” från en liten korridor. Och så dansar de in, hand i hand, precis som familjen gör i en scen ur Fanny och Alexander.

Skillnaden? Här är fem exilanter och en liten pojke i sjömansdräkt.

Ensemblen slår sig ned, på varsin ståtlig stol och på en vit skärm bakom skådespelarna projiceras scener ur utvalda filmer av Ingmar Bergman, medan pojken leker med modellhuset på golvet.

Historierna vecklar ut sig

Först fram är Arina Stoenescu. Hon ställer sig mot publiken och talar på rumänska, samtidigt som den svenskspråkiga filmscenen pågår i projektionerna bakom henne. Det är väldigt fint att se och lyssna på, men jag avundas mitt sällskap som förstår rumänska och önskar att en översättning hade varit tillgänglig.

Därefter slår Stoenescu sig ned, och Shahla Karimi ställer sig upp. Karimi skissar fram bilden av Iran efter revolutionen, året är 1979. Karimi är tolv år gammal och ser en Bergmanpjäs, efter vilken hon går fram till vederbörande regissör och säger: Jag vill också bli skådespelare!

Och såhär, genom att berätta om sina respektive relationer till Bergman, det första mötet med hans konst, vecklar historierna ut sig. Karimi blev den yngsta skådespelaren i sin ensemble i Iran, och det var Bergman som fick henne att vilja spela teater. När hon sätter sig ned reser sig Edda Manga, ställer sig på en stol och går över stolarna medan hon berättar om hur hon introducerades till Bergman i Colombia och slukade hans filmer, för att sedan här i Sverige upptäckta knappt någon ville kännas vid honom.

Varmt och humoristiskt

Från fem olika kontinenter har de kommit till Sverige, skådespelarna som nu berättar sina historier på Dramatens scen. Var och en har ett eget och alldeles unikt förhållande till Bergman. Berättelserna är spännande och roliga, ger liv åt minnet av den döde regissören.

Pjäsen är välstrukturerad och rapp. Alla skådespelare får plats att breda ut sig, breda ut sin historia. Det är varmt och humoristiskt berättat, som när Dani Kouyate och Morton Narrowe ska stå i fokus och de sätter sig mittemot varandra och retas om vem som ska börja prata.

Det är något alldeles särskilt med att höra människor från hela världen tala om sin historia på en svensk nationalscen. Att få höra dem tala om konsten, om Bergman, om vad hans stora tema egentligen var. En ovanlig och saknad scenkonstupplevelse att få ta del av.