Vissa debatter är dömda att gå i cirklar. Ett inlägg, av Isobel Hadley-Kamptz, har lyckats sammanfatta det bäst:
”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”

Den här ”debatten” handlar om transpersoner. I den här debatten ska paradoxalt nog helst inte någon transperson delta. Det talas över våra huvuden. Vi framställs som överkänsliga psykfall, vilsna i en aspekt av våra liv som för oss tar upp den största delen av vår vakna tid, dygnet runt. Den vetskap och erfarenhet vi sitter på, denna guldgruva av information, förbises till förmån för åsikter om hur vår existens påverkar samhället. Vi reduceras i bästa fall till tankenötter, ”intressanta funderingar”, och i värsta fall till siffror i misshandels- eller självmordsstatistiken. Det mest hyllade och beaktade inlägget i debatten hittills har skrivits av en manlig biolog i Aftonbladet (1/2), vars kyligt objektiva och vetenskapliga information ses som ett positivt inlägg i en debatt där transpersoner till allra största delen ignoreras och kulturskribenter skriver tondöva texter mot varandra.

Den debatt som förs inleddes med följande uppmaning: om ni är kvinnor, bevisa det! Ekmans artikel kom med envisa, men gamla falskheter. Ska vi som feminister bevisa vår kvinnlighet genom att illustrera hur män förtrycker oss? Ska vi prata om sexualiseringen av våra kroppar? Ska vi redovisa hur vår autonomi är ständigt ifrågasatt och villkorad? Nej, sa vi i vårt svar. Vi kan motbevisa falskheter som år efter år kräver nya bemötanden trots att vi bemött dem tusen gånger förut. Men vi kan inte göra vår kvinnlighet till en debattfråga. Ur den debatten kommer det inget gynnsamt för någon. Vi kan i slutändan inte mäta vår kvinnlighet eller någon annans heller för den delen. Den är inte reducerbar till sina enskilda delar, och det är inte nödvändigt att uppleva vissa saker för att få kallas kvinna.

Gränserna kommer med tekniken att förflyttas. Vad händer när transkvinnor kan bli gravida? Då kommer vissa hävda att det inte är tillräckligt. Vad händer när genterapi möjliggör att vi kan ändra själva kromosomerna i vår kropp? Kanske låter som sci-fi, men det är mycket som vi trodde var det för 30 år sedan. Inga förändringar våra kroppar går igenom kommer någonsin vara tillräckliga för den som letar efter anledningar att diskvalificera oss från att kalla oss kvinnor. Mållinjen kommer alltid flyttas ur räckhåll när vi börjar närma oss.

Ändå påstås det att transkvinnor inte utsätts för misogyni? Vi sätts i baksätet i debatten, diskussionerna, tanke-experimenten om våra egna livserfarenheter. Vi hyschas till förmån för utomstående som tror att de vet bättre och har nyckeln, och som inte har något intresse av att höra på vad vi själva kommit fram till i våra egna diskussioner. I patriarkatets ögon är vi kvinnor på det enda sättet som patriarkatet kan se kvinnokroppar på; förbrukningsbara objekt som män kan utnyttja på olika sätt för att avreagera sig.

Misogynin stannar naturligtvis inte där. Den följer som en röd tråd i våra fotsteg, vart vi än går, som för alla kvinnor. Den allra största källan till den är enkel: Vi är De Andra. Vi är fel.

Vad vi än gör, med, mot eller för oss själva, så kan det helt enkelt inte vara rätt. För vi är ju fel. En transkvinna med en hårig kropp försöker inte ens. En transkvinna med renrakad, renvaxad kropp ges kraften att ensam befästa och cementera kvinnliga könsstereotyper. Som en vän har kallat det i ett av många frustrerade samtal om detta: Bestraffningen i att hår gör dig till man, men är subversivt om du är cis.

Av det vanliga patriarkala samhället kan man inte förvänta sig speciellt mycket. Varje kvinna är smärtsamt medveten om detta. Det allra största förtrycket kommer därifrån och det ligger i varje kvinnas intresse att kämpa för att frigöra sig från det. Cis som trans. Vi vet också att det vi gör korrekt mot patriarkatet oftast är fel mot feminismen, en evig balansgång för frigörande och en lite lättare existens. Den djupa sucken framför spegeln varje morgon där målet är en ”naturlig” look, för att ett helt naturellt ansikte bemöts med bekymmersrynkor: ”hur mår du, är du sjuk?”

Feminister emellan är överens om detta. Det kallas överlevnadsstrategier. Man tvingas spela efter patriarkatets spelregler, för ibland vill man faktiskt få någonting gjort med sin tid annat än att behöva försvara och förklara sin existens. Öka sina chanser att bli lyssnad på och kanske till och med tagen på allvar istället för att bli avfärdad som en sån där jobbig som borde packa ihop sin oförmåga att passa in och gå någon annanstans utom synhåll.

Låter det bekant?

Patriarkatet syns även i en transfobisk feminists ögon när de möter våra. Kan det vara ett desperat försök att avlasta all patriarkal press på någon annan ett litet tag? Att agera medlöpare i patriarkatets hat mot kvinnor är också en överlevnadsstrategi, att signalera att ja, jag är kvinna, men jag är åtminstone inte lika jobbig som de där andra kvinnorna. Oavsett blir resultatet detsamma: Vi är fel. Våra kroppar och hjärnor är fel. Det vi säger och gör är fel. Även i feminismen. Ändå lyser en definition av kvinna som innefattar samtliga ciskvinnor och exkluderar samtliga transkvinnor med sin frånvaro. Kön, biologi, psykologi, politik, samtliga faktorer befinner sig för tillfället i en hett omdebatterad och förvirrad sörja. I andra fall där samhällsdebatten börjat nyanseras har samma längtan efter enkla lösningar också vunnit mark. Det är inte heller sällsynt att dessa lösningar kommer från fördomsfulla håll. Det kan på nätet kapitaliseras på, likväl som på allt annat, och fördomar är en resurs som inte tar slut.

Det finns ett sätt för en transkvinna att komma undan den paradoxala transpositionen. Det är att passera. Att utseendemässigt och fysiskt ge ett intryck av att vara född med livmoder. Problemet i det är att det för väldigt många transkvinnor är en fysisk och ekonomisk omöjlighet att uppnå total passering. Vi rullar inte in bakom kirurgens skynke med en manligt kodad kropp och rullar ut några timmar senare med en totalt annorlunda kropp. Somliga kroppsliga attribut är det inte ens fysiskt möjligt att ändra på, om man så hade haft hela världens resurser. Att passera innebär att automatiskt sorteras in i det kvinnliga facket enligt en förbigående främlings snabba blick och bedömning. Att passera under närgångna, noggrant observerande luppar är för de allra flesta ouppnåeligt.

En transition tar lång tid. Mer tid än de flesta verkar ha klart för sig. Den genomsnittliga tidsramen från första transvårdsbesök och sista eventuella kirurgiska ingrepp är 4-6 år. På en del av Sveriges specialistmottagningar för könsbekräftande vård är den ännu längre. Pressen ligger dessutom på enskilda transpersoner att, om man inte vill dömas av sin omgivning och vara fel, helst inte existera i offentligheten förrän transitionen börjar nå sitt slut. Detta är naturligtvis en omöjlighet. Då har man inget annat val än att gå runt och vara fel, för det är så transutredningen ser ut idag. Bryter du mot mallen för vad utredningen kallar ”ditt upplevda kön” kan du straffas med att nekas diagnos, och med det även juridisk könsändring och behandling.

För transvård finns inga privata alternativ, det enda som finns är den statliga utredningen, där ditt val av kläder, smink, kroppsspråk, talmönster och allt möjligt antecknas i dina journaler av psykologerna, kuratorerna och läkarna som har i uppdrag att utvärdera dig.

Tror folk att institutionell transfobi förpassades till det förflutna när tvångssteriliseringarna avskaffades år 2013? Vi må äntligen erbjudas nedfrysning av könsceller efter diagnos, men själva utredningens strukturer har inte förändrats ett dugg. Ingen annan patientgrupp har långa perioder av osäker och ångestfylld väntan medvetet inplanerade i sin medicinska utredning. Ingen annan patientgrupp har könsstereotypa kläder, smink och hållning som en del av bedömningen. Vården är fortfarande utformad som om vi vore allt annat än medvetna och rationella individer som vet vad vi behöver för att kunna leva ett värdigt liv.

Detta är bara toppen av isberget. Det är svårt att som transperson inte tvingas in i en cynisk bitterhet. Om så än bara i självbevarelsedrift för att klara den ändlösa politiseringen av våra kroppar i detta enda liv vi har på denna jord. Vi är en liten minoritet och vi kan inte vara överallt, bemöta all kritik mot oss, delta i alla ”debatter” om vår rätt att existera med ett kallt huvud, för de som mest tycker att vi är intressanta tankenötter är många gånger fler. Det finns ingen tid att informera allmänheten om allt vi tvingas gå igenom, och om det skulle finnas så är intresset ändå inte speciellt stort. Det är roligare att sitta på kultursidor och spekulera kring en abstrakt ”transideologi”, kanske få chansen att sättas i en creddbyggande sanningssägarposition när folk säger emot ens halvhjärtade tankar kring kön. Att ”tystas av translobbyn” blir en hedersutmärkelse och ironin går omärkbart förbi när man fortsätter skriva sida upp och sida ner av ordbajs om detta i landets största publikationer.