Det finns dagar då känslan av att historien upprepas och hatets kraft tenderar att återuppstå i förnyade versioner känns extra starkt. Dessa dagar känns pastor Martin Niemöllers dikt Och jag protesterade inte skrämmande aktuell. Även om nya grupper i dag tillkommit som måltavlor för hatet. En grupp är fortfarande extra utsatt: den judiska.

I år är det 80 år sedan Novemberpogromerna i Tyskland öppnade dörrarna på vid gavel för systematisk förföljelse och utrotningsförsök av den judiska befolkningen. Pogromer – det är namnet på de våldsamma antisemitiska angreppen, ofta sanktionerade av myndigheterna. En av de mest kända pogromerna under förra seklet är den som utspelade sig dygnen mellan den 7 och 13 november 1938. De värsta övergreppen ägde rum natten mellan den 9 och 10 november.

Under dessa dagar attackerades hela det judiska livet. Alltifrån attacker på och förstörelse av över tusen synagogor och misshandel på gatan till krossande av butiker som drevs av judar. Allt krossat glassplitter från skyltfönstren som låg och gnistrade på gatorna på morgonen, har gett den här natten ett annat känt namn: Kristallnatten. Ett alltför vackert namn för en skamlig och vidrig händelse. Stämningen var så hotfull så att vissa personer till och med begick självmord i ren desperation. De judiska församlingarna ålades att själva betala skadestånd för förödelsen och judiska butiksägare beordrades att städa upp efter förstörelsen. Men det slutade – som vi vet – inte där. I direkt anslutning till Kristallnatten skickades över 30 000 judar till koncentrationsläger.

Hur kunde detta ske, vad var upprinnelsen till händelseförloppet? Förevändningen som användes var ett terrorattentat mot en tysk diplomat, utfört av en judisk sjuttonåring, vars föräldrar tvångsdeporterats från Tyskland till Polen. Men Novemberpogromerna hade förberetts länge och var snarare kulmen på det antisemitiska hatet som tyskar matats med under lång tid. När nazisterna tillträdde makten i början av 1933 skedde detta mer öppet, systematiskt och massivt. Redan i april 1933 manade den tyska regeringen till en landsomfattande bojkott riktad mot judiska affärsmän. Därefter vidtogs diverse åtgärder för att försvåra för judar att försörja sig. En av dessa var förordningen som gjorde det möjligt att avskeda judar från tjänster i offentlig regi, till exempel lärare, läkare, advokater. Yrkesförbudet kunde även drabba de som var gifta med judar. Allt detta banade vägen för Novemberpogromerna och Förintelsen.

Detta hände för över 85 år sedan och många av oss hade trott att Europa hade lämnat nazism och fascism bakom sig. I dag ser vi i land efter land hur det nazistiska tankegodset blir allt mer rumsrent och återigen tar plats i politiken, inklusive i parlamenten samt i medier, sociala medier och de offentliga rummen. Vi ser även på nytt hur angrepp mot den judiska befolkningen intensifieras. Kanske handlar det ännu om sporadiska incidenter. Men det måste ändå anses oroväckande med tanke på den långa antisemitiska historia som Europa har.

Det senaste året har också det överhängande hot som den judiska befolkningen lever under blivit särskilt påtagligt. I december förra året utsattes synagogan i Göteborg för en brandattack. I maj beslutade judiska föreningen i Umeå att upplösas som en konsekvens av de hot och trakasserier som organisationen och dess medlemmar utsatts för under lång tid.

I Umeå har det bland annat varit fråga om nedklottring av lokaler med nazisymboler, hotbrev och hatbrott som aldrig blivit uppklarade. I juni i år utsattes en person som är aktiv i judiska sammanhang i Lund för ett brandattentat och nu senast i början av oktober utsattes en judisk fritidspolitiker i samma stad för ett brandattentat som ödelade hens hem. Det sistnämnda brottet bör, förutom att det är ett antisemitiskt hatbrott, även betraktas som ett attentat mot själva det demokratiska systemet. Så sent som i helgen framkom i medier också horribla vittnesmål om hur läkare på Karolinska universitetssjukhuset trakasserats med antisemitiska tillmälen av sin chef.

I maj i år granskade FN-kommittén mot rasdiskriminering (CERD) Sverige, och regeringen fick redovisa hur landet lever upp till de åtaganden som undertecknandet av Konventionen mot rasdiskriminering innebär. Samtidigt bidrog civilsamhället med egna redovisningar. FN-förbundet i Sverige lyfte i sin skuggrapport fram att under år 2016 hade 4 609 hatbrott med rasistiska motiv anmälts. Av de anmälda hatbrott med religiösa motiv hade en tredjedel antisemitiska motiv. Det måste nästan upprepas: En tredjedel. Därför betonade FN-kommittén bland slutrekommendationerna behovet av en skarpare lagstiftning mot rasistisk och nazistisk organisering.

Feministiskt initiativ (Fi) anser att en demokratisk rättsstat bör se till att säkra den grundlagsskyddade föreningsfriheten och religionsfriheten. Något som är oförenligt med att visa flathet i tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp så att rasistiska och nazistiska organisationer får demonstrera, hålla torgmöten, begå hatbrott, och så vidare.

Därför uppmanar vi Sveriges riksdag att följa FN-kommitténs rekommendationer om förbud av rasistisk och nazistisk organisering. Detta är en nödvändighet för att värna om organisationsfrihet för övriga befolkningen, i synnerhet de religiösa och kulturella minoriteterna. Vi vill hedra offren för Novemberpogromerna och hålla det historiska minnet levande. Vi vill solidarisera oss med den judiska befolkningen i Sverige och aktivt arbeta för att se till att Förintelsens fasor inte upprepas. Därför lovar vi att protestera.