Patriarkhypotesen. Mormorshypotesen. Hört talas om dem?

Evolutionsforskare nästan tävlar om att presentera teorier till varför kvinnor lever vidare efter klimakteriet. I jämförelse med våra släktingar bland exempelvis primaterna, schimpanser och större apor, framstår kvinnor som inte längre är fertila som en anomali, en inkonsekvens i människans utveckling. Och detta måste uppenbarligen förklaras av biologer och antropologer, annars har jag och mina medkvinnor som genomgått klimakteriet knappast något existensberättigande, inte ens som det påstådda andra könet.

Angela Saini, brittiskt journalist och författare, gör en hedervärd redovisning av dominerande evolutionsteorier och forskning i Underlägsen, Den misslyckade vetenskapen om kvinnan, i översättning av Bitte Wallin.

Boken är pedagogiskt upplagd och belyser vetenskap som fastställt kvinnans ställning som underordnad, generation för generation, från vaggan till graven. Trots att jag som gammelfeministisk läsare tycker att mycket av den forskning Saini tar upp har ett visst löje över sig lyckas hon med konststycket att skriva på ett respektfullt sätt och – inte minst –begripligt.

För den som behöver argument när någon gör påståenden om att kvinnor (och män) ”av naturen” beter sig si eller så finns mycket att hämta i Underlägsen. Angela Saini visar hur biologisk, psykologisk och antropologisk forskning om kvinnor under lång tid systematiskt utgått från mannen som norm för människan. Det förgivettagna första könet, vars privilegium bland annat legat i att män inte behövt se sig som könade varelser. I någon mån har detta dock ändrats, en del män har fattat att de är privilegierade i kraft av sitt kön.

Bland det första som slår mig efter läsningen är: Kan det verkligen behövas så mycket biologisk förankring av mänskliga beteenden som kultiverats under tusentals år? Spelar de teorierna någon roll numera?

Ja. Just av skälet att det i vardagslag hänvisas till naturen som förklaring till hur människor är. Till hur kvinnor är. Till hur olika kvinnor och män är och till varför könen anses så olika. Dessa förklaringar har använts – och gör det fortfarande – som skäl till kvinnoförtryck. Därför har Angela Saini gjort ett betydelsefullt jobb med att uppvärdera och synliggöra kvinnors evolutionära funktion med ett samlat grepp och gedigen kunskap.

Forskning går mycket ut på att bekräfta och utveckla redan rådande vetenskap. Det gäller inte enbart naturvetenskap, men till skillnad från exempelvis genusvetenskap, har den i stort sett alltid rankat kvinnan som andra klassens människa. Den bilden utgör ett vetenskapligt paradigm. Angela Saini vill lyfta upp forskning som rubbar det paradigmet.

Patriarkhypotesen

Åter till hypoteserna om före detta fertila kvinnors betydelse för evolutionen. Att jag fastnar för dem beror förstås på att jag identifierar mig som sådan. Därför begränsar jag anmälan av boken till avsnitt som berör de, enligt vetenskapen, överflödiga seniora kvinnorna men jag uppmuntrar verkligen till läsning av hela boken.

Patriarkhypotesen har flera versioner. Utgångspunkten är reproduktion och heteronormativt begär där män är aktiva och kvinnor passiva. Män anses alltid vilja ha yngre kvinnor som sexuell partner av reproduktiva skäl och bedöms vara benägna att lämna äldre partners till förmån för yngre.

Det där måste nuförtiden betraktas som rena dumheter, anser jag. Det finns inget som styrker att det till största delen är män som lämnar ett långt förhållande. Medan äldre kvinnor kan tänkas vilja frigöra sig från ett tråkigt och själlöst äktenskap verkar äldre män knappt klara sig själva när de blir lämnade. De dricker, tar inte hand om sig själva, söker inte vård i tid, blir bittra och mansplainar. Hur attraktivt är det?

Enligt en hypotes har äldre kvinnor inte sex därför att män föredrar yngre kvinnor och eftersom kvinnorna inte har sex behöver de inte heller vara fruktsamma. Det skulle förklara att kvinnor har klimakterium men det är en gåta att de trots allt lever längre än män i många samhällen.

Partnerekvationen

Saini citerar feministikonen Gloria Steinem: ”Kvinnor är den enda grupp som blir mer radikala med stigande ålder”. Det kanske inte gäller alla men visst är det frigörande att strunta i patriarkala diktat om hur kvinnor ska vara och bete sig.

En annan patriarkhypotes, populär när jag var ung och som min mor och andra äldre kvinnor i släkten anammade, var att klimakteriet var en sjukdom. Kvinnor var ”östrogensvultna” och skulle botas. Tillförsel av östrogen påstods kunna föryngra kvinnor och göra det möjligt för dem att behålla sin attraktion längre, trots att de inte var fertila. Sådant som känslor, exempelvis kärlek, är ointressanta i den biologiska partnerekvationen. Allt ses som evolutionärt betingat och går inte att styra, enligt patriarkhypoteser.

Sjukdomsteorin klingade av när det visade sig att östrogen och ett annat behandlingshormon, progesteron, i själva verket hade starka kopplingar till bland annat bröstcancer och äggstockscancer. Min mor hade bådadera och dog till följd, länge sedan nu. Läkarna kopplade hennes cancer till östrogenbehandling och jag fick rådet att inte använda sådan, den kan samverka med genetisk sårbarhet för cancersjukdomar. Men självklart hjälper hormonbehandling många kvinnor i klimakteriet, dock är läkarna numera mer restriktiva, exempelvis med längden av behandlingen, skriver Saini.

Mormorshypotesen

Mormorshypotesen går i klinch med patriarkhypotesen och tillskriver äldre kvinnor en stor och specifik betydelse för evolutionen, framförallt som mor- och farföräldrar, ett slags ”allmammor”. Den genetiska kopplingen behövs dock för det evolutionära synsättet. Det menar en av forskarna som Saini intervjuat. Den utvidgade familjen anses bland annat ha inneburit att barns livslängd ökat i olika samhällen och det finns belägg för detta.

Hypotesen om allmammor lyfter visserligen fram kvinnor som viktiga i evolutionen men den kvarhåller en traditionell kvinnosyn. Kvinnors viktigaste plats anses finnas i privatsfären. Saini framhåller dock att hennes svärmor gjorde det möjligt för henne att skriva boken, vilket talar för att åtminstone fertila kvinnor kan verka i offentligheten, enligt hypotesen. Hon exemplifierar också att det finns forskning som visar att äldre kvinnor är rena kraftpaket – powerwomen. Och så har det varit länge, även om förlossningar kan orsaka att kvinnor dör tidigt, inte så vanligt i västvärlden längre.

Ännu ett motargument till mormorshypotesen är att alla mor- och farföräldrar varken kan eller har lust att ta hand om barnbarnen. Och alla kvinnor har inte biologiska barnbarn, eller några barnbarn alls för den delen.

Biologiskt faktum

Saini vrider och vänder på forskningen, och det är fascinerande att få veta varifrån idéerna om kvinnors underlägsenhet kommer – och varför de har fått så stor betydelse.

Till sist diskuterar Angela Saini sina resultat. Hon kommer fram till att vetenskapen, liksom resten av samhället, bär på tunga stereotypa föreställningar av kvinnor och män. Likheterna är fler än olikheterna.

Och hon nämner en bok, undanstoppad på Sainis lokalbibliotek, Myten om det svaga könet. Skriven av en man, Ashley Montagu, en antropolog som redan i början på 1950-talet granskade biologisk forskning som framställer kvinnor som underlägsna. Men han undersökte inte med den manliga blicken och kom i stället fram till: ”Kvinnans naturliga överlägsenhet är ett biologiskt faktum som av sociala skäl har förbisetts.”

Det var provokativt på den tiden och är det säkerligen för många i dag också. Därför vill jag särskilt rekommendera den här boken till sexister och kvinnohatare.