Jag får möjlighet att besöka GEST och se det brittiska gästspelet The believers are but brothers, en enmansföreställning skriven och framförd av skådespelaren Javaad Alipoor. Pjäsens namn har en högtidlig tyngd, liksom vacker. Jag läser att den är hämtad ur Koranen och den fortsätter på engelska ”so make peace between your brothers; and keep from disobedience to God in reverence for Him (…) so that you may be shown mercy …”.

Jag tolkar det som en uppmaning att se bortom våra olikheter, minnas de högre målen som är Gud och tron, kanske en uppmaning till kärlek. Uppsättningen som är The believers are but Brothers tycks ställa frågan: Kan den här lojaliteten göra våld? Kan citatet tolkas som en uppmaning att utesluta andra? Ligger tyngden på ”the believers” eller ”brothers”?

Pjäsen vill säga oss något om relationen mellan maskulinitet, internet och radikalisering. I chattforum, onlinespel, via Youtubeklipp och i What’s app-trådar kan de unga män som Alipoor berättar om mötas och bekräfta varandras frustationer och ilska. Under en dryg timme får vi bekanta oss med olika karaktärer – alla unga män – fiktiva men baserade på det researcharbete Alipoor gjort och de människor han kommit i kontakt med. De är amerikanska alt right-sympatisörer eller brittiska män som lockas att ansluta sig till terrorgruppen IS.

Hotad manlighet?

Alipoor verkar drivas av en vilja att förstå orsak-verkan; varför drivs just dessa män till att bygga sin identitet utifrån en fascistisk ideologi? The believers are but brothers lägger fram ett förslag: Världen som vi känner den är i omkullkastning. Eller som det står i pressmaterialet: ”We live in a time where old orders are collapsing: from the postcolonial nation States of the Middle East, to the EU and the American election.”

I detta myller – menar Alipoor – sitter en generation av unga tekniskt skillade män och känner sin manlighet hotas. Vilka ska de vara i allt detta nya… Jag tycker jag känner igen den här typen av ”maskulinitetskritiska” resonemang. Problemet är att jag tycker de är alldeles för snåla på reflektion och analys.

Vem säger att det ens är sant att de gamla ordningarna faller samman? Gamla ordningar är alltid i omförhandling – det har vi den ständigt pågående antikapitalistiska, antirastiska, feministiska kampen att tacka för. Självklart tar sig fascismen nya uttryck, den både resonerar och opererar hela tiden på nya sätt. Våldet är alltid genomtänkt. Men orsakerna är kanske äldre än vi kan se med våra ögon.

Innan vi går in i scenrummet blir vi ombedda att ladda ned What’s app och lämna våra mobilnummer till foajépersonalen. Föreställningen börjar med att Alipoor skriver ett meddelande till gruppen ”Believers”. Alla publikens telefoner plingar till och skärmarna lyser upp. På detta sätt varvar Alipoor de talade replikernas på scen med att skicka meddelanden, memes och länkar till våra telefoner.

Fakta och fiktion

Vi svarar både skriftligt och muntligt på frågor han ställer (What’s the weirdest thing you’ve seen on internet?), lämnar kommentarer på hans inlägg. Vi blir en del av berättelsen, det är effektfullt och ibland skrämmande. Alipoor gestaltar alla karaktärer i korta monologer och via filmer på de större och mindre skärmarna som scenen utgörs av. Detta bryts av att ljuset i rummet tänds och Alipoor själv träder fram och kommenterar vad vi just bevittnat, eller berättar om egna upplevelser. Han berättar om chattråden han alltid har uppe med sina vänsterkompisar och hur han tillrättavisat en manlig vän som uttryckt sig sexistiskt. Vi bjuds in att skratta åt dödshoten han fått från en IS-officer.

Frågan är om dessa tydliga gränser mellan karaktär och skådespelaren ger berättelserna fler dimensioner eller om jag bara uppfattar det som en slags osäkerhet. En rädsla för att berättelserna om ett fascistiskt uppvaknade kan landa fel i oss, eller en vilja hos Alipoor att verkligen understryka sin egen ideologiska hemvist. Vad hade hänt om vi fått lära känna bara karaktärerna eller bara Javaad Alipoor?