Går präriesorkars kärleksliv att översätta till människors samliv? Ja, menar beteendegenetiker från Sverige och USA vilkas forskning är specialiserad på präriesorkars förmåga till parbildning och monogami. Deras utgångspunkt vilar på ett grundantagande om heterosexuell parbildning och monogami som sällan synliggörs och ifrågasätts, särskilt inte av nyhetsmedierna som är förtjusta i forskning om könsskillnader.
Feministisk forskning och genusvetenskap å sin sida förhåller sig kritisk till en övertro på biologi som förklaringsmodell till mänskliga egenskaper och beteenden.

Feministiska vetenskapsteoretiker intresserar sig för processer som medverkar till att sociala och kulturella normer och sociala beteenden biologiseras och naturaliseras. En naturalisering sker när natur och djurs beteenden tolkas utifrån mänskliga stereotypa normer om exempelvis sexualitet, reproduktion och familjebildning.

Den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraway menar att teorier om kön och reproduktion i djursamhällen, såväl som i människosamhällen, har varit och är kraftfulla. Det skriver hon i antologin Feminism & Science. De har legitimerat nödvändigheten av aggression, konkurrens och hierarkier mellan kön.

Överlag ifrågasätter journalister sällan naturvetenskaplig forskning ur sociokulturella perspektiv. Kön, könsskillnader och sexualitet ur ett biologiskt perspektiv är ämnen som passar mediernas dramaturgi, där förenkling och kontrast är två element.
Kerstin Engström, medieforskare vid Umeå universitet visar i sin doktorsavhandling Genus och genrer – forskningsanknutna genusdiskurser i dagspress att den forskningsanknutna dagordningen i Dagens Nyheter och Aftonbladet präglades av ett samspel med dagordningen i biomedicinsk forskning.

Genom att könskategorierna kvinna och man upprepas kontinuerligt framstår de som homogena och stabila. Ofta görs jämförelser mellan könskategorierna. Det återskapar och förstärker en antagande om att kön är två konstanta enheter som i första hand styrs av biologiska faktorer, skriver Engström.

Teoretisk paradox

I naturvetenskaplig forskning ses biologiskt kön utifrån tvåkönsmodellen, lite hårdraget, som avgörande för hur människor väljer partner. Heterosexuell parbildning betraktas som en parningsstrategi och en evolutionär nödvändighet. I den könsmatrisen ryms exempelvis inte samkönad parbildning, icke-binaritet, trans, intersex, olika sexuella praktiker eller en syn på kön som skiftande över tid, beroende på livsvillkor.

Malin Ah-King är evolutionsbiolog och genusvetare på Stockholms universitet. Hon skriver i antologin Body Claims att det finns en paradox inom biologisk teori. Tvåkönsmodellen dominerar trots att naturen visar upp en enorm variation av kön. Teorin bygger också på en förgivettagen heteronormativ syn även om det visat sig att det finns olika sexualiteter i naturen. Feministiska biologer menar att detta är en mer eller mindre omedveten maskulin utgångspunkt – androcentrism – som framställs som objektiv och allmängiltig, skriver Ah-King.

Flerkönsmodell behövs

Biologen, zoologen och och genusvetaren Anne Fausto-Sterling har i sin forskning visat att två kön inte räcker som modell för beskriva och förstå alla biologiska könsvariationer hos människor. Hon pläderar för en flerkönsmodell i boken The Five Sexes: Gender Politics and the Construction of Sexuality. När hennes forskning om könsvariationer kom på 1990-talet provocerade den de som hävdade att det endast finns två naturliga kön. Fausto-Sterlings forskning uppdagade att medicinvetenskapen inte erkände fler kön än kvinna och man. Föräldrar till barn med en blandning av anatomiska könsbestämmande faktorer rekommenderades att barnen skulle behandlas, exempelvis kirurgiskt och hormonellt, i syfte att placera dem i ettdera könet. Samtidigt började en motståndsrörelse växa fram av personer med intersexvariationer som ansågs sig ha blivit tvångsbehandlade och inte kunde identifiera sig med den könskategori som valts för dem.

Fausto-Sterling framhåller också i Myths of Gender, Biological Theories About Women and Men att feministisk forskning och genusvetenskap inte förnekar det biologiska och kroppsliga. Biologiska och socialkonstruktivistiska synsätt placeras i positioner så att det konstrueras en konflikt, menar hon.

Genusvetenskap i medieskugga

Utifrån mediernas logik krävs att en sådan konflikt hålls vid liv. Men medan nyheter om biologi och kön får stort utrymme hamnar genusvetenskap i medieskugga. Den förlöjligas och ifrågasätts ibland också som vetenskap och avfärdas som ideologi eller politik.

När nyhetsmedier använder sig av biovetenskapliga källor naglas det traditionella synsättet fast i ett mer allmänt och offentligt sammanhang än det vetenskapliga. Det androcentriska biologistiska perspektivet tas till intäkt för en vetenskaplig sanning och oproblematiska fakta. De refereras på ett mer okritiskt sätt än andra nyheter, menar Kerstin Engström.

Genusteoretikern Judith Butler står för ett annat ett synsätt. Butler menar att kön snarare görs än är. Sociokulturella villkor och normer, exempelvis politik, ekonomi och samhällskultur, påverkar hur människor gör kön. Biologi spelar en mindre roll i den processen.

I ljuset av det perspektivet framstår den biologistiska könssynen som stereotyp. Samspelet mellan biovetenskapen och medierna tenderar att befästa stereotypa könsuppfattningar som bottnar i en oreflekterad androcentrisk världsbild.

Vetenskapen och medierna producerar tillsammans en berättelse, ett narrativ om kön. Jag kallar det Mars/Venus-narrativet, efter John Grays storsäljare Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Boken går ut på att kvinnor och män lever på olika planeter och är till den grad så olika att de knappt kan förstå varandra. Den är gammal, från 1994, men parallellt med genussynsättet lever särartsperspektivet kvar: ”Det vet man väl hur pojkar är …” är en typ av yttrande som kan illustrera det. Boken är populärvetenskaplig och gör gällande att könsskillnader är inneboende hos människan, snarare än att det är strukturella samhällsvillkor som orsakar könsskillnader.

Forskaren och journalisten inte neutrala

Donna Haraway kritiserar föreställningen om att forskaren är en neutral observatör. Hon myntade begreppet situerad kunskap för att beskriva att en forskare aldrig kan ställa sig helt utanför sin forskning. Kortfattat menar Haraway att objektivitet är en illusion, forskarens position påverkar den egna forskningen och den vetenskap som produceras.

Liksom vetenskapen gör journalistiken anspråk på ett objektivitetsideal. Haraways resonemang går därför att överföra till min egen position som journalist. Jag kan inte ställa mig utanför den här texten och påstå att den är objektiv och neutral. Jag gör ett urval av ämnen, källor, teorier, citat med mera i skrivprocessen. Det betyder dock inte att jag är totalt subjektiv och att texten endast är ett tyckande. Ambitionen är att den ska vara saklig och korrekt utifrån de perspektiv jag valt när jag problematiserar biovetenskaplig forskning om kön.

Sorkforskningen tydligt exempel

Nu kanske läsaren undrar vart präriesorkarna i början av texten tog vägen. Sorkforskningen är ett tydligt exempel på hur biovetenskap framställer kön, sexualitet och samliv, hur forskningen appliceras på människor och hur medierna samspelar med forskningen och vetenskapen.

Generellt anses genteknisk och biomedicinsk forskning ha hög status och får finansiering därefter, både i USA och Sverige. Det knyts stora förhoppningar till att genteknik bland annat ska upptäcka och förhindra svåra sjukdomar, tillstånd och funktionsnedsättningar samt bidra till utveckling av läkemedel.

I den svenska regeringens förslag till forskningspolitik 2017-2018 framgår att genus och jämställdhet ska finnas i forskningens innehåll. Förslaget är i linje med EU:s ramprogram för forskning och innovation där köns- och genusperspektiv är integrerat. Det ställer nya krav på all forskning, inte minst naturvetenskaplig. Att utgå enbart från en biologistisk syn på kön kommer inte att vara tillräckligt.

Gener och monogami

Forskning på präriesorkars förmåga till monogami är den centrala utgångspunkten i en svensk studie om en genvariant, kopplat till ett hormon hos män som på ett liknande sätt styr deras förmåga till att upprätthålla parförhållanden.

Studien är gjord vid Karolinska institutet, KI, i Stockholm. 2008 publicerades resultaten i en vetenskaplig artikel i en den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS.
Det blev en sensationell nyhet som medier runt om i världen nappade på. ”Otrohetsgenen” eller ”skilsmässogenen” hos män var funnen.

En nyhet från 2008 kan tyckas vara ett gammalt exempel men det leder fram till sommaren 2017. Det är alltså ett långt och långsamt forskningsförlopp där präriesorkars beteenden appliceras på människa. Denna forskning presenteras också regelbundet i nyheter på temat kärlekens kemi, eller klister.

Förlagan till studien på män finns på Emory University i Atlanta, USA och leds av Larry Young. På The Young Lab kombineras flera biovetenskapliga discipliner, bland andra genetik och neuropsykiatri. Där har ett samband mellan monogami och en genvariant samt ett hormon hos präriesorkar utforskats.

Endast tre till fem procent av alla däggdjursarter anses kunna leva monogamt, till dem hör bland andra präriesorken och människan. Varken alla präriesorkar eller människor lever dock monogamt. Kopplingen mellan människa och sork är att de har en liknande genetisk uppsättning och konstruktion och därför anses det att översättning av forskning på sork kan göras till människa.

Förenklat kan modellen som länkar parbeteende till genetik beskrivas som att en sektion DNA-segment kontrollerar produktionen av hormonmottagare i hjärnan. Beroende på hur stort antal av dessa segment en individ har och hur mycket av hormonet vasopressin som tas upp bildas en neurokemisk process som har betydelse för parbildning hos hanar av präriesorken, enligt den amerikanska forskningen.

Promiskuitet och sjukdom

De sorkar som har kombinationen av en dubbel uppsättning av genvarianten och mottagning av vasopressin kallas i forskningen för promiskuösa. Sorkar som saknar genuppsättningen och hormonmottagningen ses som monogama. Forskning har också gjorts på åkersorkar där ett resultat var att de mer generellt betraktas som promiskuösa och därmed ointressanta – ur forskarnas synpunkt – för jämförelser med människan.

Värt att notera är att ordet promiskuös är negativt laddat. Några synonymer är lösaktig och omoralisk. Ordet används numera sällan i folkmun men är relativt vanligt i exempelvis psykiatri – och i beteendegenetik. I psykiatriska sammanhang är promiskuitet ett diagnoskriterium vid sjukdomar och tillstånd, till exempel bipolär sjukdom och emotionell instabil personlighetsstörning (tidigare borderline personlighetsstörning). Termen tar inte hänsyn till samhällsförändringar som kvinnors sexuella frigörelse eller äktenskap för samkönade par och hur det har påverkat synen på kön, sexualitet och monogami. Snarare för den tanken till patologi.

Och vad är egentligen känt om hur vanligt monogami är? Enligt en onlinepanel, YouGov, är 25 procent av befolkningen i Sverige otrogen någon gång. De i panelen som svarat angav att attraktion till en annan var det vanligaste skälet till att bryta monogamilöftet. Därutöver ges en massa olika skäl till otrohet: det saknas något i förhållandet, sexet är dåligt, med mera. Negativa känslor och attityder omger otrohet vilket talar för att monogami är en stark norm. Att bryta mot den är skambelagt.

Forskningen på präriesorkar handlar också om en koppling mellan genvarianten/hormonet och mental och psykiatrisk hälsa, bland annat autismspektrumtillstånd och schizofreni. Enligt den amerikanska forskningsledaren Larry Young är detta det egentliga huvudspåret, enligt en artikel i en universitetets tidskrifter, Emory health, år 2010.

Men redan på 1990-talet orsakade Youngs forskning en mediestorm med monogami som nyckelord. Hanars genvarianter plus vasopressin och honors hormon oxytocin – ibland kallat kärlekshormon – medförde att präriesorkarna kunde ha livslånga parrelationer. I artikeln från 2010 hänvisar Young till den svenska studien som en bekräftelse på att det troligen fungerar så också vid heterosexuell tvåsamhet och monogami hos människan. På så vis korsrefererar och bekräftar den amerikanska och svenska studien – vars förlaga var sorkforskning – varandra.

Begränsat urval av försökspersoner

Den svenska studien från 2008 är i den gentekniska delen i stort sett en blåkopia av forskningen på präriesorkar. Urvalet av försökspersoner gjordes ur TOSS, Twin and Offspring Study in Sweden, Svenska tvillingregistret, som förvaltas av KI. TOSS upprättades på 1960-talet för att studera hur rökning påverkar hälsan. Registret innehåller information om 85 000 enäggs- och tvåäggstvillingar. Det beskrivs som världens största i sitt slag på hemsidan. 552 manliga tvillingpar och deras sambos/makor valdes ut för studien. De beskrivs som medelklass och ”i likhet med majoriteten av Sveriges befolkning vita”. De skulle också ha levt i en kärnfamilj i minst fem år och vara i åldrarna 37 till 64 år samt ha ett tonårigt barn.

Ur ett sociokulturellt perspektiv är det ett specifikt urval av en grupp som kan ha ett särskilt synsätt på parbildning och äktenskap som inte nödvändigtvis är representativt för alla människor i Sverige eller i övriga världen.

Ett DNA-prov togs från männen. De och deras partners fick också fylla i självskattningsskalor som handlade om stress och socialt samspel. En av skalorna som är vanlig för att se samband mellan stress och hälsa – Social Readjustment Rating Scale, SRRS – fäster stor vikt vid just äktenskapet som samlevnadsform. Det blir lite märkligt eftersom sambos har ungefär samma status som äktenskap i Sverige men inte i USA där skalan konstruerats. Männen i KI-studien visade sig också ofta vara sambos men i studien antyds det att de har svårt att binda sig, alternativt att de lever promiskuöst. Det visar att det finns en sociokulturell skillnad i samlevnadsform, vilket också en svensk-amerikansk jämförelse mellan män i Sverige och USA, The Social Readjustment Rating Scale, A Comparative Study of Swedes and Americans pekar på.

Skalan har också ifrågasatts på fler sätt, exempelvis vad gäller att upplevelsen av stress ser annorlunda ut på olika håll i världen. Även jag ifrågasätter skalan. Synen på parbildning och äktenskap skiljer sig åt i olika sociokulturella miljöer och världsdelar. Det är till exempel inte alltid den romantiska kärleken som är avgörande för att äktenskap ingås, vilket troligen påverkar enskilda människors syn på äktenskapet som institution.

Forskningsledaren på KI heter Hasse Walum. Han och hans medforskare hade själva konstruerat en av självskattningsskalorna, Partner Bonding Scale. Den innehåller frågor som ”Har du någonsin ångrat att du gifte dig/flyttade ihop?” och ”Kysser du din partner?”

I ett europeiskt onlinemagasin, Lab Times, som publicerar forskningsnyheter, kritiserades skalan och dess frågor. Bland annat tvivlade skribenten Jeremy Garwood på om de verkligen kan ringa in relationsproblem i förhållanden som varat i minst fem år, ett av kriterierna för försökspersonerna. Hur människor samlever i tvåsamhet kan skifta i olika faser och förhållanden kan också vara mer eller mindre slentrianmässiga efter en viss tid. Ett påstående i skalan var ”Jag tycker det är ganska lätt att få nära kontakt med andra människor”. Garwood undrade vad en sådan fråga säger om om närhet i parförhållanden eller benägenhet för otrohet. I psychologytoday.com 3 januari 2010 diskuterar läkaren Shira Vollmer sorkforskningen och parforskningen från KI som exempel på hur ”family values” och genetisk forskning alltmer sammanflätas.

Män synonym med människa

I PNAS publiceras resultaten från KI-studien under rubriken ”Genetic variation in the vasopressin receptor 1a gene (AVPR1A) associates with pair-bonding behavior in humans” (Ung. Genetiska variationer i vasopressinmottagaren 1 a-genen kopplat till parbildningsbeteenden hos människan, min övers.)

Ur ett genusperspektiv uppstår där ett problem. Ordet ”humans” antyder att studien handlar om människor, eller människan, generellt. Studien på KI handlar dock framförallt om män. Kvinnor medverkar i rollen som sambo eller hustru, alltså en underordnad position. Historiskt har forskningsresultat om män fått tjäna som normativa och universella för människan och gör det i fortfarande i viss mån. Mannen har gjorts synonym med människa. I medicinsk forskning har generalisering av forskning på män fått allvarliga konsekvenser för kvinnor, exempelvis när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar.

Intresset för mäns parbildning, monogami och otrohet skulle kunna vara att män traditionellt betraktas som aktörer, också i det intima livet. Inte sällan förklaras reproduktionens olika steg och faser utifrån könsstereotypa uppfattningar, skriver feministen och antropologen Emily Martin i Feminism & Science.

Utifrån Martins argumentation framstår det män gör helt enkelt som mer intressant, eftersom kvinnor enligt stereotypen inte gör särskilt mycket, utan är passiva. Hon menar att de stereotypa föreställningarna blir till grundantaganden i både utförandet av och berättelsen om naturvetenskapliga forskningsresultat. Martins paradexempel är berättelsen om de aktiva spermierna och det passiva ägget, som hon beskriver som en vetenskaplig saga. ”Sagan” har reviderats av feministisk biologisk forskning men de stereotypa föreställningarna om kvinnors och mäns skilda beteenden är trots det relativt stabila i den vetenskapliga världen och berättas också så i nyhetsmedier för en vidare publik.

Normer kontra evolutionärt mål

Monogami och parbildning är komplexa kulturella, sociala och sexuella processer och beteenden. Monogami kan var såväl social som sexuell. Den kan vara livslång eller seriell – då en person har flera monogama relationer under livsförloppet. Med ett feministiskt perspektiv ses monogami som en kraftfull social norm. En dominerande norm om tvåsam monogami, särskilt heterosexuell, sanktioneras på alla samhällsnivåer och av traditionella maktinstitutioner som kyrkan, politiken och vetenskapen.

Det kan ställas mot en betoning på parningsstrategi utifrån ett biologiskt perspektiv. Parbildning lyfts fram, både i sorkforskningen och i studien av män i Sverige, som en högt utvecklad form av social organisering.

Angela Willey är en feministisk vetenskapsteoretiker som studerar forskning om sociala beteenden som naturaliseras, eller biologiseras. I sitt avhandlingsarbete From Pair Bonding to Polyamori, a Feminist Critique of Naturalization Discourses of Monogami and Non-Monogamy följde hon sorkforskningen under en period. Hon menar att det i studier om parningsstrategier finns ett antagande om att det hos varje individ finns ett evolutionärt mål att föra sitt genetiska arv vidare. Willey konstaterar att sorkforskningen inte syftar till att upptäcka ”monogamigenen”, eller till att bevisa att den finns – utan att heterosexuell tvåsamhet och monogami är själva utgångspunkten för forskningen. De betraktas som så normala och självklara levnadsformer att de inte behöver bevisas, diskuteras eller problematiseras. Frånvaron av problematisering av monogami synliggör att det är normen, menar Willey. Eftersom studien och resultaten av mansforskningen på KI är sägs vara analoga med präriesorkforskningen går det att sluta sig till att utgångspunkten är densamma i båda forskningsprojekten.

Språkliga glidningar förvirrar

Finansiärer till KI-studien var bland andra USA:s nationella institut för mental hälsa och Hjärnfornden. De var knappast intresserade av monogamispåret.

För mig var det inte solklart hur monogami hänger ihop med autism och schizofreni. Men teorin, eller tanken, bakom är att både hanar av präriesorkar och män som har relationsproblem kan ha asociala drag i bemärkelsen att de har svårt med socialt samspel. I Sveriges Radios program Institutet i P3, år 2011 säger Hasse Walum i ett extramaterial på webben:

”Idén om autism kommer lite grann från att de icke-monogama sorkarna är lite asociala.”

I diagnoser inom autismspektrumet talas det om en symtomtriad; förmåga till social interaktion, ömsesidig kommunikation och föreställningsförmåga, vilket påverkar fantasi, lek, beteenden och intressen. Genom den kopplingen blir det mer begripligt att instanser som ägnar sig åt mental hälsa och neuropsykiatri är intresserade av att finansiera forskning som också handlar om parbildning och monogami.

Angela Willey fann språkliga glidningar mellan termerna monogami, parbildning, kärlek, romantik och social interaktion hos Young och hans forskarteam på The Young Lab i intervjuer med dem och i artiklar skrivna av dem. Det skapar en begreppsförvirring och oklarhet om vilka beteenden som egentligen de facto kan tillskrivas präriesorken, och vilka som är forskarnas tolkningar av dessa beteenden, menar Willey. Går det exempelvis att ta reda på om en präriesork har schizofreni – en form av psykossjukdom där en person upplever verkligheten på ett annat sätt än andra?

En språklig glidning finns också i termen asocial. I studien från KI används begreppet socialt underskott men som synes använder forskningsledaren Walum också ordet asocial och det är vanligt i sorkforskningen. Asocial används ibland på ett liknande sätt som anti-social. Den termen leder tanken till anti-social personlighetsstörning.
Att Walum intervjuades 2011 visar att nyheten om hans forskning fortfarande hölls vid liv.

Nyhetsförloppet 2008 – 2017

När studiens resultat först presenterades 2-5 september 2008 i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS publicerades nyheter om dem i snabb följd på flera håll i världen. Nyheten hade ett rejält ”spin” – ett engelskt ord som betyder att nyheter, information och kommunikation är manipulerade och vinklade på ett sätt som är avsett att påverka allmänheten. ”Spinnet” kommer ofta ur den kommunikation som lämnas av ett företag, en organisation eller institution.

Redan första september blev det en nyhet i bland annat Dagens Nyheter, och Svenska Dagbladet, Rubrikerna var ”Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad” (DN) och ”Gen styr relationsproblem” (SvD).

Ingressen i DN löd: ”Otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener. I en ny studie visar svenska forskare att män med en viss gentyp har sämre förutsättningar att lyckas i sina parrelationer.”

2 september 2008: Ett pressmeddelande med rubriken ”Koppling mellan genvariant och relationsproblem” publicerades på KI:s hemsida och skickades till TT Nyhetsbyrån (där medier kan prenumerera på nyheter).

TT inleder sin text med: ”Alla vet att vissa män ofta får problem i sin parrelationer”. Vet ”alla” verkligen det? Och betyder det då att det är en sanning?

Pressmeddelandet hade troligen skickats till de stora nyhetsmedierna tidigare, varför DN och SvD hade nyheten redan innan forskningsresultaten publicerades.

The Washington Post, publicerade två artiklar samma dag av olika artikelförfattare: Rubrikerna var ”Bonding Gene Could Help Men Stay Married” och ”Study Links Gene Variant in Men to Marital Discord”.

National Public Radio, som sänder i flertalet amerikanska delstater och i några territorier i Kanada hade rubriken ”Marriage Woes? Husband’s Genes May Be At Fault” på sin hemsida. De amerikanska vinklingarna var i stort sett desamma som de svenska.

4 september 2008: Independent Media i Sydafrika, en plattform för en rad olika mediekanaler, publicerade nyheten med rubriker som ”Marriage Problems? Blame your husband” och ”Don`t be mad at your man for cheating – it’s in his genes!” Samma vinkling igen.

Samtliga artiklar var vinklade på mäns förmåga till parrelationer. Flertalet av dem var bekräftande och positivt skrivna. I de svenska tidningarna ställdes inga kritiska frågor. De amerikanska medierna var mer nyanserade och använde fler källor som yttrade att resultaten var intressanta. Washington Post var mest kritisk och refererade till ytterligare en forskare, neurologen John Lucas. Han påpekade att det måste tas hänsyn till miljö och personlighet när genetik diskuteras.

I de artiklar som var positivt skrivna ställdes exempelvis frågan: Ska kvinnor begära gentest från eventuella sambos eller makar? Visserligen skämtsamt men också lite töntigt i en nyhet om vetenskap kan jag tycka.

Det var i Sydafrika jag uppmärksammades på nyheten och att den kom från Sverige. I övrigt såg jag den som en av många särartsbiologiska nyheter, ett spår som ligger som ett ständigt nyhetsbrus till skillnad från nyheter om genus och feminism.

Jag tänkte att ja, ja nu är biologismen i gång igen. Även om flödet av särartsnyheter är relativt stabilt kommer de då och då i större vågor.

Lite tidigare under året hade skådespelaren/terapeuten Jessica Zandén och författaren Cecilia Gyllenhammar skrivit på det nu nedlagda nätforumet Newsmill: ”Så länge vi inte tillåter män och kvinnor att vara biologiska varelser är äktenskapen dödsdömda. Det vore bättre att männen blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället.”

I Sydafrika och Swaziland som jag också besökte ser äktenskap inte alltid likadana ut som i väst. Månggifte är tillåtet i Sydafrika och exempelvis president Jacob Zuma hade vid tillfället fyra hustrur och kungen av Swaziland hade 13. Inte heller i västvärlden har det historiskt sett ut som det gör idag då romantisk kärlek, tvåsamhet, främst heterosexuell, och monogami är samhällsideal.

Nyheten framstår som om forskningsresultaten är universella, det vill säga allmängiltiga överallt. Genom nyhetsflödet sattes bilden, slog igenom. Det kan innebära att efterkommande granskningar, analyser och uppföljningar inte får samma genomslag. Nyanseringen försvinner.

16 september 2008: Då hade jag kommit hem från Sydafrika och skrev en krönika i Piteå-Tidningen med rubriken ”Män har äntligen blivit könsvarelser”.

I efterhand tycker jag att rubriken låter ganska positiv men därefter problematiserar jag särartsbiologi. Jag ringde också forskningsledaren Walum och frågade om upptäckten enbart gällde heterosexuella parrelationer. Kunde det också handla om män i samkönade relationer? Eller om mäns förhållande till sina barn? Vänner? Fanns det även hos kvinnor en sådan genvariant? Det kunde han inte svara på eftersom forskningen enbart handlade om män i heterosexuella parrelationer. Jag frågade också om upptäckten var så sensationell som nyhetsmedierna gjorde gällande. Walum svarade att genvarianten hade en marginell effekt på mäns parbeteende.

Begränsad studie. Marginell effekt. Världsnyhet. Genom massexponering förvandlas blygsamma resultat till grundläggande skillnader. Det vetenskapliga och mediala narrativet går hand i hand.

Nu ett hopp till 2012.

22 juni dök präriesorkarna åter upp i en nyhet från Karolinska institutet. Walum hade då gjort sin avhandling som handlade om kvinnor och hormon. Jag har inte nagelfarit avhandlingen utan läste en artikel på Sveriges radios hemsida. Den låg under Vetenskapsradion i P1, ett program som anses ha hög trovärdighet. Återigen kunde sorkforskning översättas till människa, enligt artikeln. Förhöjda halter av hormonet oxytocin påstods starkt påverka kvinnors intresse för män, särskilt singelkvinnor. Ingen kritisk fråga ställdes.

Även denna nyhet kan ifrågasättas. Varför hade enbart heterosexuella kvinnor testats? Ur vilken befolkningskategori kom dessa kvinnor? Fanns det andra faktorer som kan påverka attraktion och begär?

Ett citat ur artikeln: ”Sådan här grundforskning kring kärlekens kemi kanske – på sikt – kan leda till preparat för att dämpa svår svartsjuka eller ångesten över att ha förlorat en partner. Men Hasse Walum tror inte på framtidsscenariot ’kärleksspray med oxytocin för alla som vill ha …’”.

Uppenbarligen har han fått frågan om det kommer att finnas en kärleksspray, likvärdig frågan om gentest för män. I övrigt presenterades nyheten okritiskt, som om den var en objektiv sanning.

2 juli: Hasse Walum besöker Emory University där sorkforskningen äger rum för att berätta om hur gener och hormoner samvarierar när det gäller parbildning. Inför besöket hade en bloggare, David Nicholson, med inriktning på etik inom neuroforskning läst på ordentligt.
Han konstaterade inledningsvis att Walum definitivt inte hade hittat genen som gör män otrogna. Så varför blev detta en världsnyhet?

Nicholson diskuterade det ibland ansträngda förhållandet mellan vetenskap och medier, att det finns en tendens att göra sensation av viss forskning. Walums forskning var ett exempel på det, menade han.

Men hade Hasse Walum själv medverkat till sensationalisering?

Nicholson gick på Walums föreläsning. Han noterade att Walum då sa att hans resultat om genuppsättningen inte är analogt med den hos präriesorkar, vilket hade skrivits i den vetenskapliga artikeln 2008.

Walum medgav också att ”… vi tänkte mer på vår story än på våra resultat. På sätt och vis publicerade vi den story alla ville höra.”

Den story ”alla” ville höra visade sig vara Mars/Venus-storyn.

Avslutningsvis diskuterar Nicholson att en bör ha de ekonomiska realiteterna i bakhuvudet när forskning filtreras genom medierna. När forskare skriver sina ansökningar för forskningsmedel och sina forskningsrapporter säljer de samtidigt in en berättelse, i det här fallet Mars/Venus-berättelsen. Publicera eller försvinna, är axiomet. Trots allt, skriver Nicholson, någon måste sälja in forskningen för att mer forskning ska kunna bli gjord.

Och nu är jag framme vid 1 juni 2017. Återigen rapporterar Vetenskapsradion om att ”Monogami sitter i hjärnan”. Nu har Hasse Walum lämnat KI för Emory University där sorkforskningen har sitt centrum. Han spekulerar i att präriesorkarnas förmåga till heterosexuell monogami troligtvis kan översättas till människan. Dessutom: ”Detta kan hjälpa oss förstå dels hur kärlek fungerar i hjärnan. Men också hur saker och ting kan fungera på hjärnnivå hos människor som har problem med sociala interaktioner. Hos dem som lider av autism eller schizofreni till exempel, säger Hasse Walum.”

Min avsikt är inte att såga den här forskningen eller forskarna. De kan ha rätt utifrån sina grundantaganden som i mitt tycke är begränsade. Berättelsen om monogami kanske kan fungera som draghjälp för att forska fram lindring av olika sjukdomar och tillstånd.

Forskningsprocesser är långa. Regelbundet lyfts resultat – speciellt medicinska och naturvetenskapliga – fram som vore de obestridliga sanningar. Till mediernas makt hör dagordningsmakten men också en legitimerande makt som förstärker rådande politiska och ideologiska system, samtidigt som den verkar normerande när det gäller livsstil, människosyn, åsiktsbildning och omvärldsbilder.

Journalisters roll i sammanhanget kan diskuteras. De väljer ut och rapporterar om forskning som återskapar ett könsnarrativ under sken av att det är objektiva fakta som presenteras.

Mot bakgrund av narrativet orsakar exempelvis förslaget om ett tredje juridiskt kön närmast panik. Ungefär som pronomenet hen gjorde för några år sedan. Det hoppfulla är att paniken troligen lägger sig och ett parallellt narrativ uppstår. Även i P1 används hen nuförtiden. Inte alltid men tillräckligt ofta för att den tidigare världsbilden så sakteliga ska rubbas lite.