Vi lever i en paradoxal tid. Progressiva feministiska krav växer i styrka samtidigt som reaktionära rörelser också har framgång. Valen är lika tudelade, allt går snabbt. Ena valet vinner socialkonservativa eller nationalistiska partier (ofta med negativa konsekvenser för kvinnors rättigheter och för jämställdheten) men nästa val kan likaväl vara ett feministiskt val.

Ett skäl till den politiska rotlösheten är förmodligen den fundamentala bristen på tydlig höger-vänsterdebatt som ju skulle kunna synliggöra de maktstrukturer som påverkar våra liv. Ett annat skäl är troligen missförståndet att ojämlikhet kan motverkas och kapital kan regleras på samma sätt som det gjordes när Per-Albin Hanssons folkhemstal skrevs. Kapitalet är i dag globalt och den som vill skapa en jämlikhetspolitik måste verka över nationsgränserna. Allt annat blir fernissa på ett felkonstruerat bygge.

Kvinnorna blir de stora förlorarna när ojämlikheten breder ut sig. Lägre löner, svagare ställning på arbetsmarknaden, mer obetalt arbete i hemmet. Allt detta känner vi till, men jämställdhetsorättvisorna som rör ekonomi och arbetsmarknad är väldigt osynliga på den politiska dagordningen just nu.

Avsaknaden av höger-vänsterdebatt tillsammans med missförståndet att globaliseringen kan regleras nationellt straffar kvinnor mest. När de nationalistiska, socialkonservativa eller rasistiska partierna vinner gehör så blir vi kvinnor förlorare.

Vår tid är rörlig, flyktig. Antingen flyttar du, grannen, kollegan, eller så flyttar någon i din riktning. Är det inte en människa så är det jobbet, företaget eller den offentliga servicen som flyttar, byter riktning. I de sociala medierna rör sig alla hela tiden. Det skapar stress och oro hos många. Både de som far och de som blir kvar. Samtidigt vill vi alla höra hemma. Vi vill känna samhörighet i vår tid. Förstå den, vara lugn, skapa ordning.

Den politiska uppgiften nu är att skapa det nya hemmet, med lugnet, förutsägbarheten, möjligheten till påverkan i denna, vår rörliga tid. Hemkänsla, inte bara för fåtalet och med insikten om att dörrar kommer öppnas och stängas ofta.

Jag är övertygad om att den enda vägen att skapa ett sådant hem är om vi inom Europa och EU också prioriterar jämlikhet framför avregleringar. EU måste fokusera på att leverera resultat vad gäller de sociala rättigheterna och att de blir verklighet för alla unionens kvinnor och män.