”Nu hörs från olika håll att nazistisk organisering bör förbjudas. Jag vill istället att polisen ska upprätthålla den lagstiftning vi har vad gäller hets mot folkgrupp och terrorbrott innan vi stiftar nya lagar”, skriver Rossana Dinamarca (V), som detta valår lämnade politikerveckan i Almedalen i förtid på grund av den otrygghet som undfallenheten för rasism har lett fram till.
Jag har hela mitt liv kämpat för att räknas som en av alla andra i det här landet. För att räknas som svensk. Jag förstod dock ganska tidigt att det krävdes lite mer av mig än mina ljusa klasskamrater. Det började med mammas förmanande ord när vi var ute på stan eller bussen. Vi skulle vara skötsamma för att folk inte skulle kunna tycka illa om ”såna som oss”.
Och jag minns när jag fick bekräftelsen. Det var på en rast i högstadiet. Vi satt vid en av bänkarna vid skåpen. Ett par tjejer som var nya på skolan passerade. De var från Rumänien. Några av mina klasskompisar säger ”svartskallar” när de går förbi. Sedan tittar de på mig: ”Du fattar la’ att vi inte menar dig? Du är ju som oss.”
Jag blev stolt då. Jag var svensk, inte svartskalle.
Det var då och jag var fjorton.
Efter att ha suttit i Sveriges högsta beslutande organ i 16 år borde jag kanske känna att jag är svensk, men ständigt påminns jag om att såna som mig inte är fullt ut accepterade. De senaste åtta åren har Sverigedemokraterna suttit där och gått i samma korridorer och påmint om att mitt värde är lägre än andras, att jag inte ska ha samma rättigheter – enbart på grund av mitt ursprung.
Nu är de så normaliserade att sossar och moderater inte har några problem med att föra samma politik – med den skillnaden att de mellan förslag om militär till förorten lägger till att det är viktigt med allas lika värde.
Den normaliseringen har lett till att SD framstår som vilket helylleparti när nazistiska terrorister tillåts marschera på våra gator. Men det började med accepterandet av SD:s problemformuleringar och världsbild.
Jag var i Visby under Almedalen när jag ensam stötte ihop med en grupp på ett tiotal nazister. Jag försökte ge sken av att vara oberörd när jag samtidigt kramade personlarmet. En av dem ropar efter mig när vi gått förbi varandra. Jag fortsätter utan att vända mig om. De ropar igen och jag kastar förstrött en blick över axeln.
Hej, hej säger några och vinkar. Inte vänligt, utan mer som ett ”vi vet vem du är, vi ser dig och här är vi”.
Det var på onsdagskvällen. Det följande dygnet var jag konstant rädd och på min vakt. De vandrade runt i klungor över hela stan. Endast med ett syfte: att skrämmas. Ingjuta fruktan.
Polis och säkerhetspolis menade att de hade koll och att nazisterna hade intresse av ”att hålla sig på rätt sida av lagen”. Även när folk blev misshandlade och hotade hävdade polisen detta. Jag lämnade ön tre dagar tidigare än planerat. Den trygghet jag känt de 14 gånger jag varit där under Almedalen tidigare fanns inte längre.
Nu hörs från olika håll att nazistisk organisering bör förbjudas. Jag vill istället att polisen ska upprätthålla den lagstiftning vi har vad gäller hets mot folkgrupp och terrorbrott innan vi stiftar nya lagar. Jag tror nämligen inte att problemet är lagstiftningen. Problemet är den naiva inställningen från politiken och rättsväsendet.
Varför greps inte varenda en som gick i de vita pikétröjor med den nazistiska symbolen, tyrrunan? Deras enda syfte i Almedalen var dessutom att ingjuta fruktan och förhindra oss andra att utöva våra demokratiska rättigheter. Och de gjorde det dessutom med polisbeskydd. För jag kände ärligt talat inte att polisen var där för att skydda mig.
Jag åkte hem och kände att jag kunde andas lite, men jag har tänkt mycket på senare tid hur nära till hands det rasistiska hatet ligger för en del. Gränsen för vad som är socialt accepterat har förflyttats.
Jag tänker på vidrigheterna som uttalades mot Jimmy Durmaz under VM och hans uttalande inför det samlade pressuppbådet när han bedyrar att han är svensk och stolt över att bära Sveriges tröja och den svenska flaggan. Det påminde mig om när Jason ”Timbuktu” Diakité stod i Sveriges riksdag med sitt svenska pass och förklarade sin kärlek till Sverige.
Jag grät när jag hörde Durmaz. Visst var det fint att han stod där med hela laget bakom sig och som sa fuck rasism. Men jag grät för att vi, icke-vita, måste bevisa oss svenska genom att uttala vår stolthet för nationen för att (kanske) bli accepterade.
Måste jag verkligen bevisa att detta är mitt hem genom att svära trohetsed till den svenska flaggan och Sverige och bevisa min svenskhet genom att redovisa varje rot jag har satt här? Räcker de inte bara med att jag bor här?
