Under Vladimir Putins långa tid vid makten har Ryssland gått från att så små frön av demokrati till att vara en auktoritär regim med inslag av brun fascism snarare än röd kommunism, något som Masha Gessen beskriver i sin bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst. Efter presidentvalet för några veckor sedan är det också definitivt att Ryssland under de kommande sex åren kommer att styras av Vladimir Putin.

Ibland talar vi om länders lackmustester till exempel hur länder behandlar minoriteter och kvinnor. Sedan Vladimir Putin tog över makten på nyårsafton år 2000 har situationen för minoriteter, inte minst sexuella minoriteter och kvinnors rättigheter varit på reträtt i Ryssland. Det finns åtminstone tre anledningar till detta.

För det första, Putins alliansbyggande med den rysk-ortodoxa kyrkan. Det har resulterat i en starkare kyrka som förespråkar traditionella könsroller, ser mannen som överhuvud i familjen och framför allt har bidragit starkt i häxjakten mot sexuella minoriteter. För två år sedan reviderades lagstiftningen så att våld i nära relationer ger mildare straff och bilden stärks av att det är något som ska hanteras inom familjen – det är inget som samhället ska lägga sig i. 2013 kom lagstiftningen som i princip gör det illegalt att visa att du är något annat än heterosexuell på allmän plats.

För det andra, i det Ryssland som Putin har skapat är synen på ledaren som stark och handlingskraftig central, det vill säga per definition också manlig. I Ryssland har det senaste decenniet odlats en manschauvinism där kriget i Georgien, annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och slutligen interventionen i Syrienkriget utgör grundläggande beståndsdelar.

Slutligen, Putins egen återkommande önskan om att vrida klockan tillbaka till en tid när Ryssland var mäktigt och samhället präglades av traditionella socialkonservativa värderingar.

Vad kan vi då vänta vad gäller jämställdheten och respekten för sexuella minoriteter av ytterligare sex år med Putin-regimen? Det finns sorgligt nog få ljuspunkter, däremot finns det ett antal orosmoln:

• Det är inte osannolikt att den ryska regimen under kommande år med stöd från den ortodoxa kyrkan kommer att försöka driva igenom ett abortförbud. Det skulle ligga helt i linje med retoriken.

• Det finns stora risker att Ryssland går från dagens semi-förbud vad gäller homosexualitet till allomfattande förbud. Det skulle placera Ryssland bland de mest repressiva staterna i världen vad gäller synen på homosexualitet.

• Det finns en stor fara i att Putin fortsätter att kringskära det civila samhället som redan är kraftigt underminerat under anklagelser för att vara utländska agenter. Både kvinnors organisering och organiseringen av sexuella minoriteter utgör en grundbult i motståndet.

Det pågår en nedmontering av grundläggande mänskliga rättigheter en timme från Sverige. Detta är varningssignaler som vi hoppas att tas på största allvar i den feministiska utrikespolitiken. Sverige behöver arbeta för att stärka det ryska civila samhället, till exempel genom specialdestinerade medel för att stärka organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter och organisationer som arbetar med sexuella minoriteter.