Den amerikanska författaren Jennifer Clement, som även är ordförande i Pen international, har kommit att bli min favoritförfattare. Med sin nya roman Gun love, visar hon återigen prov på sin genialitet när hon tar sig an den amerikanska vapenkulturen på sitt kännetecknande lugna och drömska men ack så exakta och realistiska vis.

På Alla hjärtans dag i år sköts 17 personer ihjäl på en skola i Parkland, Florida. Det är den tredje mest dödliga skolskjutningen någonsin i USA. Det är också i Florida som Pearl, huvudperson i boken, växer upp tillsammans med sin mamma Margot France i en bil på en husvagnsparkering, så kallad trailer park.

Margot France arbetar på veteransjukhuset och Pearl går i skolan.

Tillsammans har de en mycket varm och kärleksfull relation, och trots misären lever de en slags vardag. Utan att någonsin kunna laga ett riktigt mål mat, röra sig på större utrymmen än vad bilen tillåter eller ta en ordentlig dusch. Men Margot France har en gång haft ett annat liv. Det vittnar Limogesporslinet de äter på om, liksom Margots pianospel när hon en dag spelar Rachmaninov i en tom kyrka efter en gudstjänst.

En kula för sakens skull

I den trailer park Pearl växer upp i finns det målarböcker för barn med olika vapenmodeller att färglägga, präster som under förevändning av vapenamnesti sysslar med illegal vapensmuggling och kvinnliga hantlangare som putsar gamla vapen, tills de glänser som nya, samtidigt som Pearl sitter bredvid och gör läxor.

Som Pearl säger, ”i vår del av Florida fick saker en kula bara för sakens skull”. Man sköt helt enkelt på djur, annat levande i naturen och saker med för den delen, ja allt som kom i vägen, som rent tidsfördriv.

Den våldsamma vardagen hinner nästan normaliseras i Clements långsamma, men aldrig tråkiga, berättelse. Tills en dag, då man förstår att det kommer att bli värre.

Allt förändras nämligen från den dag Margot France träffar Eli. Eli visar sig vara en man som inte bär med sig annat än förödelse. Och härifrån går det bara utför. Dagen då Eli ger Margot ett vapen kommer snabbt.

”När en man ger sin kvinna ett vapen är det ett bevis på att han verkligen litar på henne.” Det säger sergeant Bob, en av grannarna i trailer-parken.

Pearl har hunnit bli 14 år när hennes mamma inte långt senare skjuts ihjäl av en ung man hon knappt känner.

”Gun love, det var vad mannen kände för din mamma. Han köpte det där vapnet och visste inte att det var för henne förrän han såg henne. Så, du måste se det som ett offer.” Detta och att det var en bra dag att dö på är vad 14-åriga Pearl får höra efter att hennes mamma skjutits till döds helt plötsligt en morgon på väg ut från toaletten i den trailer park som är deras hem. Margot France hade inte ens hunnit fylla 30 år.

Våldet i Clements verk

Jennifer Clement skriver romaner om våld i alla dess former. Hennes historier är våldsamma och bär ett djupt allvar. Men hennes språk är som ett mjukt underlag som dämpar och håller tillbaka våldet innan det når läsaren. Utan att för den skull kapa dess udd.

I sin förra bok, En bön för de stulna (2014), skrev Clement om knarkkartellerna som opererar i Mexiko. Den här gången vänder hon blicken mot USA.

Enligt en federal rapport från General Accountability Office (GAO, 2016) kom mer än 70 procent av de närmare 74 000 eldvapen som konfiskerades i Mexiko under åren 2009 till 2014 från USA. Handelskontrakten mellan amerikanska vapentillverkare och mexikaner uppgår till ett värde av flera hundra miljoner dollar.

Vapnen som tillverkas i USA säljs till mexikanska drogkarteller som i sin tur bekämpas av amerikanska specialstyrkor, som även de är beväpnade. I USA beräknas det finnas runt 300 miljoner vapen i omlopp.

Rätten att bära vapen finns inskriven i den amerikanska konstitutionen. Dessutom finns det en lag, Stand-your-ground, som ger rätt till självförsvar. Det har inneburit att många som har skjutit andra personer till döds har fått friande domar. I många delstater råder inga restriktioner för vapeninnehav överhuvudtaget.

Denna vapenkultur berättas fram på ett känsligt och subtilt sätt i Gun love. Det är samma råa vapen- och våldskultur som hundratusentals skolungdomar protesterade mot i över 800 demonstrationer runtom i USA den 26 mars 2018 – en dryg månad efter den dödliga skjutningen på en skola i Parkland, Florida. De vanliga sorgetårarna hade förvandlats till ilska över att det dödliga våldet tillåts fortsätta. De unga har fått nog.

Vändpunkten

När Pearls mamma skjuts till döds blir det vändpunkten som gör Pearl till en alltmer självständig aktör. Sakta men säkert dras också hon, på samma gång både omedvetet och ödesbestämt, men genom handling, längre in i vapensmugglingens nät. En väg med säkert slut – en alltför tidig död.

Jennifer Clement skriver som vanligt skickligt. Hon lyckas på något vis alltid komma åt kärnan, utan onödiga utvikningar. Den här gången har hon fått med extremt detaljrika beskrivningar av vapen. Hennes personbeskrivningarna är som alltid utsökta och empatiska och den råa och våldsamma miljön är skildrad med knivskarp precision. De bortglömda på den trailer park där Pearl växer upp kan inte ta djupa andetag eftersom de livsfarliga tungmetaller som utsöndras på soptippen bakom platsen ligger tunga i luften.

Liksom luften är farlig att inandas tillintetgör den vapenrika uppväxtmiljön, som trailer parken utgör, Pearls liv. Hennes livsöde är förutbestämt. Det finns inga lyckliga vapenslut.

Och medan jag skriver det här nås jag av att rapparen XXXTentacion har skjutits till döds med flera skott i Miami, Florida. Han blev 20 år.