På bokmässan den gångna helgen deltog Feministiskt perspektivs reporter Aleksa Lundberg som debuterande författare. I en reflektion över årets mässa, hoppas hon att den tydliga skillnad i stämningen jämfört med förra året, ska innebära att samhällsinstitutioner börjat trampa upp nya stigar, istället för att upprepa historien.
Årets upplaga av Bokmässan är till ända och undertecknad sitter utslagen, men lycklig, på stamfiket hemma i Farsta. Som debuterande författare har jag flugit runt mellan olika montrar och scener för att prata författarskap och identitet.
Tema för 2018 var ”respekt” vilket innebar att ämnen som rasism, populism, #metoo och hbtq-frågor avhandlades. Inte minst märktes årets tema av genom att den högerextrema tidningen Nya tider inte längre var välkomna som utställare. Skillnaden från förra året, då jag sprang runt i Göteborg med mobilkameran i högsta hugg för att dokumentera nazistdemonstrationen, vars slutdestination var just Bokmässan, kändes stor som en avgrund.
Nordiska motståndsrörelsens fascistmarsch var som ett slags triumferande över att rasistiska och nazistiska åskådningar åter var välkomna i det offentliga samtalet. En slags hyllning till Nya tiders bokmässe-framgångar. Det var som om de kände sig skyddade av yttrandefrihetens principer, eller kanske mest av polisens välvilliga tolkningar av demonstrationslagen.
”Vänta bara tills vi kommer till makten”, basunerade nöjda anhängare ut i sociala medier samtidigt som de postade bilder på nazisternas plakat, där politiker och kändisar hängdes ut som ”folkförrädare” (vilket innebär dödsstraff i nazisternas värld).
Oro och spänningar vibrerade i luften hela den dagen, inte minst inne på Bokmässan där nervösa utställare stint stirrade ned i sina mobiler för att hålla koll på vad som hände där utanför. Skulle några av nazisterna lyckas bryta sig in? Kanske till och med utföra ett terrordåd? Besöksstatistiken var nere på rekordlåga nivåer, tack vare alla alternativa bokmässor som hölls i protest, vilket fick besvikna förläggare att fundera över om det skulle vara värt att återvända året därpå.
Men av nazisternas segertåg bidde endast en pinsam promenad mellan två Ica-butiker och normaliseringen uteblev. När Nya tider inte heller välkomnades tillbaka i år gick det att känna igen ”bokälskarnas julafton” igen. Hela 85 371 personer besökte mässan och på söndagen, samma dag som NMR orsakade kaos förra året, var den traditionsenliga bokrean åter i full gång. En fröjd och en lättnad med tanke på oron och hatet som tilläts ta över i fjol. Lite smolk i bägaren skulle det trots allt bli genom att Folket i bild lät Nya tiders chefredaktör Vávra Suk tala i deras monter, som något slags statement för att ”skydda yttrandefriheten”. Detta trots att Suk i SVT:s Aktuellt öppet förnekat Förintelsen. Att Folket i bild bjuder in fascister är dock långt ifrån samma sak som att Bokmässan, en av Sveriges största demokratiska knutpunkter, gör detsamma.
Den sammanvägda känslan? Att vi har en lång väg kvar att gå, men att det faktum att öppenhjärtiga samtal är möjliga, i vissa rum till och med populära, vittnar om att allt inte är på väg åt helvete. Istället för att ha samtalat med rasister eller nazister, har jag bland annat samtalat med vännen och författarkollegan Joel Isabel Mauricio Ortiz.
Istället för att ha debatterat icke-demokraters rätt att smutskasta demokratin i dess egna rum, har jag diskuterat transpersoners ställning och pratat om öppenhet som motstrategi till hat och hot. Vi har fortfarande en chans att trampa upp nya stigar, istället för att upprepa historien.
Att Göteborgs stad stoppade den Nya tider-sponsrade alternativa ”bokmässan” på Heden, kanske till och med är ett tecken på att samhällsaktörer börjar förstå vikten av antirasistiskt motstånd?
