”Just att berätta för människor om det ansvar vi bär inför varandra är något av det viktigaste vi kan göra i dag eftersom kunskap om folkmord i sig har inte visat sig förhindra brott”, skriver Karin Brygger, om hur förnekelse ser ut – med anledning av den politiska debatten om Förintelsens överlevare.
I Sverige har nyss en debatt blossat upp om huruvida överlevande från Förintelsen används som slagträn i den politiska debatten, om de berättat för mycket eller på fel sätt eller om deras oro för framtiden är relevant i samtiden. Varför inte istället fråga sig om vi verkligen lyssnat ordentligt? Och vad vi gör med det vi hör? Varför inte ställa alla andras ansvar i centrum, inte de som redan genomlidit avgrunden?
En stilla brittsommardag i oktober tar jag S-tåget från Hamburg hauptbahnhof för att besöka koncentrationslägret Neuengamme, minnesplats och kunskapscenter över såväl huvudlägret som dess många satellitläger. Här var majoriteten av de internerade politiska fångar, men till satellitlägren kom judiska kvinnor från olika platser i Europa. Det är bland annat kvinnornas historia jag söker.
Sista biten från tågstationen åker jag taxi genom ett alldagligt lokalsamhälle; husen är av tegel, träden är träd, precis innan taxin bromsar in växer kronorna samman och vi kör genom en lummig tunnel. Solljus tränger genom bladverket.
Jag vet ungefär var arkivet ligger och i informationsdisken pekar personalen bekräftande mot ett över 130 meter långt tegelhus som sträcker ut sig vid min vänstra sida. Mitt emot det står ett likadant och i räta rader mellan de två ligger krossad tegelsten, fasthållen av ljusgrå taggtråd.
Bild: Karin Brygger
Samtalet med arkivarien bekräftar vad jag visste: den överväldigande majoriteten av dokument som kan eller skulle kunna belägga och beskriva personliga biografer brändes och förstördes redan i krigets slutskede. Det som finns kvar har tidigare fångar bidragit med, bilder och berättelser till exempel och nogsamt har man försökt att bygga upp rummen i de gamla blocken på ett sätt som framförallt tillhandahåller skriftlig information för besökaren. Länge var här trots allt bara ett fängelse och minnesarbete är inte museal verksamhet. Tacksamt har man satsat mot forskning och skolverksamhet.
En guide ska ändå visa mig runt. Redan kort efter turens början förstår jag att jag inte vill bli visad runt i tillrättalagda rum som handlar om förödelse – utan att själva vara förödda.
En stund senare gråter jag på toaletten. Där står ett fönster öppet. Jag böjer mig ut och betraktar grusgångens mörka stenar. Bland dem ligger några gulnade löv. Där – i ensamheten – är det som om närheten till det förgångna, till förgängelsen i sig går att uppleva utan de motsägelser som organiseringen av minne tvingar fram. Min ambivalens handlar ju inte om att jag inte vill veta, jag vill veta. Tveksamheten handlar om hur vi får veta saker om andras lidande.
Jag återvänder till guiden, men och också till obehaget, för strax nedanför trappan som en gång skilde blocken åt står ställ med turistbroschyrer där Hamburgs nöjesliv erbjuds – i färgtryck. Jag hastar ut. Ansikte mot ansikte med fållorna, teglet och ljuset, appellplatsen. Känner mig dum som avvisat guidens vänlighet, men det som fick mig att gråta hade inget med hans visning att göra. Det var en serie teckningar av en kvinnlig fånge, Ágnes Lukács. I hennes skisser finns en berättelse som utan omvägar eller välmening eller dåligt samvete tränger sig ut genom pappret. Jag tar några fotografier av bilderna.
Ett annat av mina fotografier visar ett ensamt träd på ett fält på andra sidan den smala vägen. Vad säger ett träd? Allt och ingenting. Kanske att någon alltid visste, någon betraktade allt, kanske trädet och om inte det, några andra.
Bild: Karin Brygger
Jag fotograferade för att jag hoppades att det försäkrade mig om att en av de smärtpunkter som driver mig framåt är sann: människor visste. Även om några kanske kunde hävda att de inte visste i vilken skala nazisterna mördade judar kunde knappast någon säga att judehatet var hemligt. Att civilbefolkningen förstod vad som pågick förklarade också arkivarien som berättar om en kommande separatutställning som ska visas ett par veckor i Hamburg. Tema: tvångsarbetare ute i staden. Bland annat utfört av de judiska kvinnorna i satellitlägren. Jag föreställer mig att det man verkligen vill visa med utställningens är just hur förnekelse ser ut – av mänskligt lidandet och av det egna ansvaret.
Just att berätta för människor om det ansvar vi bär inför varandra är något av det viktigaste vi kan göra i dag eftersom kunskap om folkmord i sig har inte visat sig förhindra brott. Upplyser vi istället mer om ignoransens konsekvenser kanske människan långsamt tar in att det som sker andra angår också oss själva.
När överlevande ger oss sin oro över dagens rasistiska strömningar talar de utifrån erfarenhet. Givetvis är deras oro inte en jämförelse mellan då och nu i skala 1:1. Men oron är en uppmaning att aktivera vårt konsekvenstänkande, precis som oro generellt är ett sätt att få människan att söka kontroll över sin situation, belysa den, analysera den. Kort sagt: oro manar till handling.
Hur Förintelsen genomfördes vet vi redan, genom vittnesmål, forskning, skönlitteratur, facklitteratur, konst, dokument, arkiv och efterlämnade platser. Om någon som förkroppsligar i princip allt ovanstående endast genom sin erfarenhet börjar tala bör vi lyssna på henne eftersom hon inte bara ger sin berättelse, utan också den plågsamma gåvan av medvetenhet. Ingen som lyssnat i dag kommer imorgon att kunna säga ”ingen sa något”, vi visste inte… Och det väger tungt, oavsett hur framtiden blir.
Är detta en människa? var titeln på Primo Levis första vittnesmål efter kriget. Låt oss skruva den frågan en gång till och vända blicken mot oss själva: Vad vill jag vara för slags människa? De överlevandes oro skänker den frågan till oss, infattad i biografier om smärta. Vi är alla skyldiga dem ett tack.
Bild: Karin Brygger
