Stämningen på Mynttorget är dämpad under sista dagen för de afghanska ungdomarnas sittstrejk. Från Afghanistan nås deltagarna av horribla nyheter om nya terrorattacker, anfall och massmord, om talibanernas utökade militärnärvaro och en allt svagare regering.

Onsdagen den 15 augusti skakades Kabul av ännu ett attentat, denna gång vid en privat skola i det shiitiska området, där 37 unga miste liv enligt officiella siffror och många skadades. Afghanska medier uppger att ännu fler dödats, vissa skriver om över hundra dödsoffer. Några dagar före attacken gick talibanerna till väpnade angrepp i flera städer i landet. Värst drabbades Ghazni, i norra Afghanistan, under fem dagars blodiga strider mellan talibaner och regeringsstyrkor. Afghansk media citerade ögonvittnen som bland annat berättade att staden ”stinker av döda kroppar” som lämnats kvar på gatorna i flera dagar och att staden är i ruiner.

Sverige fortsätter att utvisa de unga asylsökande afghanerna till detta land som inför nästa val står på gränsen till total kollaps. Strejkdeltagarna följer händelserna via sina mobiler och är förtvivlade och mer beslutsamma än någonsin att göra sina röster hörda och försvara sin rätt till trygghet.

Sittstrejken avslutas

Vid kvällstid hölls en minnesstund på Mynttorget för de döda, särskild de ungdomar som utsattes för bombattentaten i sin skola i Kabul.

Feministiskt perspektiv frågade Yahja Aliyar om varför sittstrejkdeltagarna bestämde sig för att avsluta sin manifestation på onsdagen. Aliyar är aktiv inom Ung i Sverige, kom till Sverige som minderårig och har fått avslag på sin asylansökan.

– Syftet med sittstrejken var att öka politisk påtryckning på beslutsfattarna. Men nu är det mitten av augusti och många ungdomar måste antingen börja skolan eller arbeta. Dessutom har många helt enkelt inte råd att åka hit varje dag. Ungdomar hade SL-kort under sommarlovet, tack vare Vänsterpartiets initiativ, men nu går korten ut och det blir svårt för oss med små eller inga resurser att resa hit. Så vi bestämde tillsammans att avsluta sittstrejken.

Fatemeh Khavari, en av talespersonerna för Ung i Sverige, säger till Feministiskt perspektiv att sittstrejken har varit lyckad och bland annat fått besök av olika politiker och frivilligorganisationer. Representanter från regeringspartierna har varit på besök och pratat med ungdomarna, bekräftar Khavari.

– I tisdags åkte deltagarna på sittstrejken till Arlanda för att protestera mot utvisningarna till Afghanistan.

Mohammad Amin Kheirkhah, har varit i Sverige i två och ett halvt år, fått avslag från Migrationsverket men fortsätter att kämpa för sin och andras rätt till asyl i Sverige. Han är aktiv medlem i Ung i Sverige och hjälper dessutom som volontär de många hemlösa utvisningshotade unga.

– När skolan börjar går jag upp tidigt och är i skolan till klockan 15, sedan pendlar jag direkt till mitt jobb och arbetar som hemtjänst och åker hem vid klockan 22 och då är det dags för lite plugg. Varje timme fritid som jag får utöver detta går åt till mitt engagemang för asylsökande unga.

Har sittstrejken och protesterna gett något resultat?

– Den har haft relativt bra resultat, vi har kämpat hårt för att organisera oss och få uppmärksamhet, lyckats bra med att bilda opinion kring våra krav. Men de som har makten vägrar lyssna på oss och istället väljer de att trampa på oss, anser Mohammad Amin Kheirkhah.

– Det sägs att det råder demokrati här, och att makthavarna lyssnar på folket, men det är verkar inte så, makthavarna gör som de vill.

Kheirkhah uppfattar orsakerna bakom sin flykt till Sverige och avslag efter avslag som ett led i den världspolitik som råder.

– Det som händer i små och mindre mäktiga länder som Afghanistan eller Syrien är ett resultat av den rådande världsordningen, stora länder utnyttjar våra länder i sina politiska och ekonomiska spel. Resultatet blir att våra länder förstörs och då måste vi fly just för att överleva.

När Migrationsverket utvisar unga till Afghanistan mitt under pågående massmord och strider i till exempel Ghazni, uppfattar Kheirkhah det hela som ett bottenlöst svek.

– Jag vet inte vad jag ska kalla denna politik längre, handlar det om rasism, om maktutövande, om brott mot medmänsklighet, som om vi inte vore människor? Jag tycker att det hela, behandlingen av oss och att vi utvisas till ett land som ligger i lågor, har i sig farliga konsekvenser, inte bara för oss asylsökande, utan även för det svenska civilsamhället, för de som stödjer oss och kämpar med oss. Det bekräftar att de krafter som stödjer denna flyktingfientliga politik kommer att få mer näring, de blir starkare medan civilsamhället, alla de som stödjer oss för en human asylpolitik blir svagare. Jag har kämpat för mitt liv i många år nu och har hamnat i mycket svåra situationer. Jag kommer att fortsätta kämpa för mitt och andras liv, vi kan inte ge upp, för då blir allt ännu sämre för alla. Vi måste fortsätta gå ihop, anser Kheirkhah, sammanfattningsvis.

Fatemeh Khavari, Ung i Sverige.

Hoppfull trots allt

Feministiskt perspektiv frågade Fatemeh Khavari om hon är mindre hoppfull i dag i jämförelse med förra året, då Ung i Sverige organiserade stora manifestationer?

– Faktiskt har jag mer hopp i dag till skillnad från förra året. Då visste inte ens förbipasserande varför vi sittstrejkar, i dag går många förbi och håller upp tummarna och visar stöd, berättar Khavari som menar att tack vare förra årets kampanjer och uppmärksamhet, vet folk vad som händer när det gäller unga asylsökande.

Hat och hot utsattes ni för en hel del under förra årets sittstrejk, hur har det varit dessa dagar i år på Mynttorget?

– Det går folk här som inte gillar oss, som skriker hotfullt och hånar oss. Men det händer inte lika ofta som förra året. Folk förstår nu vad vi kräver och de flesta förbipasserande önskar oss lycka till och är vänliga. Hatarna som man ser många av på sociala medier representerar inte samhället, menar Fatemeh Khavari, som har varit en viktig röst för de ensamkommande flyktingbarn.