Inte alla på bussen har sagt på jobbet vad de har tagit ledigt för. Vad säger man? ”Jag ska stänga ner en kolgruva, tillbaka på måndag om jag inte sitter i häkte”?

Vi är på väg mot Tyskland och gruvan ifråga. Den som tuggat i sig allt utom en spillra av den mångtusenåriga Hambacherskogen. Här bryts brunkol – det smutsigaste av alla fossila bränslen. En fotograf som tog bilder av gruvans enorma månlandskap, med maskiner stora som höghus, beskrev det som science fiction. Området är den största källan till planethotande utsläpp på kontinenten.

Forskningen är tydlig: Nästan alla fossila bränslen som vi inte redan har eldat upp måste stanna i marken. Gruvbolaget är lika tydligt: Det tänker fortsätta tills sista biten kol har gått upp i rök. Bolaget är ett av de 100 företag som står för 71 procent av växthusutsläppen.

Det är därför klimataktivister i tre års tid har samlats i tyska Rhenlandet för att delta i massaktionen Ende Gelände – ”hit men inte längre”. Eftersom det är lagligt att förstöra jorden och olagligt att förhindra det innebär aktionen civil olydnad.

För egen del längtar jag efter att gå över den gränsen. Jag har läst och läst, pratat och postat, gått på möten och manifesterat. Men tiden rinner ifrån oss. Efter 23 år av klimatförhandlingar är utsläppen större än någonsin. På några få år ska vi vända detta, eller gå mot en skenande klimatkollaps.

Författaren James Bradley skrev om hopp. Att det är farligt, för det är vad vi tar till när vi känner att vi inte har kontroll längre. Det är därför han ber folk: Hoppas inte, gör något. Gör vad som helst. Gör vad du kan. När någon skadar en annan ingriper man. Det som pågår på platser som denna gör skada. Det kommer att leda till miljoner människors död och utradera större delen av världens arter för alltid.

Bild: Michael Goergens/Ende Gelände

Baslägret

När de tusentals deltagarna redan är på väg till baslägret nås de av nyheten att det inte finns längre. Gruvbolaget och polisen har avhyst lägret från den tilltänkta platsen – en idrottsplats i en spökstad som fått överges för att ge plats åt gruvans expansion – och grävt upp planen med grävskopor. I sista minuten upplåter ett par ekobönder sina ängar. Bonden dyker upp på ett möte till visslingar och applåder.

– Det var min fru som sade att vi skulle hjälpa till, säger han. Hon kommer att få problem för det, men hon är väldigt beslutsam.

Så när vi anländer håller lägret på att byggas upp på nytt. Alla hugger i. När det skymmer tänds eldarna och lyktorna på det mobila crèperiet, där en fransman gräddar veganska pannkakor. Betala det du kan, överskottet går till självorganiserade flyktinggrupper. Ett litet tillhörande bibliotek har han baxat med sig.

Bild: Nora Börding/Ende Gelände

Kvinnor och queera

En majoritet av de som håller i stormötena verkar vara kvinnor. Inte ser de ut som hardcoreaktivister heller; den som rutinerat fattar micken under välkomstmötet hade kunnat castas som fotbollsmorsa. Samma sak under aktionsträningarna, när vi lär oss att röra oss som en enda organism och att skydda huvudet mot slag. Alla som deltar i Ende Gelände följer principen om ickevåld, men det gäller förstås inte polisen.

Direktdemokrati är en annan central princip. Jag häpnar över hur en stor folkmassa kan vara så tyst och fatta beslut så effektivt. Vi lär oss handsignaler för möten. Om du inte förstår ett begrepp – visa det så här. Om vi använder ett onödigt könsbinärt språk – gör det här tecknet. Om du lätt tar plats – överväg att inte ställa en fråga. Kommunikationen här är inte den där vältaliga som jag beundrat så länge, där en skicklig retoriker övertygar åhörarna. I stället handlar det om en förmåga att enkelt beskriva läget, lägga fram tydliga alternativ för beslut, fånga upp frågor och hantera dem effektivt.

I vimlet hörs språk från hela kontinenten. Den samlade högskolepoängen i miljövetenskap, ekonomi, vattenvård, statsvetenskap, hållbar utveckling och biologi tycks skyhög. Den queera närvaron är påtaglig och avslappnad.

Bild: Jens Volle/Ende Gelände

Blåsorkester spelar

Det är fortfarande mörkt när lägret börjar röra på sig. Folk kommer ut ur sina tält och kliver i sina vita skyddsdräkter, tar en tallrik gröt i kantinen. I den tysta kön till bajamajorna tittar jag upp på stjärnhimlen och tänker: solarna i andra solsystem lyser över oss medan vi gör oss redo att kämpa för vår planet.

En blåsorkester spelar när vi ger oss av. Vi vandrar i en mil över fälten och genom byar. När jag vänder mig om ser jag inte slutet på tåget, bara fler och fler människor och flaggor i guld, silver, orange, rött och rosa.

Vi är organiserade i mindre grupper, små nog att kunna fatta snabba beslut med konsensus. Inuti dem är vi två och två som ser efter varandra. När vi springer och det är kaotiskt håller jag Car i handen.

Bild: Ruben Neugebauer/Ende Gelände

Bild: Jens Volle/Ende Gelände

Batonger, pepparsprej och vattenkanoner

En del av oss stoppas på väg till gruvan av kravallpolis. Vi har banderoller, pompoms och sånghäften; de har batonger, pepparsprej och vattenkanoner. Men hur stoppar man 6 500 människor? Flera tusen lyckas ta sig till järnvägsspåret vid gruvan och blockera koltransporterna. De flesta av dem tillbringar natten där. Några få låser fast sig vid rälsen och får känna av den tyska polisens kunskap om tryck på smärtpunkter.

När deltagarna återvänder till lägret allteftersom samlas folk och välkomnar dem med jubel. Ett tält har gjorts i ordning där trötta och frusna kan få massage och varma fotbad. Omsorgsgruppen och vårdteamet tar emot dem som behöver bearbeta eller plåstras om. Köksgruppen langar fram varm mat. Juristgruppen bemannar telefonlinjen för dem som satts i häkte. Andra arbetar med press, håller stormöten, tar skift i infotältet, fixar spelningar, sköter säkerheten, tömmer latriner, diskar eller kör i skytteltrafik för att lämna mat till blockaden och hämta hem folk. Det blev den största klimataktionen i Europa någonsin.

Dagen efter står jag på gräsplanen och ser kamrater återvända efter en natt vid gruvan. Jag letar efter ansikten; är alla tillbaka? Ur högtalarna strömmar plötsligt musik och människor dansar insvepta i värmefiltar av guld. Regnbågsflaggan vajar ovanför oss.