Tusentals människor från Centralamerika, många från Honduras, vandrar i karavan mot USA:s södra gräns. Trump hånar dem och hotar med militära insatser för att stoppa dem. På vägen får de mat och vatten av nunnor, mexikanska bönder och frivilligorganisationer. Ana Valdés om en dröm som krackelerar.
Tusentals fattiga människor är på flykt från våld och misär i Centralamerika. Ted Chavez är en av dem. Trött på livet i misär tog han sina fyra barn, hustrun och svärfadern och de gick, mil efter mil. De har anslutit sig till flyktingkaravanen mot gränsen och fick lift med en lastbil, meddelade han från en mobiltelefon.
Från Honduras, El Salvador och Nicaragua flyr tiotusentals människor. Deras mål är USA. Journalister, biståndsarbetare, präster och nunnor följer karavanen och hjälper de flyende med mat och kläder. Invånarna i Mexiko har lagt ut vattenkannor och frukt längs vägarna för att lindra lidandet för de mest utsatta. Äldre och barn blir trötta och sätter sig och vilar.
Några nunnor följer med karavanen och tröstar trötta barn och kraftlösa åldringar. De är vana, 1980 våldtogs och dödades fyra amerikanska nunnor i El Salvador. Det är från samma församlingar som nunnorna kommer, Sisters of mercy of the Americas, Maryknollsystrarna, ursuliner, lekmannaordnar. Kyrkan i Honduras är annars en av de mest korrupta i Latinamerika, med biskopar som döljer pedofilskandaler och som investerar kyrkliga fonder i brittiska företag. Men nunnor och präster gör ett viktigt arbete och följer karavanen i dag.
Två lastbilar med människor försvann när karavanen åkte genom Veracruz, ett av Mexikos farligaste områden, där korrupta politiker och knarkbaroner samarbetar. Journalisten Lydia Cacho, Tucholsky-stipendiat, som kidnappades och torterades av korrupta poliser för några år sedan, berättar per telefon hur farligt det kommer att bli när karavanen närmar sig Veracruz där maffian styr och människor kidnappas och mördas.
Jag kom själv i kontakt med situationen i Centralamerika via min vän författaren Monica Zak. För många år sedan fick hon kontakt med en pojke, Alex, som levde med hundar på en soptipp i Tegucigalpa. Hundarna var pojkens enda familj. Föräldrarna hade utvandrat på jakt efter arbete till USA och lämnat honom kvar hos en gammal moster. Tusentals människor bor på soptippen och lever av att sälja det som de kan hitta. Zak skrev en bok om pojken, Alex dogboy, och bokens försäljning hjälpte att bekosta hans utbildning. Han blev elektriker och kunde flytta från soptippen.
Sedan tjugotalet har amerikanska företag tillämpat rovdrift och tömt länderna i Centralamerika på deras naturresurser. United fruits etablerades 1899 och hade monopol på odling och försäljning av bananer. De kontrollerade den politiska scenen; tillsatte och avsatte presidenter i Guatemala, Costa Rica och Honduras. Länderna kallades länge för bananrepubliker.
Förbjudna insektsmedel och annat användes i odlingarna och alla försök att få bönderna att organisera sig i fackföreningar bestraffades. Aktivister och bondeledare avrättades summariskt. I dag har United fruit förvandlats till Chiquita bananer och är fortfarande ifrågasatt. Metoderna och rovdriften är nästan desamma. Företaget har stämts av flera människorättsorganisationer.
Migranterna som nu är på väg till USA har i generationer använts som kanonmat av USA-sympatiserande politiska grupper och av deras inhemska regeringar, som alltid varit i maskopi med USA. Under antikommunistisk flagg och strävan att isolera Kuba och Venezuela, döljer sig mäktiga ekonomiska intressen som vill ha regionen fri från motstånd för exploatering.
Livet i Honduras, Guatemala och El Salvador har länge präglats av misär och hopplöshet, utvandring till USA har alltid varit en möjlighet. Latinamerikanska bönder blir en del av den spansktalande underklassen i USA och deras levnadsvillkor förbättras en aning, men deras barn får chans till utbildning och våldet är mindre extremt. Mellan knarkbaronerna och ”maras” (beväpnade ungdomsgäng som sysslar med knark och utpressning) väljer folket den relativa trygghet som USA kan ge dem.
Men president Donald Trumps uttalade fientlighet har förändrat spelets regler och flykten till USA ter sig allt mer omöjlig för alla dessa tiotusentals människor på väg. Många har blivit erbjudna asyl i Mexiko men de är skeptiska; de vill inte byta ett land mot ett likadant, de drömmer om ett annat sätt att leva och den amerikanska medieindustrin är skicklig på att sälja drömmar. Dessa människor tror på ”the american dream”, frågan är hur och när de ska vakna och se mardrömmen som väntar dem vid gränsen. Jag undrar om min vän Ted Chavez någonsin kommer att nå gränsen.
