Det åttonde tillägget i Irlands grundlag som den 25 maj är föremål för en folkomröstning kom till efter en folkomröstning 1983. Abort var redan förbjudet enligt irländsk lag, så varför en folkomröstning för att ändra grundlagen? I den här artikeln tittar Feministiskt perspektiv på de krafter som skrämda av liberaliseringar kring reproduktiva rättigheter bestämde sig att agera i preventivt syfte.
Folkomröstningen 1983 har beskrivits som den mest splittrande händelsen sedan det irländska inbördeskriget på 1920-talet. Sedan dess har flera andra folkomröstningar hållits enkom för att bringa klarhet i hur det åttonde tillägget egentligen ska tolkas. Ett ja den 25 maj innebär att tillägget ryker och lämnar utrymme för regeringen att lägga fram lagförslag om fri abort (upp till tolv veckor) – i så fall en enorm seger för den irländska aborträttsrörelsen.
Jasidan leder fortfarande i opinionsundersökningarna men övertaget har minskat och enligt prognosen säger nu 47 procent av de tillfrågade att de tänker rösta ja, och 32 procent nej. Men vad var det egentligen som fick landet, som redan hade lagstiftning som förbjöd abort, att gå till val om en grundlagsändring, en grundlagsändring som också gjorde Irland till det då enda demokratiska landet i världen med abortförbud inskrivet i grundlagen?
– Vi stödjer avbrytande (av graviditeten) så långt det är möjligt när en moders liv är i fara, sade talespersonen för nejsidan Save the 8th, John McGuirk, nyligen. ”Så långt det är möjligt” är en del av skrivningen i det åttonde tillägget och McGuirks uttalande visar varför grundlagstillägget är så farligt för kvinnor – inte ens när deras liv är i fara kan en gravid kvinna räkna med att hennes liv väger tyngre än fostret hon bär på.
Långt förarbete
Save the 8th är den största organisationen som kampanjar för ett nej i folkomröstningen som kan omintetgöra segern för deras föregångare för 35 år sedan – koalitionen Pro-life amendment campaign (Plac). Plac bildades 1981, i kampanjen ingick 13 organisationer och ordern Knights of Columbanus (endast öppen för katolska män), med Julia Vaughan som Plac:s ordförande.
Plac har beskrivits som landets mest framgångsrika enfrågerörelse någonsin. Trots att frågan varken var brännande, hade diskuterats i parlamentet eller hade stort folkligt stöd fick Plac omedelbart gensvar från de två största partiernas ledare. Både den dåvarande premiärministern Charles Haughey och oppositionsledaren Garret Fitzgerald gav ett skriftligt löfte om att stödja kravet på en folkomröstning. Irland hade i början av 1980-talet flera svaga regeringsbildningar som föll med påföljande nyval. Plac utnyttjade den politiska turbulensen och de två största partierna sökte i sin tur Placs gunst för att inte framstå veka i abortfrågan.
Men arbetet för en folkomröstning om abort hade börjat långt tidigare. En av det åttonde tilläggets viktigaste arkitekter är John O’Reilly. I boken Masterminds of the right från 1992 redogör journalisten Emily O’Reilly för hur John O’Reilly bortanför strålkastarljuset drog i trådar och mobiliserade kring antiabortrörelsens frågor i ett årtionde innan folkomröstningen gick av stapeln.
Redan 1973-1974 publicerade han en pamflett i vilken han argumenterade att frågan var för viktig för att beslutas av parlamentet eller domstolarna och borde i stället avgöras av folket i en folkomröstning. ”Vi kan ändra grundlagen. En paragraf skulle kunna föras in som definierar en medborgare som medborgare från befruktningsögonblicket och ett förbud mot konstgjorda preventivmedel föras in under paragraf 41”, skrev han i pamfletten.
Attorney general v McGee
Omvärldens liberaliseringar och kvinnorörelsens krav på fri abort runt om i Europa väckte oro. I England, Skottland och Wales hade fri abort införts 1969 och 1973 kom det för John O’Reilly alarmerande beslutet i USA:s högsta domstol i fallet Roe v Wade att abortförbud stred mot grundlagen. Men det var ett irländskt rättsfall, McGee v Attorney general 1973, som för John O’Reilly och andra djupt konservativa blev den verkliga väckarklockan.
Mary McGee var en 27-årig fyrabarnsmor som inte ville ha fler barn och hennes läkare beställde ett pessar och spermadödande medel från England åt henne. Det spermadödande medlet stoppades i tullen med hänvisning till en lag från 1935 som förbjöd import och försäljning av preventivmedel. McGee drev frågan till domstol och fick rätt i högsta domstolen – förbudet mot import av preventivmedel ansågs bryta mot grundlagen bland annat med hänvisning till rätten till privatliv.
I förlängningen innebar domen att försäljning av preventivmedel behövde tillåtas. Oroade av McGee-domen ville John O’Reilly och andra abortmotståndare ta bort möjligheten för landets högsta domstol att lagstifta om abort i framtiden på liknande grunder som i McGee-fallet. ”Högsta domstolen kan bara tyglas av ett konstitutionellt lagförslag som måste godkännas genom folkomröstning”, skrev han efter domen.
Save the 8th vill behålla abortförbudet i den irländska grundlagen. Foto: Andrew Flood.
Mary Robinson försökte som senator för Labourpartiet få igenom liberalare preventivmedelslag. Foto: Nationaal comité de 4 en 5 mei.
Journalisten Nell McCafferty deltog i Preventivmedelståget 1983. Foto: Brian O’Neill.
15-åriga Ann Lovett dog efter att ha fött sitt dödfödda barn ensam i en grotta i Granard, i Longford bara några månader efter folkomröstningen 1983. Foto: Vankim.
Det enda preventivmedel som var sanktionerat av katolska kyrkan var att räkna säkra dagar i menscykeln. ”Konstgjorda” preventivmedel ansågs leda till samhällets förfall. 1974 försökte John O’Reilly gillra en fälla för de familjeplaneringskliniker som hade börjat etableras och som förmedlade preventivmedel – genom att inte sälja preventivmedel utan i stället ta emot donationer hade klinikerna hittat ett undantag i lagen.
John O’Reilly skrev till två kliniker med förfrågan om kondomer och spermadödande medel, men bad sina döttrar, tio respektive nio år gamla, skriva under breven. När preventivmedlen kom fram polisanmälde O’Reilly klinikerna som senare åtalades för att ha sålt och gjort reklam för preventivmedel. Åtalet ogillades med hänvisning till att det inte gick att bevisa att preventivmedlen hade sålts.
Preventivmedelståget 1971
John O’Reilly och andra konservativa krafter var långt ifrån de enda som mobiliserade. Irlands kvinnorörelse hade länge arbetat med frågorna. Women’s liberation movement bildades 1970 av 12 kvinnor, en av dem var journalisten Nell McCafferty som har beskrivit rörelsen så här: ”Vårt huvudsakliga krav var enkelt: vi ville legalisera preventivmedel. Vår strävan för det här kravet syftade till att dra isär den gordiska knut av katolska kyrkan och staten som var republiken”.
Året därpå tog 49 kvinnor från Women’s liberation movement tåget från Dublin till Belfast och återvände med preventivmedel i protest mot landets lagar. På plats för att möta dem fanns såväl polis som en stöddemonstration som skanderade ”låt dem passera, låt dem passera”.
– Det är en gel, nej jag kommer inte ge den till dig, säger en kvinna till en polis i ett klipp ur RTÉ:s arkiv från händelsen som kallats Preventivmedelståget.
Polisen lät kvinnorna passera utan att konfiskera preventivmedlen.
Kampen för reproduktiva rättigheter fortsatte under hela 1970-talet. 1976 bildades Contraception action programme som öppet sålde preventivmedel i marknadsstånd och flera familjeplaneringskliniker hade också startats i andra städer än Dublin. 1978 grundades Dublin Well woman centre som arbetade för att hjälpa kvinnor få tillgång till preventivmedel och samma år bildades Women’s right to chose, som var den första gruppen i landet att kräva rätt till abort – en fråga många kvinnoorganisationer tidigare inte hade kunnat enas i.
Redan 1971 försökte Labour-senatorn Mary Robinson, sedermera Irlands president och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, få igenom en förändring av lagen som förbjöd preventivmedel utan framgång. När regeringen lade fram ett förslag i slutet av 1970-talet för att tillåta försäljningen av preventivmedel var det med förbehållet att en läkare skulle skriva remiss och att det var enbart för familjeplanering som det kunde förskrivas, det vill säga i praktiken kunde bara gifta par få preventivmedel utskrivna. Lagförslaget antogs 1979 varpå dåvarande hälsoministern Charles Haughey deklarerade att: ”Det här förslaget försöker att ge en irländsk lösning på ett irländskt problem.”
I flera år har aborträttsrörelsen krävt att åttonde tillägget tas bort. Foto: Andrew Flood.
Tillsammans för ja.
Stora demonstrationer bröt ut efter Savita Halappanavars död 2012. Foto: Workers solidarity movement.
Protester bröt även ut efter fallet Ms Y, en asylsökande kvinna som hungerstrejkade nekades ändå abort. Foto: Andrew Flood.
Bespottad nejkampanj
Efter många turer och olika regeringskoalitioner sattes slutligen ett datum för folkomröstningen om det åttonde tillägget till september 1983. När kampanjen drog igång på allvar hade förespråkarna av abortförbudet varit aktiva och organiserade i många år. Plac hade dessutom både stora resurser och ett inflytelserikt nätverk.
Plac:s Bernadetta Bonar, som reste runt i landet och talade om vikten av att rösta igenom grundlagsändringen 1983, menar i en intervju i Joe tidigare i år att det var lätt att övertyga folk: ”Vi gick till de lokala organisationerna, kommunpolitikerna, ordföranden och sekreterare i varje avdelning, de var de personer som bidrog till att få en parlamentsledamot vald. Vi hade ombud i varje valkrets för att sätta press på dem.”
Nejsidan som 1983 samlades under Anti amendment campaign (AAC) hade en brant uppförsbacke, ont om resurser och svårt att ens hitta lokaler att mötas i. Deras budskap var inte rätt till abort som Women’s right to choose hade varit några år tidigare – motståndet motiverades snarare med tekniska argument som att en folkomröstning skulle kosta mycket, var onödig och riskerade kvinnors hälsa.
Trots att nejsidan alltså inte tog ställning för aborträtten var misstänksamheten stor. En av aktivisterna som knackade dörr att argumentera mot införandet av åttonde tillägget 1983 var Ailbhe Smyth, än i dag ledande i kampen för aborträtt, som i en intervju i the Guardian tidigare i år berättade att hon ofta blev utskälld för att vara ”barnamördare”
– Det var en mycket bitter och splittrande kampanj. Jag blev spottad på många gånger, sade Ailbhe Smyth från the Campaign to repal the eighth amendment till the Guardian.
Den 7 september 1983 röstade Irland för det åttonde tillägget med 66,9 procent för och 33,1 procent emot i en omröstning där dock bara 53 procent av alla röstberättigade deltog. Därmed blev Irland det andra landet i världen att föra in abortförbud i grundlagen, bara ett annat land hade ett liknande grundlagsförbud – i Chile hade diktatorn Augusto Pinochet infört ett 1980.
Det har tagit 35 år, flera folkomröstningar för att uttyda resultatet av den första, och uppmärksammade tragedier där kvinnor dött på grund av det åttonde tillägget, som den unga tandläkaren Savita Halappanavar, eller som hindrats resa, som i X-fallet 1992, men mycket pekar på att Irland är på väg att lämna den tiden bakom sig.
