Bara för att Svenska akademiens ordlista innehåller och förklarar ordet ”jämställdhet” så blir inte kulturinstitutionen jämställd per se. Samma gäller politiken, bara för att partier påstår sig vara för jämställdhet så sker ingenting per automatik, konstaterar Annika Hirvonen Falk (MP) i sin första krönika efter föräldraledigheten.
Det är lätt att tro att samhällsutvecklingen alltid går framåt. Att målet oundvikligen är jämställdhet och att vi med en naturlags precision rör oss mot en ordning där alla människor anser att det är en självklarhet att vara feminist. Några tror till och med att det är ett mål som redan är uppnått i Sverige, världens mest jämställda land. Än fler tar för givet att Sverige alltid ska vara i framkant vad gäller jämställdhetsarbetet. Lite som vi kanske kan tänka att Sverige alltid ska vara i världstoppen vad gäller miljöomställningen.
Men så fungerar det inte. Ingenting sker per automatik, utan det kräver hårt arbete. Varje dag. Speciellt i en tid när kalla vindar blåser och idéer om varje människas lika värde, mänskliga rättigheter, asylrätten och kvinnors rätt att råda över sin egen kropp ifrågasätts och inskränks. Det vi dagligen ser i form av konservativa och kvinnofientliga utspel påminner oss om att inga landvinningar kan tas för givet. Varje dag kränks miljontals kvinnors grundläggande rättigheter och på många håll ser vi en utveckling som inte bara undergräver människorättsprinciper, utan även raderar viktiga framsteg.
Är det något som extremisterna har gemensamt är det att de vill inskränka kvinnors frihet. Islamister, nazister och högerkonservativa reaktionärer delar visionen om en offentlighet där kvinnor inte syns, inte hörs. Tyvärr behöver vi inte vända blicken mot den radikala periferin för att hitta ruttna värderingar.
Förra höstens #metoo-upprop från samhällets alla sektorer och branscher, som nu har fått nytt syre genom knytblusmanifestationerna till stöd för Svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius i hennes avhopp, visar på problemens vidd. Unken sexism, tystnadskultur, korruption och maktfullkomlighet genomsyrar inte bara kulturelitens klubb.
Samtidigt fortsätter Sverige ta stora steg mot ökad jämställdhet. I år avsätter Sveriges feministiska regering mer resurser än någonsin för utvecklingsarbete och humanitärt stöd, vilket också innebär mer resurser än någonsin för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Den rödgröna regeringen har för första gången antagit en global strategi för ökad jämställdhet, vilket ger Sida en miljard kronor extra för att stärka kvinnors och flickors jämställdhet runt om i världen.
Sverige är även den största kärnstödsgivaren till FN:s organ för jämställdhet och kvinnors och flickors egenmakt, UN Women. Vi har vidare finansierat framtagandet av verktyg för att analysera handelspolitiska åtgärders effekt på kvinnor och jämställdhet, något som har mötts av ett stort intresse internationellt. En ökad medvetenhet om hur handelspolitiska beslut påverkar jämställdheten är avgörande i en kapitalistisk värld.
Men ingenting av det här är självklarheter. Det är inte självklart att Sverige skulle ha en feministisk regering. Det är inte heller okontroversiella reformer som vi har genomfört för ökad jämställdhet här hemma.
Bara för att Svenska akademiens ordlista innehåller och förklarar ordet ”jämställdhet” så blir inte kulturinstitutionen jämställd per se. Samma gäller politiken, bara för att partier påstår sig vara för jämställdhet så sker ingenting per automatik. Det krävs en orubblig övertygelse och hårt arbete varje dag.
För oss gröna är det en självklarhet att mer jämställdhet ökar individens frihet och driver samhällsutvecklingen framåt. Miljöpartiet är – och har alltid varit – att feministiskt parti och vi kommer oförtröttligt att fortsätta arbetet för ett jämställt Sverige.
