”Ingen av de oroliga kände Leila. De hade inte pratat med henne eller hennes väljare. De visste inget om hennes kunskaper, engagemang eller valkampanj. Mer än att den delvis bedrevs på somaliska, att hon bär slöja och har mörk hud”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) efter uppståndelsen kring nya riksdagskollegan Leila Ali Elmi.
Min nya kollega Leila Ali Elmi har väckt stor uppmärksamhet både i massmedia och i de mörkaste hörnen av internet. Hennes personvalskampanj i Göteborgs kommun tog henne till riksdagen från plats 21 på Miljöpartiets valsedel.
Spekulationerna om det man kallat ”klanröstning” lät inte vänta på sig. Redan innan valresultatet hunnit fastställas hördes misstänksamma hummanden. Även etablerade tyckare har, utan minsta tillstymmelse till bevisning för oegentligheter, börjat oroa sig för demokratin för att just Leila fått så starkt stöd.
Ingen av de oroliga kände Leila. De hade inte pratat med henne eller hennes väljare. De visste inget om hennes kunskaper, engagemang eller valkampanj. Mer än att den delvis bedrevs på somaliska, att hon bär slöja och har mörk hud.
Om någon någonsin tvivlat på att vi har utbredd och strukturell rasism i Sverige, så borde de kunna lägga sitt tvivel på hyllan nu. Den massiva kritiken och misstron som riktats mot Leila har hittills nästan bara handlat om vem hon är, och då utifrån hennes religiösa och etniska bakgrund.
Hade samhället inte präglats av strukturell rasism hade människor helt naturligt utgått från att människor röstat på Leila av samma skäl som andra väljare kryssat Rebecka Le Moine, Emma Hult eller Gustav Fridolin. För att de känt förtroende för kompetensen och karisman de utstrålat, för att dessa människor får dem att tro på en hållbar framtid där alla människor ges samma möjlighet oavsett kön eller bakgrund.
Det kunde också varit så att de som känt oro för demokratins framtid dragit en lättnadens suck. Valdeltagandet ökade totalt sett. I områden som annars kännetecknas av lågt valdeltagande visade människor att deras röster räknas precis lika mycket som någon annans.
Väljarna rättade dessutom till den representativa skevhet som partierna presenterat för dem. Den oproportionerliga representationen på partiernas valsedlar, med få kandidater bosatta i så kallat särskilt utsatta områden, jämnades ut något. Dessutom handlade Leilas kampanj mycket om bilden av orten och dess utmaningar. Budskapet om skola, jämlikhet och jämställdhet och om en mer nyanserad berättelse fick gehör. Det behövs.
Att valet av Leila får så stor uppmärksamhet har nog också delvis sin förklaring i att hon är den första. Den första kvinna med somalisk bakgrund som tar plats i Sveriges riksdag. De som utmanar normer möter motstånd.
När normerna i maktens korridor utmanas blir motståndet ännu starkare. Leila är den första, men kommer inte att bli den sista. Vi är alldeles för många som kommer att hjälpa till att hålla upp de dörrar som Leila nu öppnar.
Läs gärna Leila Ali Elmis egna ord om uppståndelsen.
